Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så kan en modern välfärdspolitik rida ikapp apokalypsens ryttare

Det påstås ibland att det bara är apokalypsens fyra ryttare som i form av krig, pest och massdöd som kan stoppa den naturbundna ojämlikheten. Men det är fel. Med ett brett spektrum av politiska instrument kan välfärdsstaten uppnå stora och avgörande resultat, skriver Per Molander.

Ojämlikheten ökar av egen kraft i varje samhälle som inte aktivt arbetar mot en sådan utveckling. Det är den enkla sammanfattningen av ojämlikhetens historia under senare århundraden, sådan den tecknats av Tony Atkinson, Thomas Piketty, Emmanuel Saez och ett stort antal andra ekonomer och sammanfattad i Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”. Bara då och då under historien bryts utvecklingen av omstörtande händelser, som det amerikanska inbördeskriget eller två världskrig under 1900-talet, som jämnar ut fördelningen av förmögenheter och inkomster och då till ohyggliga kostnader för samhället. 

Walter Scheidel, österrikisk samhällsvetare knuten till Stanford University, kompletterade och förstärkte bilden i sin bok ”The great leveler”, utkommen för ett drygt år sedan. Medan Piketty och hans kollegor har koncentrerat sig på de senaste århundradena, börjar Scheidel på stenåldern och tecknar med stora penndrag utvecklingen över antiken och medeltiden in i våra dagar. 

Dataunderlaget från tidigare perioder är naturligtvis magrare än våra dagars inkomst- och förmögenhetsstatistik, men slutsatser kan trots allt dras från fördelningen av husstorlekar, lönetabeller för äldre tiders arméer och liknande. I jägar/samlarskedet av människans historia fanns inget större utrymme för ojämlikhet, eftersom alla levde på eller nära existensminimum. Med bofastare levnadssätt ökade förutsättningarna för att ackumulera kapital och därmed skillnader i tillgångarna. ”Förtrycket kommer med plogen”, som profeten Muhammed uttryckte saken.

Utvecklad arbetsfördelning med administrativa och militära eliter bidrog till att öka skillnaderna mellan de sociala skikten både i antikens grekiska stater och i Rom. Men med romarrikets fall började en process i motsatt riktning. Ett dramatiskt skede inleddes med justinianska pesten 541, en pandemi som härjade medelhavsområdet och delar av övriga Europa i mer än 200 år. Några pålitliga mortalitetssiffror finns inte, men effekten blev i alla händelser en kännbar brist på arbetskraft som stärkte den överlevande befolkningens förhandlingsläge gentemot de större jordägarna och därmed bidrog till att jämna ut inkomstfördelningen. Samma mekanism verkade i spåren efter digerdöden vid 1300-talets mitt, och det är ingen tillfällighet att 1300-talets Europa blev scen för flera uppror – la jacquerie i Frankrike, Wat Tylers revolt i England och andra ifrågasättanden av auktoriteter.

Läs mer: Katrine Marçals recension av Thomas Pikettys ”Kapitalet” 

I Uppenbarelsebokens sjätte kapitel stormar apokalypsens fyra ryttare fram på var sin springare och bringar krig, hungersnöd och pest över jorden. Den fjärde är Döden på en blekgul häst. Och i Scheidels sammanfattning av historien blir det att det med ytterst få undantag (”the rarest of exceptions”) är just dessa ryttare som lyckats bryta den sekulära driften mot ökad ojämlikhet, genom antingen materiell förstörelse eller massdöd och befolkningsminskning.

Frågan om lagbundenhet togs upp redan i debatten kring Pikettys bok. Piketty hävdade att kapitalets tillväxttakt (kallad r) under normala omständigheter ligger högre än den allmänna tillväxttakten (kallad g), i matematisk form att r > g. Uttrycket blev till en sorts kod för anhängarna av hans analys, dithän att det har tryckts upp T-tröjor med den matematiska olikheten på bröstet. Lagbundenheten har dock ifrågasatts. 

Den debatten och många andra inlägg har nu samlats i en innehållsrik antologi, ”After Piketty. The agenda for economics and inequality” (Harvard University Press). Boken innehåller inlägg både för och emot Pikettys analys. Kritiken kommer från olika utgångspunkter – att Pikettys kapitalbegrepp är för snävt och bortser från humankapitalets växande betydelse, att data i för stor utsträckning har hämtats från Europa och USA och att både den tekniska utvecklingen och den geografiska dimensionen har fått för lite utrymme. Ett specifikt kvinnoperspektiv saknas. Till dem som stöder Piketty hör (inte oväntat) Paul Krugman och (mindre självklart) nestorn Robert Solow, vars bidrag helt kort har rubriken ”Thomas Piketty har rätt”.

Det kan förefalla som om högern har vunnit debatten. Om ökad ojämlikhet närmast är en naturlag och jämlikhet bara kan uppnås med krigets eller pestens hjälp, är väl den naturliga slutsatsen att frågan om jämlikhet bör avföras från den politiska agendan. Ökade skillnader framstår som ett måttligt pris, om den allmänna ekonomiska utvecklingen höjer levnadsnivån för alla.

Riktigt så ser det dock inte ut i världen. Det är visserligen sant att den globala inkomstspridningen har planat ut eller till och med sjunkit något, tack vare Kinas och Indiens tillväxt under senare decennier. Om man undantar dessa båda länder, fortsätter den att växa. Antalet som lever under fattigdomsstrecket i Afrika växer till och med i absoluta tal. Bortom BNP-statistiken finns också problem med elementära färdigheter som läs- och räknekunnighet. Påståenden som ”nuförtiden får nästan alla pojkar och flickor lära sig läsa, skriva och räkna” har inte täckning i verkligheten. FN-statistiken över andelen barn som registreras i skolan ser visserligen positiv ut, men den döljer att många av dessa barn inte kommer till skolan, att det ibland inte finns någon lärare där om de kommer dit och att lärarna dessutom kan syssla med annat än att undervisa om de är där. När forskare undersöker den faktiska läs- och räknekunnigheten på fältet, blottas ett gap mellan statistik och verklighet. 

Även om man snävar in perspektivet till de utvecklade industriländerna, är slutsatsen om fördelningsfrågornas irrelevans förhastad, vilket också konstateras i några av bidragen till debattantologin. Det finns en politisk faktor.

Den procent i USA som hade de högsta inkomsterna tredubblade sin realinkomst mellan 1970 och 2015. Under samma period fördubblades inkomsten för skiktet närmast under, mellan 2 och 10 procent. Övriga 90 procent av befolkningen såg ingen realinkomstökning över huvud taget (data från World wealth and income database). Den fråga som inställer sig är varför nio tiondelar av befolkningen ska ställa upp på ett socialt kontrakt som inte ger dem något av den ekonomiska tillväxten.

I Sverige såg det annorlunda ut. Under samma period, 1970–2015, ökade realinkomsterna ungefär lika mycket för alla tre grupperna. Inkomst- och förmögenhetsfördelningen följer uppenbarligen inte någon naturlag. USA och Sverige har samma system i grunden – politisk demokrati kombinerad med marknadsekonomi. De nordiska ländernas historia från 1870-talet och ett århundrade framåt är ett av de tunga undantagen från den allmänna färdväg som Scheidel målar upp: ett sekel av stadig ekonomisk utveckling kombinerad med ökad jämlikhet i fördelningen av både inkomster och livschanser för den enskilda individen. 

Varken krig eller pest förklarar särskilt mycket av den utvecklingen. Vi drabbades visserligen alla av spanska sjukan i slutet av det första världskriget, och Danmark och Norge var ockuperade under det andra, men varken befolkningstal eller produktionsapparat påverkades så mycket att det påverkade fördelningen nämnvärt. Förklaringen är i stället fackföreningar, allmän rösträtt och framgångsrik politisk organisering.

Viktig för framgången var insikten att välfärdsstaten måste arbeta med ett brett spektrum av instrument. Debatten efter publiceringen av Pikettys bok handlade i alldeles för hög utsträckning om det finansiella kapitalet och frågan om det går att åstadkomma ett system för global fastighets- och förmögenhetsbeskattning. På längre sikt är utbildningssystemet avgörande för livschanserna för de mindre gynnade, och socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik påverkar också löntagarnas förhandlingsstyrka. Men det är onekligen så att kapitalets ökade rörlighet under senare decennier har förändrat maktbalansen till kapitalägarnas fördel.

Om politik kan göra skillnad, kan den också förtröttas. I en färsk rapport från Nordiska ministerrådet konstateras att de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i de nordiska länderna under senare decennier framför allt är politiskt drivna. Tekniska förändringar, globalisering och demografi har haft effekt här som på andra håll, men det är politiska beslut om svagare omfördelning i skattesystemet och en tunnare offentlig socialförsäkring som är huvudorsakerna. 

Om man tecknar samma bild som ovan av inkomstutvecklingen i USA och Sverige för de tre inkomstskikten – den högsta procenten, skiktet mellan 2 och 10 samt de övriga 90 procenten – men börjar 1991 i stället för 1970, blir bilden en helt annan. Då har de två översta skiktens realinkomst ökat snabbare i Sverige än i USA, samtidigt som den stora majoriteten också fått del av tillväxten, men mindre (också procentuellt). Men frågan är om utvecklingen sedan 90-talet innebär att Sverige nu har hamnat i en annan tillväxtregim som indikerar en drift mot en amerikansk utveckling. Försämringarna av utbildningssystemet drabbar ojämnt och betyder på sikt mer än tillfälliga svängningar i kapitalinkomster. Ska de nordiska ländernas välfärdsstater bli en historisk parentes som bekräftar Scheidels panoramabild av de apokalyptiska ryttarna?

Skribenten

Per Molander är rådgivare och författare. Hans senaste bok är ”Condorcets misstag – hoten mot staten och demokratin” (Weyler, 2017).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.