Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 05:18 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-kan-skolan-sta-emot-den-auktoritara-vind-som-sveper-over-varlden/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så kan skolan stå emot den auktoritära vind som sveper över världen

Snart är det sommarlov för skolelever.
Snart är det sommarlov för skolelever. Foto: Henrik Montgomery/TT

I dagarna sjunger många svenska elever ”Den blomstertid nu kommer” och tar sommarlov. Men på andra håll intensifieras i stället debatten om skolan inför höstens val. Eva-Lotta Hultén lyfter på bänklocket och synar de värderingar som styr den svenska skoldebatten. 

Det närmar sig val och skolan är som vanligt en het fråga. I debatten lyfts katederundervisning, disciplin och krav flitigt fram och de som sviktar i sin tillbedjan av dessa verktyg beskylls för flum. Här vill jag ändå våga mig på att diskutera skolan utifrån tre andra begrepp som öppnar för mer djupgående reflektioner om utbildningens form och mening, nämligen ifrågasättande, värderingar och medborgarskap.

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Så står det i läroplanerna för både grundskola och gymnasium, men att skolan ska lära unga att ifrågasätta ifrågasätts nu från flera håll. Motiveringen är ofta att man måste lära sig en väldig massa faktakunskaper innan man kan ifrågasätta, vilket är en lika giltig tanke som att man måste kunna räkna till tusen miljarder innan man får börja använda siffrorna till addition och subtraktion. Det finns inget som helst motsatsförhållanden mellan att ifrågasätta och att ta in faktakunskaper – tvärtom, de hänger ihop. Ifrågasättande är inte bara en muntlig aktivitet som innebär att uttrycka tvivel inför vad någon sagt, utan också ett förhållningssätt som har med nyfikenhet och resonerande att göra: ”Kan detta verkligen stämma?”

Att främja ifrågasättande handlar om att uppmuntra lusten att söka kunskap, förstå samband och plocka isär tankar för att förstå hur de är uppbyggda. Sådana förmågor dyker inte upp av sig själva när någon säger: Varsågod nu har du tillräckligt med kunskaper, nu får du börja ifrågasätta. 

Läs mer: 77.000 lärare behövs – men färre vill utbilda sig 

Faktakunskapande utan uppmuntran att reflektera och resonera riskerar också att få otrevliga biverkningar i form av antidemokratiska värderingar. Ifrågasättande handlar nämligen också om hur man förhåller sig till sådant som grupptryck och auktoriteter. Mod att stå upp mot den som har makt, eller mot trycket från gruppens förväntningar är livsnödvändiga förmågor i en fungerande demokrati och skolan bör därför rimligen låta eleverna få träna på det. Och ja, en del elever tycker att det är svårt, men det tycker många att matematik är också. All undervisning måste naturligtvis anpassas efter vilken nivå eleven befinner sig på.

Att bli ifrågasatt är för övrigt inte ett problem för en lärare som är trygg i sina kunskaper och kan svara. En skicklig pedagog vet att använda elevers debattlystnad och ser som sin självklara uppgift att också lära ut hur man ifrågasätter på ett konstruktivt sätt. Vad är fakta och vad är åsikter och hur skiljer man dem åt? Vilka källor finns och hur kan man värdera dem? Hur har slutledningsprocessen som lett fram till påståendet sett ut? 

När jag för ett par år sedan intervjuade Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa han att skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste i dag, menade han, är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar: ”Du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Kloka ord från en man vars institution hela tiden används för att rättfärdiga insnävningar av skolans uppdrag till att handla enkom om förmedling av faktakunskaper (och i bästa fall utvecklande av förmågor som har ett bytesvärde på arbetsmarknaden).

Läs mer: Lärare: Jag vill att mitt arbete ska värderas högre 

Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål. 

Ett annat påstående som emellanåt kommer upp är att skolan visserligen ska ägna sig åt värderingsarbete, men bara i form av att förvalta eller förstärka de värderingar elever får med sig hemifrån. Avsikten är så klart att peka på att hemmet har huvudansvaret för barns fostran, men det är ändå ett befängt påstående av det enkla skälet att somliga barns föräldrar är våldsbejakande islamister, rasister eller homofober – det är knappast värderingar skolan bör jobba med att förstärka.

Läs mer: Rita har varit lärare i över 40 år – så har skolan förändrats 

Om vi då kan tillåta oss att slå fast att skolan både av tvingande nödvändighet och av bestämmelser i läroplanen måste arbeta med att förmedla värderingar kommer vi till nästa nivå: hur ska det gå till? Alltför många verkar tro att det handlar om att tala om för eleverna vilka värderingar som gäller (”Här på skolan bryr vi oss om varandra”) och sedan är det klart. Men värderingar överförs alltså inte bäst genom att man talar om vilka som är de goda och rätta, utan genom hur skolan arbetar i vardagen. Det handlar om hur vuxna bemöter varandra och elever, vilka beteenden som uppmuntras, vilka arbetsformer som främjas. Får alla höras? Uppmuntras samarbete och hjälpsamhet eller konkurrens och egoism? Lyfts nyfikenhet och hårt arbete fram, eller är det uppnådda resultat som premieras? Motarbetas mobbning med straff eller med gemenskapsstärkande aktiviteter? Allt det har med värderingar att göra och det är inga val man kan prioritera bort att göra.

Just nu skriver jag på en bok om hur skolan kan förebygga och motverka framväxten av våldsbejakande extremism. Ett sådant arbete är helt i linje med läroplanens och skollagens intentioner om att fostra till demokrati, solidaritet och eget ansvarstagande. Forskningen på området är ännu inte så omfattande men de sammanställningar och rapporter jag hittat pekar åt samma håll: Undervisningen bör bygga på, och utveckla det positiva hos eleven i stället för att fördöma det eventuellt negativa. Elever måste ges utrymme att prata om svåra ämnen och få uttrycka sig utan rädsla för att stämplas som rasister, islamister eller potentiella terrorister. Pedagogerna ska inte moralisera utan få eleverna att själva reflektera över etiska dilemman. Eleverna måste bli lyssnade till och tagna på allvar och de behöver få träning i att resonera, ifrågasätta och lyssna på varandra. Skolan bör satsa på att bygga positiva gemenskaper och fostra till medborgarskap. 

I skoldebatten framställs ofta en sådan syn på hur skolan ska arbeta som svenskt flum men de rapporter jag läst är både svenska och internationella och säger alltså likartade saker, oavsett om det är Unesco, Europarådet eller svenska Segerstedtsinstitutet som är avsändare. Platsen jag träffade Andreas Schleicher på var för övrigt en internationell utbildningskonferens i London, med utbildningsministrar, ledande forskare och höga tjänstemän från hela världen och med framstående representanter för organisationer och företag som IBM, Microsoft, Världsbanken och Röda korset. Påfallande många, oavsett land eller organisation, var påfallande intresserade av att diskutera just flummigheter som motivation, samarbetsförmåga, kreativitet, kommunikationsförmåga och solidaritet.

Så om skolan faktiskt har ett uppdrag att guida unga människor till att bli empatiska, solidariska medborgare som vill och kan ta hand om både sig själva, andra och det gemensamma – hur kan vi hålla fokus på det också, när betyg, nationella prov, Pisa, PIRLS, TIMSS och andra mätningar kämpar om vår uppmärksamhet och pockar på snabba åtgärder för att lyfta resultat? Kan vi klara att göra båda samtidigt? 

Inget säger att det inte skulle gå. Faktakunskapande som följs upp med övningar och strukturerade diskussioner där vi använder materialet får oss att fundera, tänka och känna, vilket både får kunskaperna att fastna bättre, ger oss möjligheter att känna samhörighet med andra människor och tränar vår empati och vår förmåga att tänka och handla självständigt. Egenskaper som för övrigt inte bara kommer till användning i våra roller som medborgare och medmänniskor utan faktiskt också efterfrågas på arbetsmarknaden. 

En auktoritär vind blåser över världen. Idéer om hårdare straff, mer övervakning, fler regler och mer kontroll uppifrån ses som universalmedel för att åtgärda de flesta problem i samhället. Det här synsättet manifesteras också i synen på skolan. Men eleverna är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Vilken miljö tror vi bäst utvecklar dem på ett helhetligt sätt och får dem att må bra – och vilket samhälle vill vi att dessa människor ska vara med att forma? Det borde vara centrala frågor när vi nu går in i en valrörelse där många tävlar om att plocka billiga poäng på att vara mest fyrkantig och kallhamrad.

Skribenten

Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist och författare.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.