Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 14:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-klarar-vi-att-radda-demokratin-utan-en-stor-tragedi/

Kultur

Så klarar vi att rädda demokratin – utan en stor tragedi

Berlinmuren, 1989. Foto: F A Archive/REX

Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman visar i en ny bok att demokratin som vi känner den inte är en självklarhet. Tvärtom är det en ömtålig konstruktion som kräver ständig omvårdnad, inte genom festtal utan med en politik som verkligen kan hantera tidens utmaningar, skriver Carl Tham.

De väldiga omvälvningarna i Europa för trettio år sedan tycktes en gång för alla bana väg för demokrati i hela Europa. I Parisstadgan från 1990, som undertecknades av praktiskt taget alla europeiska länder samt Ryssland och USA förband sig länderna att ”bygga upp, befästa och stärka demokratin som det enda styrelseskicket för våra nationer”. Man slog fast att demokratins fundament utgörs av respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Äntligen, efter 200 års kamp hade demokratin segrat i Europa! 

I dag är vi inte riktigt lika säkra på den saken. En historisk omtagning – tillbaka till 1920-talets konvulsioner och demokratins undergång? Nej, där är vi inte. Men osäkerheten om demokratins framtid tilltar i takt med högerpopulistiska eller fascistiska partiers tillväxt. Ett nytt stämningsläge: relativt kända skribenter skriver böcker där temat är att demokratin borde avvecklas eller i alla händelser begränsas och makten ges till ”experter”; tankar som var populära i kampen mot demokratin vid 1900-talets början. Det är också olycksbådande att Polen och Ungern, medlemmar i den Europeiska Unionen kraftigt försvagat de rättigheter och rättssystem som utgör demokratins fundament. Därmed är de inte längre demokratier, uppfyller inte Parisstadgan. Att EU står handfallen är onekligen fatalt.

Just nu är det viktigt att den långa kampen för demokratin återberättas och analyseras för att vi rätt ska se vad demokrati innebär och vad som krävs för dess bestånd. Det är detta kraftprov den amerikanske statsvetaren Sheri Berman tagit på sig i boken ”Democracy and dictatorship in Europe – From the ancien régime to the present day” (Oxford University Press, 2019). Den har utsikter att bli en klassiker och borde – trots sitt ofrånkomliga omfång – läsas av alla som vill förstå demokratins utmaningar, historiskt och i dag. Sheri Bermans hemvist är Columbia University i New York och har tidigare skrivit åtskilligt om den moderna europeiska historien, om demokrati, fascism och socialdemokrati.  

Läs mer: Philippe Sands: Vi har slagit in på en farlig väg 

Den historia hon berättar om den europeiska demokratins framväxt under 200 år är historien om ett ursinnigt motstånd mot demokratins idéer och praxis inte bara från den gamla feodala samhällsordningens stöttepelare utan också från den borgerliga medelklass som gärna ville ha makt men som fruktade de egendomslösa arbetarna. Till en början gick kampen för demokrati hand i hand med nationalismen – utan självstyre, ingen demokrati – men under 1800-talet divergerade dessa båda för den moderna tiden avgörande rörelser, nationalismen till höger, demokratin till vänster. Ur detta växte nya konflikter och bakslag för demokratin.

Berman skildrar medryckande och pedagogiskt denna kamp i de europeiska länderna, en gemensam historia men med många nationella särdrag, som i sin tur ger förklaringar till 1900-talets fruktansvärda europeiska historia. Efter 1800-talets många bakslag – utom i England – tycktes demokratin 1919 stå inför sin seger, efter första världskrigets blodbad och de feodala regimernas sammanstörtande. Men förutsättningarna var nästan de sämsta tänkbara och redan på 1930-talet hade de flesta demokratier gått under och ersatts av fascistiska eller kommunistiska diktaturer. Det var först efter det andra världskriget som den liberala demokratin kunde etableras i västra Europa, med mäktigt amerikanskt stöd. Östra Europa hamnade under den kommunistiska regimen och i södra Europa (Spanien, Portugal) överlevde de auktoritära regimerna ända till 1970-talet. Den slutliga demokrativågen kom 1989–90 med kommunismens fall.

I den europeiska historien har det till sist varit de ofattbara tragedierna som tvingat eliter och väljare att förstå värdet av demokratin och vad som krävs för att den skall fungera.

I ett tankeväckande, diskuterande kapitel sammanfattar Berman ”Lärdomar från Europa”. En sådan är att det har tagit mycket lång tid att etablera liberala demokratier i Europa och att kampen ofta har varit extremt konfliktfylld. Den gamla ordningens strukturer och maktförhållanden var ofta så starka och sega att det krävdes mycket djupgående och våldsamma händelser för att undanröja dem. 

Ett undantag är Storbritannien, där överklassen under 1800- och 1900-talen stegvis – men segt – gav upp sina positioner och politiska privilegier. Men det hade å andra sidan knappast varit möjligt, menar Berman, utan 1600-talets våldsamma uppgörelser: inbördeskrig, religiösa konflikter, kungamord, militärdiktatur – och till sist den ärorika revolutionen. 

En annan läxa är att det är lättare att störta en diktatorisk regim än att skapa en ny liberal demokrati. Många regimer har fallit i Europa under alla dessa år men det är först sent och i nutid som liberala demokratier skapats. Det beror, menar Berman, på att de liberala demokratierna kräver inte bara nya institutioner utan också djupgående förändringar i samhället. Nyskapade demokratier som till exempel Tyskland 1919 hade att kämpa med mycket starka inre antidemokratiska krafter. Det var en demokrati med för få demokrater.

Motsättningar mellan olika folkgrupper till exempel i östra Europa efter 1918 gjorde det också svårt att skapa fungerande demokratier. Tragiskt nog var det andra världskrigets tyska och sovjetiska folkmord som tillsammans med de enorma befolkningsomflyttningarna efter kriget skapade en viss nationell homogenitet som vilar på en fruktansvärd historia. ”Mångkultur” uppfattas i dessa länder som ett hot mot stabiliteten och enighet i samhället; det är en bakgrund till deras motstånd mot immigration och flyktingar, konstaterar Berman. 

Men också i Sydeuropa var de etniska motsättningarna betydande och bidrog till den vacklande demokratins undergång under mellankrigstiden. Den europeiska historien visar att historiens ”ordningsföljd” har stor betydelse: utan starka stater och en viss nationell identitet är det mycket svårt att etablera fungerande liberala demokratier.   

Den försvagning av demokratin som vi tycker oss iaktta i dag kan kanske bäst förstås i ljuset av vad som hände i Västeuropa efter andra världskriget. Demokratins framtid var osäker. Men de ledande politikerna i Europa och USA insåg att det nu gällde att till varje pris förhindra en upprepning av 1920- och 30-talens ekonomiska och politiska katastrofer. Starka demokratier krävde inte bara starka institutioner utan också en politisk-ekonomisk ordning som höll kapitalismen i strama tyglar, en politik för full sysselsättning, social utjämning och utbildning för alla. Västvärlden skapade under amerikansk ledning internationella ordningar (Bretton Wood, NATO, GATT, IMF) som gav gynnsamma förutsättningar för europeisk säkerhet, handel och tillväxt. Till detta kom det europeiska samarbetet som ledde till bildandet av EEC 1957. Den europeiska demokratin blev en framgångshistoria som svepte bort de murkna regimerna i Portugal och Spanien och till sist också blev en alltför påträngande modell för de kommunistiska makthavarna. 

Med ökad välfärd, jobb, ekonomisk utjämning och socialt skydd för alla fick människorna ökad tilltro till de demokratiska systemen. Extrema rörelser till höger och till vänster pressades tillbaka och majoriteten av väljarna samlades i mitten. 

Mycket av detta är i dag allvarligt försvagat och förändrat. 1980-talets omsvängning till en nyliberal politik fick fatala följder för den sociala sammanhållningen och inkomstfördelningen. Finanskrisen 2008 och dess destruktiva följder blottlade inte bara de ekonomiska systemens brister utan också de internationella institutionernas bräcklighet och framför allt det europeiska systemets inbyggda svagheter och oförmåga, både ekonomiskt och politiskt. 

Det tycks, menar Berman, som om väljare och politiska eliter i västvärlden har glömt vad som krävdes för att få demokratierna att utvecklas och bli starka efter den stora förödelsen under 1900-talets första hälft. Det är, anser jag, en viktig iakttagelse eller anklagelse som kunde utvecklas. Det är delvis en generationsfråga: ingen av dagens ledande politiker har personliga erfarenheter av den nöd, oro och osäkerhet som till en början präglade efterkrigstidens Europa och de krafttag som krävdes för att vända stämningen. Ingen eller få tycks heller vilja ta till sig den erfarenheten. Demokratin i dag verkar så fast cementerad, men den historia Berman berättar visar att det ytterst är en ömtålig konstruktion som kräver ständig omvårdnad, inte genom festtal utan med en politik som verkligen kan hantera tidens utmaningar: ojämlikheten, migrationen, miljöhoten, kapitalismens otämjda girighet – och demokratins fortbestånd. 

Den europeiska centralbankens chef Mario Gradhi blev berömd för sitt uttalande att han skulle göra ”whatever it takes” för bevara och stärka euron. Då gällde det Europas ekonomi. Vilka politiker har klivit fram och gett ett sådant löfte för att bevara och stärka den europeiska demokratin?

Det är i skuggan av denna ödesdigra glömska som extrema rörelser främst till höger har fått ny näring; rörelser som ger ny kraft åt nationalism, främlingsskräck och attacker mot demokratin. Det är mycket välbekanta åsikter och de har historiskt gång på gång ödelagt de demokratiska ansträngningarna och till sist hela samhällen och folk. I den europeiska historien har det till sist varit de ofattbara tragedierna som tvingat eliter och väljare att förstå värdet av demokratin och vad som krävs för att den skall fungera. Vi måste hoppas att just denna historieläxa inte skall behöva upprepas.