För några veckor sedan berättade Filippa Werner Sellbjer i DN att hon bränt ut sig i förtvivlan över hur den natur hon är hemma i förändras. Jag kände igen mig precis. Numera går jag runt med en ständigt molande oro i kroppen. Man kan kalla det klimatångest om man vill, men sorg är en minst lika riktig beskrivning. Ofta när jag går över träbron till ön där jag bor tänker jag på hur nästa bro kommer behöva byggas högre upp för att inte hamna under vatten med tiden. Den lilla strand där vi badar kommer att försvinna. Och alla blommor och andra växter på land och i havet som jag älskar, och på senare år tyckt så mycket om att lära mig namnen på – kommer jag att kunna peka ut dem för mina barnbarn eller kommer dessa växter vara försvunna då? Varje dag tänker jag på alla sådana pågående och kommande förluster. 

Klimatförändringarna är inte bara en teknisk och vetenskaplig fråga, utan lika mycket en pedagogisk, social och kulturell. Det förklarar Keri Facer som är professor i utbildningens och samhällets framtid och just nu gästprofessor vid Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet. Vi kan inte, menar hon, bara fokusera på hårda fakta kring vad som behöver göras åt utsläppen av växthusgaser, vi måste också samtala om vilka känslor de väcker och vilken kulturell påverkan förändringarna har. 

Vi träffas i Keri Facers ganska oansenliga arbetsrum på Geocentrum vid Uppsala universitet. Hon är inte någon Roy Scranton som säger att allt är kört och det enda vi kan göra är att sörja men hon slår fast att sorg är en oundviklig konsekvens av förluster. Om vi ser och bearbetar vår sorg kan vi sedan söka efter andra berättelser om världen och om vad som är ett gott liv, än de som dominerar i dag. Mångskiftande berättelser men med det gemensamt att de utgår från det självklara faktum att vi är del av en levande planet som vi är helt beroende av. Vi är inte naturens mästare utan bara delar av den. 

Läs mer: Björn Wiman: Roy Scranton har fel – människan kommer inte att dö ut

Vår samtids berättelser om framtiden domineras av dystopiska filmer, tv-serier och böcker. Historier om robotar som tar över, om en värld totalt förändrad och söndersliten av klimatförändringar och konflikter, om sjukdomar som sprids. Dystopin gör sig bättre som drama än utopin, som ju lätt blir konfliktfri och ospännande som underhållning. 

De berättelser vi berättar behöver också ge plats för hopp, möjliga lösningar och drömmar om ett annorlunda liv

Men vilka berättelser om framtiden som vi tar del av formar vad vi tar oss för i nutid, och påverkar därmed vilken framtid vi får. Keri Facer har varit med och introducerat det nya forskningsområdet anticipation studies där forskare från en rad discipliner studerar hur våra förväntningar på framtiden styr oss och våra val i nutid. Vi blir mer benägna att tänka positivt om framtiden om vi ser att det finns något vi kan göra. Och eftersom det är så behöver de berättelser vi berättar också ge plats för hopp, möjliga lösningar och drömmar om ett annorlunda liv där konsumtionen är lägre men vi hittar andra värden som kan ge oss djupare samhörighet och mening.

Jag är inte religiös i någon traditionell bemärkelse men prövar tanken på Keri Facer att det kanske är så att vi behöver mer religiöst tänkande i våra liv för att vänja oss vid det som går bortom det vardagliga, och vid att känna samhörighet med något som är större än oss själva. Det skulle kanske kunna ge oss beredskap för att bättre leva i samklang med en icke-rationell och mångbesjälad natur, tänker jag högt. 

Det visar sig att Keri Facer har ett pågående samtal med sin partner om just detta, men att hon själv kommit fram till att det snarare är mer konst vi behöver. I hennes tjänst vid Uppsala universitet ingår att få universitetet att samverka med det omgivande samhället kring hållbara sätt att leva, och kring möjligheter att omforma vår relation med naturen. Hon har bland annat initierat ett samarbete mellan forskare, civilsamhälle och konstnärer som driver olika projekt med koppling till Fyrisån. 

Konst, menar hon, lär oss att leva med osäkerhet och en viss röra, tränar oss i experimentellt tänkande och vidgar vår föreställningsförmåga. Den öppnar oss för att inte bara klara av den osäkerhet som en förändrad värld kommer utsätta oss för utan också för att tänka kreativt och lekfullt kring hur vi hanterar de svårigheter vi kommer att möta, kring vilket samhälle vi vill ha och kring hur vägen dit kan se ut. 

Hon tipsar om utställningen ”The non-human animal – negotiating bio-relations” på Uppsala konstmuseum. Jag går dit efter vårt samtal och blir djupt rörd av flera av konstverken. Som Lars Brunströms installation ”Apor och kråkor”, med två apor i ett förött landskap. Den ena håller ömt och förtvivlat en skadad kråka i sina händer. Den andra apan klappar medlidsamt på den första. Ett annat konstverk jag fastnar vid är Fredrik Strids ”Exodus”, av ett flyktingtåg av djur med sina enkla ägodelar på ryggen eller i munnen: morötter, en klase bananer, en varmkorv. Vi är alla i samma situation. Först efteråt slår det mig; det är lidande, sorg och flykt jag fastnade vid – det dystopiska med andra ord.

Så vad innebär det på djupet för oss som tänkande, kännande varelser att leva i en värld med klimatförändringar? Keri Facer har inga svar men det är en fråga hon menar att vi alla behöver ställa oss och hon trycker inte minst på utbildningens och skolans roll för att lyfta den. En viktig uppgift för lärare är att stödja sina elever i att lyssna till och själva framställa berättelser som gör dem förmögna att artikulera sina önskemål, drömmar och rädslor kring framtiden och får dem att tillsammans med andra engagera sig i vår komplexa nutid. 

Keri Facer vill att skolan ska vara ett centrum i sitt lokalsamhälle, där människor i alla åldrar möts och samverkar med varandra. Där alla ges chans att lära nytt, skapa och genomföra gemensamma projekt. I sin bok ”Learning futures. Education, technology and social change” från 2011 skissar hon på en skola där delar av byggnaden är främst för lärare och elever medan andra är öppna för alla närboende. Jag frågar henne om det verkligen skulle vara möjligt att genomföra med tanke på all rädsla, men också verkliga risker, för att människor som vill skada barn kommer in i skolan. Hon svarar att det naturligtvis kräver att alla vuxna känner sig ansvariga för alla barn och håller ögonen öppna men att det som är verkligt farligt är rädsla. Dåliga saker kan alltid hända men om vi börjar leva våra liv i ständig oro så kommer garanterat dåliga saker att hända som en följd av det. Ur rädslan växer både terrorism, ensamhet och psykisk ohälsa. I den skola Keri Facer vill se får barn möta världen. Skolan utvidgas till att bli ett laboratorium för en ekonomiskt och socialt hållbar framtid. 

Ett mantra som ofta hörts i samband med klimatdemonstrationer som leds av barn och unga är att det inte kan vara meningen att unga ska lösa problemen åt oss. Det är så klart riktigt. Vi måste alla hjälpas åt att jobba på de sätt och på de områden där vi har inflytande. Men de flesta unga är redan mycket väl medvetna om vad som är på gång att hända. Att undanhålla dem möjligheten att känna att de kan göra något åt det som oroar leder till större risk för depression. När vi är unga är dessutom våra hjärnor som mest mottagliga för förändringar. Vanors spår är ännu inte så djupa, sinnen formbara och öppna. Vi kan visserligen alla lära nytt hela livet men det är lättare när man är ung. Att inte låta unga vara med och jobba med frågor som har med vår framtid att göra vore därför vansinne. Många unga besitter också en ihärdighet, en ork och en frihet från cynism som är vitaliserande (och ibland enerverande) för oss alla att få ta del av. 

Vi kan visserligen alla lära nytt hela livet men det är lättare när man är ung. Att inte låta unga vara med och jobba med frågor som har med vår framtid att göra vore därför vansinne.

Jag är följaktligen säker på att unga människor kommer klara av förändringar av skolan som syftar till bättre resiliens hos individer och samhälle – om de genomförs stegvis, med trygghet och god inblandning av dem själva i processen. Jag är mer bekymrad för lärarna. Ända sedan 1990-talet har de översköljts av reformer som innebär förändrade villkor för deras yrkesutövning. Samtidigt har de baktalats och attackerats som yrkeskår, fått alltfler olika uppgifter att hinna med och avprofessionaliserats av detaljstyrning uppifrån. Inte sällan pressas de också hårt av föräldrar som tror sig veta bättre hur utbildning ska genomföras. Ökad psykisk ohälsa bland unga påverkar också.

Alla vidare förändringar av skolan från detta bottenläge borde medföra att mer övergripande makt och ansvar för skolans arbete flyttas över på lärarna. Dock med det tydliga budskapet att skolan har i uppgift att arbeta med elevernas hela utveckling, inte bara med den som syftar till att förvandla dem till god framtida arbetskraft. Unga ska få utvecklas som samhällsvarelser och medmänniskor med delaktighet i och relation till sin omgivning och till ekosystemen. Jag betonar detta eftersom det tyvärr finns lärare som på fullt allvar menar att deras enda uppgift är att lära ut sitt ämne (det framgår mycket tydligt av skolans styrdokument att så inte är fallet). 

Att det går att ge utrymme för både lärare och elever att växa, ta ansvar och lära sig nytt utan ständiga kontroller och press uppifrån vet jag med säkerhet efter att ha besökt några framsynta skolor i Spanien och Tyskland nu under hösten. Om lärare, som Keri Facer föreslår, ges tid och utrymme att utveckla och dela sina berättelser om framtiden tillsammans med kollegor, elever och andra i det lokalsamhälle där de verkar kanske en verkligt hållbar förändring av skolan blir möjlig. Och skolan kan bli den samhällsförändrande kraft i klimatförändringarnas tidevarv som den skulle kunna vara.