Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så kan man läsa 300 böcker på ett år

Other: Illustration: Mia Nilsson

Visst kan man läsa en klassisk rysk tegelstens­roman på ­någon timme. Det hävdar i alla fall en uppsjö av appar. ­Boklördags Kristofer Ahlström har prövat snabbläsningsapparna och kommit till en slutlig insikt.

I år ska jag läsa tre hundra böcker. Ett ganska mastigt löfte. Särskilt som jag efter en vanlig arbetsdag inte klarar av mer komplex litterär gestaltning än en gråtskrattsmiley på mobilen.

Men jag är också trött på att hela tiden halka efter, inte hinna i kapp det som ges ut. I mitt sovrum, liksom i så många andras jag besökt, tornar anklagande högar av olästa böcker upp sig.

Problemet är att jag läser för långsamt. Jag tar pauser, sitter och stirrar ut i tomma intet och tänker, suger på meningar, stryker under dem och antecknar i marginalerna. På sistone har jag försökt kompensera det makliga läsandet genom att köra ljudböcker i dubbla hastigheten: uppläsningar där ­Marie ­Richardson plötsligt låter som berättaren i journalfilmer från Det Gamla Sverige, där folk rör sig i ryckiga hoppsasteg och ljudspåret vibrerar av framtidsoptimism.

Men i slutet av december, medan jag satt och slöscrollade mig genom Facebook, dök plötsligt en annons upp i flödet: ”Möt appen som alla vd:ar älskar. 2.000 böcker som tar 15 minuter att läsa.” Och sedan ännu en annons: ”Den genomsnittlige vd:n läser 60 böcker om året, våra användare läser 3 böcker om dagen.”

Varför just direktörers läsvanor ständigt hölls upp som jämförande standard förstod jag först inte, men signalvärdet blev snart tydligt: om man kan driva ett imperium och samtidigt läsa en bok i veckan – vad har då DU för ursäkt att inte läsa?

Jag tittade igen på mina svajande ”att läsa”-staplar, som påminde om ett halvdant Gaudí-bygge, och insåg att jag verkligen inte hade någon ursäkt.

Läs mer: Därför blir du hög på böcker 

Dessutom, berättar en skadeglad vän och statsvetare när han får höra om mitt projekt, så läste Teddy Roosevelt en bok om dagen innan frukost, och John F Kennedy kunde plöja 1.200 ord i minuten: ”Och deras dagtidsjobb var att styra den fria världen!”

Mina tre hundra böcker börjar kännas som ett blygsamt mål.

Jag tittade igen på mina svajande ”att läsa”-staplar, som påminde om ett halvdant Gaudí-bygge.

Så samlar jag på mig hjälpmedlen och verktygen för att snabba upp mitt läsande. Det finns en hel del appar, de heter saker som ”Blinkist”, ”ReadMe!”, ”Joosr”, ”QuickReader”, ”Sprint” och ”Speed­Reader”.

”Joosr” provar jag först. Upplägget är enkelt: fackböcker, oavsett längd, pressas ihop till sammanfattningar om 20 sidor. Vilken beundransvärd hög densitet på redaktörskapet, tänker jag och hoppas att samma person skulle kunna göra en liknande bearbetning av den här texten och bespara mig skrivtid.

Till en början känns det lite fånigt att inta böcker i flygmatsportioner. Men om till och med Nobelpristagare som Bob Dylan använder sig av läxhjälpssajter för att koka ner klassikerna – då kan väl jag?

 

Dessutom triggas jägar- och samlar­genen i mig, tanken på att rada upp böcker som skalper och troféer, jag hör mitt framtida jag skryta om fällda tolvtaggare som ”Buddenbrooks” och ”Anna Karenina”, och varje tillfälle i vardagen blir plötsligt ett ögonblick då man kan bocka av en bok: Under ett toalettbesök plöjer jag Stephen Hawkings ”Kosmos. En kort historik”. Medan mina kollegor är på eftermiddagsfika passar jag på att läsa hela ”Äta djur”, Jonathan Safran Foers personliga uppgörelse med köttindustrin på 355 sidor. ­Eller ja, hela 20-sidorsvarianten då.

Vad som återstår av boken när dödköttet skurits bort är en samling rätt mjäkiga pamfletter med nötta argument, och den emotionella genomslagskraften i Foers övertygelse – de många anekdoterna, skildringarna av lidande djur på köttfarmer, de stilistiska smyckningarna och det subjektiva berättarperspektivet, allt som gör honom intressant att lyssna till – stryks ner till generella argument som sagts av varje person som någonsin försökt pracka på dig ett recept på linsgryta. Vi vet att det är etiskt och klimatmässigt uselt att äta kött, men om det inte känns, så blir effekten mycket liten.

Från ”Joosr” leder en inkörsport till grövre förenklingar. Som ”Blinkist”, en app som gör samma sak, men ännu tajtare: varje bok blir här sex sidor lång, plus en sidas sammanfattning av de sex sidorna. Och här är det tydligt att läsningen är någonting som går att kvantifiera och nyttoinrikta – varje bok inleds med en introduktion som heter ”What’s in it for me?”, vad tjänar jag på det här?

Jag läser ”Dolda tillgångar”, boken som låg till grund för den Oscarsnominerade filmen om tre svarta kvinnor på Nasa på 60-talet. Sammanfattningen lodar inte många alnars djup: ”Det är svårt att föreställa sig vad en svart kvinna fick utstå om hon jobbade på ett prestigefullt, mestadels vitt, forskningsinstitut för 50 år sedan”, står det. Ja, det kan man försöka föreställa sig – eller så kan man ju läsa den fullständiga boken som fokuserar så mycket på diskriminering och segregering.

Blinkist-böckerna känns som att läsa baksidestexter. En hastig glimt av något man kanske kommer kolla upp vid ett senare tillfälle.

Jag rannsakar mitt samvete. Det låter mig inte tänka på böckerna som lästa. Jag är tillbaka på ruta ett.

*

Jag behöver förebilder. Så jag hittar ett Youtubeklipp jag ofta återvänder till: ett utdrag ur Johnny Carsons pratshow från 1975. I klippet är en 13-årig flicka gäst i programmet. En prydlig pluggis, ett underbarn, det ser man direkt. Hon är en gudabenådad snabb­läsare.

Hon tävlar mot programledaren om vem som på en minut kan läsa längst – han avverkar en enda sida, hon hinner sexton. Det är fascinerande att se henne läsa, eller vad man ska kalla det – hon gör det i takt med att hon låter fingrarna löpa utmed raderna, det ser ut som att hon smeker sig fram genom sidorna.

Inre upplevelser blir sällan bra tv – det är därför matlagnings-tv är en så usel konstform, man vill ju känna hur det doftar och smakar när det slabbas över karotterna – men just det här klippet är så ­njutbart för det verkar finnas en lekfull glädje i hennes läsupplevelse.

Jag har själv använt knepet att följa texten med fingret så att man hela tiden fokuserar på orden och framåtrörelsen och aldrig tappar bort sig. Problemet är att jag mest ser ut som en 38-åring som brottas med läsförståelse.

Läs mer: Långsamma pappersläsare minns mer 

Så jag testar appen som gör jobbet åt mig, ”QuickReader”. En grön täckfärg markerar texten i lästakt. Man följer det gröna och tillskansar sig orden på samma gång. Men någon lekfull känsla upplever jag aldrig. Huvudet rör sig ryckigt av och an för att följa markören. När jag skruvar upp hastigheten blir det rakt av omöjligt. Jag hypnotiseras bara av den gröna färgen och följer den som en katt som jagar laserpekarens gröna punkt tvärs­över sidan, jag vill hela tiden drämma till färgen, men bokstäverna har jag för länge sedan slutat läsa.

Det ”QuickReader” synliggör är även den huvudförflyttningsnorm som råder inom läsning. Den måste brytas om man vill bemästra snabbläsningen. Att titta på ett ord tar en kvarts sekund, att flytta blicken till nästa ord tar en tiondels sekund, därpå tolkar hjärnan orden, vilket tar mellan en tredjedels och en halv sekund. Det blir i längden enorma mängder tid som förspills i läsningen, och jag föreställer mig hur många böcker jag skulle kunna sluka i stället för att ägna all tid åt att stirra på ord.

*

Dumt nog tar jag en paus i bokförbrukandet för att läsa en tidskrift, och innan jag hinner ångra misstaget fastnar jag i en intervju i Vi ­Läsers februarinummer, där författaren Zadie Smith pratar om hur sociala medier krymper utrymmet för skönlitteratur: ”Jag hör författarkollegor säga: ’Jag hinner inte läsa längre, jag är ju på Twitter.’”

Jo, tack. Jag är ju på Twitter. Och på Facebook, Instagram, Spotify, Netflix, HBO, jag räknar lite och inser att jag har konton på sex olika strömningstjänster för musik och film. Nyligen läste jag dessutom att varje dag scrollar vi oss genom 90 meter text i sociala medier, hur ska man orka klämma en enda centimeter litteratur efter det?

Nyligen läste jag att varje dag scrollar vi oss genom 90 meter text i sociala medier. Hur ska man orka läsa litteratur efter det?

Bokens position är med andra ord grovt konkurrensutsatt. Särskilt om man måste se åtta halvdana avsnitt av en ny amerikansk tv-serie varje vecka, och så måste man ju träna, och umgås med vänner, och ha ett sexliv, och skriva skönlitteratur, och så vidare.

Tänk ändå om böcker kunde läsa sig själva.

Tänk, så kan de! 

Jag hittar appen ”ReadMe!” som avfyrar orden mot mig ett och ett, som ur ett halv­automatiskt eldvapen, 250 skott i minuten, och träffar i ögonhöjd mitt på skärmen. Varje nytt ord ersätter det förra på samma plats, allt jag behöver göra är att sitta stilla som en måltavla och låta mig peppras av ord.

Tvåhundrafemtio ord i minuten är inga större problem, det är normal lästakt. Jag skruvar upp hastigheten. Inte heller fyra hundra ord är särskilt svårt – så länge det är en artikel jag läser. Men när jag tar mig an Rudyard Kiplings uppföljare till ”Djungelboken” blir det knepigare när djuren och deras namn börjar rassla förbi, och jag försöker minnas om Ikki var piggsvinet ­eller guldschakalen, samtidigt som texten fartblint rusar framåt och lämnar mig långt bakom. Blotta tanken på att på samma vis försöka speedläsa ”Buddenbrooks”, med dess telefonkatalogtjocka rollista, fyller mig upp till öronen med uppgivenhet.

I skärmens nedre högra hörn tickar en tidtagare ner hur många minuter jag har kvar av kapitlet och av boken. Det känns mer som en idrottslig prestation, en svettig sprint, och efter ett sådant ­intervallpass måste jag ligga i ett mörkt rum och blunda. Tänker på den gamla fysikaliska grundlagen att det man vinner i tid förlorar man i energi. Och jag är utmattad.

*

Jag börjar tvivla på om projektet någonsin kan ros i land. I alla fall inte om jag inte vill att mitt förhållande till böcker ska bli dysfunktionellt. Jag har redan börjat tänka på dem som något att fly ifrån i stället för att fly in i; inget man ska njuta av, utan något man ska ha avklarat.

Och frågan är vad jag tjänar på snabbläsningen. Jag hittar en studie från universitetet i Bath, ”Text skimming. The process and effectiveness of foraging through text under time pressure”, som visar att snabbläsare inte minns särskilt många detaljer av en text, eller kan dra slutsatser av den.

Deltagarna i världsmästerskapet i snabbläsning läser mellan ett tusen och två tusen ord i minuten men förstår bara hälften av vad de tar in. Om man sett ett ord utan att förstå det – har man då ens läst? Tänk identitetskrisen det utlöser i en bokälskare!

Jag hinner fortfarande komma med i läsarnas 300-klubb det här året. Men jag har kommit till en annan insikt: ju mer jag försökt fjärma mig från den romantiskt upphöjda idén om läsning, desto mer är det dit jag har längtat. Till läsfåtölj, pläd, tunga volymer, sanatorieutsikt – ju mer poserande och bokfetischistiskt desto bättre. Det börjar genast pirra i läsmusklerna! Ro hit med ”Buddenbrooks”!

Apparna som testades.

Joosr. Har enligt uppgift 40 000 användare och ett bibliotek på 250 fackböcker på engelska, samman­fattade på 20 sidor styck. Beräknad lästid är 15–20 minuter per bok.

ReadMe! Bygger på Spritz-tekniken som innebär att orden ”avfyras” ett och ett på en fast punkt mot läsaren. Läshastigheten kan regleras mellan 50 och 1.000 ord i minuten.

Quickreader. Utlovar att man ska lära sig läsa två, tre gånger snabbare med 10 minuters träning per dag. Innebär bland annat att man läser texten i block som färgmarkeras på sidan.

Sprint. Webbläsare för snabbläsning som bygger på samma teknik som ”ReadMe!”. För den som vill ta sig an long read-artiklar och essäer i rask takt.

Blinkist. 2.000 fackböcker att välja mellan i 6-sidiga sammanfattningar att antingen läsa eller lyssna på.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.