Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så kan vi utrota den epidemi av ensamhet som sveper över världen

Samarbete får jorden att snurra.
Samarbete får jorden att snurra. Foto: Fredrik Funck

Allt fler forskare är eniga om att vi människor inte är egoister. Vi tycker om och mår bra av att dela med oss och tycks evolutionärt utvecklade för samarbete. I en ny bok drar den brittiska författaren George Monbiot de politiska konsekvenserna av detta.

Det lilla barnet ser en främling lyfta upp en tung bokhög. Mannen stånkar medan han går fram till det skåp där han uppenbarligen vill lägga av sig sin last men luckorna är stängda. Han suckar och kroknar under tyngden. Då skrider barnet till hans hjälp. Raskt tultar den drygt ettåriga pojken fram till skåpet, öppnar det och söker sedan ögonkontakt för att få bekräftelse på att den okända personen är nöjd med hans insats. Därefter travar han tillbaka till sin mamma, som suttit stilla under hela sessionen, och varken uppmuntrat eller försökt hindra barnets initiativ. Pojkens kroppsspråk utstrålar glädje och stolthet.

När Charles Darwins utvecklingslära ”Om arternas uppkomst” kom ut 1859 fick den enorm påverkan på en rad vetenskaper. Hans forskning tolkades som att vi människor naturligt är tävlingsinriktade och att konkurrens alltid leder till positiv utveckling. Idéerna överfördes av politiker och debattörer på samhället och socialdarwinismen har i olika former fortsatt vara en envis följeslagare i politiken. 

Den har under vetenskapligt sken rättfärdigat det konkurrenssamhälle vi skapat åt oss, där vi förväntas acceptera att tävling går före samarbete och att vissas vinst är viktigare än allas välfärd. Socialdarwinismen har också bidragit till att underminera förutsättningarna för sociala skyddsnät samt gjort oss delvis blinda för vilka samhällsvärden som bidrar till ett gott liv för oss människor. Nyliberalismen har i sin tur eldat på med sin föreställning om den ekonomiskt rationella – det vill säga egennyttiga och vinstmaximerande – människan. 

Vi är samarbetande altruistiska varelser i samklang med människorna runtomkring oss, men en epidemi av ensamhet och alienation sveper över världen, med förödande följder.

Tillsammans har dessa läror påverkat hur vi beter oss. Vi har skapat ett samhälle byggt på konkurrens och intalat oss att vi bara följer vår natur. Men forskare inom olika discipliner blir nu alltmer eniga om att vi människor inte generellt är egoister. Vi tycker om, och mår bra av att ge och dela med oss, vi är exceptionellt duktiga på att samarbeta och tycks evolutionärt utvecklade för det. 

Exemplet med mannen med bokhögen och det hjälpande barnet i inledningen är hämtat från forskning utförd av Michael Tomasello, professor i evolutionär biologi. I en rad studier har han kunnat visa att förmågan till altruism och samarbete finns hos mycket små barn. Redan vid fjorton månaders ålder försöker barn avläsa andra människors, även främlingars, intentioner och sedan hjälpa dem, utan att det finns någon vinning för dem själva i sikte. Barnens hjälpbeteende är lika starkt antingen någon uppmuntrar dem eller ej. I en studie erbjöd Tomasello barn en aktivitet de tyckte väldigt mycket om, för att se om de då skulle välja den framför att hjälpa. Den överväldigande majoriteten av barn valde att lämna sin aktivitet för att undsätta någon annan – de var beredda att betala ett pris för att göra livet bättre för andra. Att se filmer med Michael Tomasellos små studieobjekt är mycket rörande (hittas på Youtube).

Tomasello anser att de former av samarbete som små barn uppvisar är representativa för människans tidigaste tillvaro; ingen av våra samarbetsförmågor hade uppstått om vi varit inriktade på att tävla med varandra om mat. De tyder snarare på att vi tidigt utvecklat tolerans för och tillit till varandra, när det kommer till vårt uppehälle. 

Så hur skulle ett samhälle som bygger på uppdaterade kunskaper om människans natur kunna se ut? Ett samhälle som både utgår från och främjar det goda i oss (utan att blunda för att vi också kan uppvisa destruktiva drag som främlingsfientlighet eller grupptänkande)? Om det har den brittiska författaren och samhällsdebattören George Monbiot skrivit en bok: ”Out of the wreckage” (Verso).

George Monbiot menar att de övertygelser vi hyser och som formar hur vi ser på världen och på framtiden inte bygger så mycket på information som på berättelser. Den historia Monbiot vill se talar om för oss att vi är samarbetande altruistiska varelser i samklang med människorna runtomkring oss men att en epidemi av ensamhet och alienation nu sveper över världen, med förödande följder. 

Orsaken är en galopperande materialism och uppmuntran till egoism som lagt sig som en dimma runt vår förmåga att knyta an till andra och göra varandra väl. Det ekonomiska system vi byggt sätter tillväxt framför allt, vilket slagit sönder arbetslivets sammanhållande kitt och låtit makt outsourcas till globala institutioner som inte nås av demokratin. Konkurrens och individualism har blivit vår religion och vi har hört upprepas så ofta att vi är tävlingsinriktade egoister att vi börjat hålla det för sant och låta det styra oss. Nu behöver vi återupprätta oss själva: vi är bättre än vårt rykte. Genom att återanknyta till oss själva och varandra kan vi bli mindre ensamma, må bättre, bli gladare och återfå en känsla av att våra liv har mening och att vi hör ihop med andra människor, naturen, vårt lokalsamhälle och världen. 

Det låter lite halleluja, men jag tror att vi är väldigt många som ser det som en betydligt mer tilltalande historia.

Det låter lite halleluja, men ställd bredvid berättelsen om den rovgiriga, egoistiska människan som så länge varit förhärskande, tror jag att vi är väldigt många som ser det som en betydligt mer tilltalande historia. Det finns ju inga vettiga skäl till att nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre. 

Monbiot vill uppvärdera det gemensamma. Lokalsamhället är fundamentet där människor möts, umgås, skapar gemenskaper och bygger politik underifrån. Han vill se så mycket makt som möjligt utövad så nära människor som möjligt. Allmänningar i form av såväl mark som gratis mjukvara på nätet, och kooperativ i alla former kan bilda en tredje pelare bredvid staten och marknaden. (I dessa tankar liknar Monbiot mycket Ugo Mattei, som fört fram sådana idéer i boken ”Gemensam nytta”, nyligen utkommen på svenska, och bådas tankar bygger naturligtvis också på Elinor Ostroms forskning om människors förmåga att samarbeta kring gemensamma resurser). 

Alla tillgångar som inte är skapade av människor eller av samhället som helhet bör helst förvaltas som allmänningar och deras avkastning delas av lokalsamhället. De resurser som är för stora eller för diffusa för att på ett ansvarsfullt sätt kunna hanteras antingen privat eller av samfälligheter bör skötas av staten. Genom olika sorters stiftelser och fonder som byggts upp av exempelvis avgifter för användande av gemensamma samhällsresurser, som statsfinansierad forskning eller statliga vägar, kan mark och andra tillgångar förvandlas till allmänningar. 

Monbiot beskriver tydligt hur det kan gå till i sin bok, vilket är både en styrka och en svaghet. Den som är tydlig löper alltid risken att stämplas som banal eller naiv, men Monbiot väjer aldrig i rädsla för det. Och ska vi få bukt med nyliberalismens tolkningsföreträde behövs antagligen vassa motröster som vågar bli konkreta.

George Monbiot vill se större folklig makt över ekonomiska beslut på alla nivåer och föreslår exempelvis att vi börjar arbeta med deltagarbudgetar, en arbetsmetod som uppstod i den brasilianska staden Porto Alegre. Där får invånarna bestämma över den del av stadens budget som är avsatt för infrastruktur. Processen inbegriper möten där förra årets satsningar utvärderas och nya medlemmar i medborgarbudgetgruppen utses. De representerar sina bostadsområden och får enas om vilka mål som ska prioriteras. Runt 50.000 människor engageras på detta sätt i att ta fram stadens budget. Och det fungerar, skriver Monbiot. Brasilianska städer med deltagarbudget har sett kraftiga minskningar i barnadödlighet, bättre sjukvård, fler skolor och förskolor, bättre tillgång till vatten och snabbare minskning av fattigdom än på andra håll.

Monbiot lobbar också för ökade möjligheter till folkomröstningar (något som även den svenska Demokratiutredningen föreslog förra året) och att stater vart tjugonde år bjuder in medborgare till översyn av sitt lands konstitution. En sådan folklig översyn har genomförts i exempelvis Irland, där två tredjedelar av delegaterna utsågs genom lottning och en tredjedel var aktiva politiker. Många av förslagen klubbades sedan igenom i parlamentet. Monbiots poäng är att om människor ges ansvar så tar de ansvar och bidrar på så vis konstruktivt till ett bättre samhälle. De genomgår samtidigt en läroprocess och får en känsla av samhörighet med de institutioner som påverkar deras liv. 

En av mina invändningar mot George Monbiots förslag handlar om den stora mängd möten vi alla skulle bli kallade till och alla de angelägenheter vi skulle behöva sätta oss in i. Men kanske är det ett rimligt pris för ett bättre fungerande och mer inkluderande samhälle, i samklang med vår natur? Med tanke på hur mycket tid många i dag tycks kunna lägga på att skjutsa barn till massvis av aktiviteter, shoppa, inreda sina hem, resa, hänga på sociala medier eller se mängder av tv-serier så finns det kanske lite tid och ork att ta av för somliga av oss, om vi bara klarar att prioritera annorlunda. Och hur vore det med den där arbetstidsförkortningen vi pratat om ett tag nu?  

Kanske klarar vi att ta oss ur det negativa hjulet av överkonsumtion, miljöförstöring, splittrande konkurrens, ensamhet och alienation om vi söker fler och andra värdemätare i vårt samhälle än de som syftar till att rangordna oss som individer, grupper eller nationer. Genom samarbete och tillit till varandra trampar vi upp vägarna till gemenskap och känslor av mening.

Skribenten

Eva-Lotta Hultén är frilansskribent och författare.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.