Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-16 22:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-ledde-forhavelsens-och-foraktets-teologi-fram-till-forintelsen/

Kultur

Så ledde förhävelsens och föraktets teologi fram till Förintelsen

Foto: Jonas Ekströmer/TT, Jonas Ekströmer/TT

Förintelsen hade inte varit möjlig utan århundraden av kristen antisemitism. 75 år efter Auschwitz är det dags att än en gång påminna om kyrkans och den kristna teologins roll i nazisternas massmord på judar, skriver Jackie Jakubowski.

Författaren, överlevande från Förintelsen och fredspristagaren Elie Wiesel berättar i ett av sina självbiografiska verk om en januarikväll i dödslägret Auschwitz. På appellplatsen hade en liten judisk pojke hängts i galgen. Han vägde så lite att kroppens tyngd inte räckte till för att snaran skulle kväva honom. Så han hängde länge, länge, innan han till slut dog. 

”Var finns Gud?” frågade en medfånge. ”Se, där har de hängt honom”, svarade Elie Wiesel. Många år senare skrev han i sin självbiografi: ”Fråga inte var Gud fanns i Auschwitz, utan var människan fanns.”

Eliezer Berkovits, amerikansk författare och judisk teolog, beskrev en gång Förintelsen som ”djävulens skratt åt trevliga kristna uppmaningar” som att ”vända andra kinden till” eller ”älska din fiende”. Han pekade på det existentiella problemet att Jesus – om han hade levt i början av 1940-talet i det av Nazityskland ockuperade Polen – hade gasats ihjäl i Treblinka eller något annat dödsläger tillsammans med sina judiska bröder och systrar. Och hans mördare – Jeshua ben Josefs mördare – skulle fortsätta att kalla sig kristna! 

’Fråga inte var Gud fanns i Auschwitz, utan var människan fanns.’

Den kristna tron på förlåtelse i en värld efter Auschwitz, utgör ett allvarligt moraliskt dilemma: om korsfästelsen för de kristna är ett uttryck för frälsning, innebär det att troende judar, som inte accepterar Jesus som guds son, är för evighet förtappade. Förövarna i Auschwitz däremot, som erkänner Jesu gudomliga natur och bekänner sina synder, blir frälsta och förlåtna. 

Vad gör en kristen med denna insikt? Hur hanterar man teologiskt mordet på en och en halv miljon judiska barn? Barn som den avrättade pojken på appellplatsen i Auschwitz. Det teologiska korthuset kollapsar inför åsynen av ihjälgasade, torterade och avrättade med hjälp av den gudfruktiga kristna lokalbefolkningen i ukrainska, litauiska och polska skogar under den tyska ockupationen. 

Förintelsen hade inte varit möjlig utan århundraden av kristen antisemitism grundad i förhävelsens och föraktets teologi. Det var, enligt kyrkofadern Augustinus på 400-talet, meningen att ”judarnas förnedring överallt skall stå i motsats till kyrkans skönhet”. Av samma uppfattning var en av det kristna Västerlandets främsta teologer på 1200-talet, Thomas av Aquino. Denne menade att judarna skulle spela rollen av ”skuggan bredvid vilken kyrkans ljus brinner allt starkare”. Enligt den moderne protestantiske teologen Karl Barth (1886–1968) ”straffar Israel sig självt för sin sekteristiska självhävdelse… Judarnas existens är en adekvat demonstration av djupet av mänsklig skuld. Gettonas judar har inte något att vittna om till världen förutom Jesu Kristi kors skugga som faller på dem.” 

När detta skrevs krigsåren 1942, hade redan 2,7 miljoner judar mördats. 

Foto: Markus Schreiber

Denna teologiska underbyggnad genom historien hade i högsta grad praktiska konsekvenser. Det hade inte funnits någon antisemitism utan inkvisitionen och Martin Luthers antijudiska utfall. 

Inte heller utan den katolske prästen Josef Tiso (1887–1947), som i det nazivänliga Slovakien införde antijudiska raslagar och medverkade vid deportationerna av landets judar till utrotningslägret Auschwitz, där 58.000 personer, 75 procent av de slovakiska judarna, mördades. När en rabbin vände sig till den slovakiske ärkebiskopen Karol Kmetko för att be kyrkan förhindra judarnas deportering förklarade den katolske klerken: ”Det är inte bara fråga om deportering. De kommer att slakta er alla, gamla och unga, kvinnor och barn, ögonblickligen. Det är straffet ni förtjänar för vår Herres och Frälsares Jesu död. Det finns en enda lösning. Konvertera!”

Också Sverige har bidragit till att på teologisk grund sprida föraktets lära, både före, under och efter Förintelsen

Också Sverige har bidragit till att på teologisk grund sprida föraktets lära, både före, under och efter Förintelsen. Den inflytelserike Uppsalateologen Anton Fridrichsen publicerade den 15 september 1933 en artikel i Nya Dagligt Allehanda under rubriken ”Judendom och kristendom i vår tidsålder”. Fridrichsen uttryckte glädjen över att den största bland de centraleuropeiska nationerna nu med ett brutalt ryck ”slitit semitismen ur kroppen”, nu var det fritt fram för kristendomen att ”börja den stora generaluppgörelsen med judendomen”. Detta är ”en av de märkligaste historiska företeelser världen någonsin har bevittnat”, skrev Fridrichsen. Han syftade på Hitlers maktövertagande i Berlin några månader tidigare.

Fridrichsen var professor i nytestamentlig exegetik vid Uppsala universitet åren 1928–53 och åtnjöt högt anseende. Han var under decennier från 1930-talet och framåt riktningsgivande för en hel skola av exegeter och präster i Sverige. Han var författare till flertalet av de utläggningar och kommentarer till söndagarnas evangelietexter som 1957 sammanställdes till samlingsverket ”Fyrahanda sädesåker”. Dessa texter har för en hel generation svenska präster fungerat som en teologisk handbok. 

Boris Beltzikoff skriver i sin bok ”Nazism och kristendom ur ett judiskt perspektiv”: ”Ur denna 600 sidor långa kommentar till högmässotexterna framträder en bild av judendomen som en ’pseudoreligion’, och av judarna som ett falskt och kallsinnigt folk som ’innerst inne hatade sin Gud och Skapare’. Och naturligtvis innehåller denna handledning för präster i Svenska kyrkan anklagelsen att judarna dödade Jesus: de ’naglar sin Messias vid korset för att utstöta och tillintetgöra honom’. Den senaste utgåvan av ”Fyrahanda sädesåker” kom ut 1980.

På liknande sätt såg många kristna teologer i sin perversa gudsuppfattning folkmordet på sex miljoner judar som ett ”gudomligt straff”. Dessa teologer ägnade inte en tanke åt vad Förintelsen innebar för den kristna synen på människan och hennes eget ansvar. Eller vad deras ställningstaganden sade om deras egen mänsklighet. 

För vad fanns det året 1945 – då Auschwitz och Treblinka hade befriats – kvar av trovärdighet hos sådana som Anton Fridrichsen? De hade triumfatoriskt talat om kristendomens barmhärtighet och bedyrat kärleken till sin nästa. Tanken på ”kristen barmhärtighet” omfattade dock inte de judiska överlevande från dödslägren, utan bara de nazistiska förbrytarna som efter andra världskriget, genom Vatikanens försorg, kunde fly till Sydamerika.

När förkunnelsen om ”kärleksbudskapet” sattes på prov led den kristna kyrkan en moralisk och teologisk bankrutt

När förkunnelsen om ”kärleksbudskapet” sattes på prov led den kristna kyrkan en moralisk och teologisk bankrutt.

Mycket har hänt i både Vatikanen och Svenska kyrkan de senaste decennierna. 1982 publicerade Kyrkornas världsråd dokumentet ”Ecumenical considerations on Jewish Christian dialogue”, som formulerade förutsättningar för en judisk-kristen dialog:

”Den föraktfulla hållning gentemot judar och judendomen som återfanns i vissa kristna traditioner utgjorde en grogrund för nazisternas ondskefulla handlingar. Kyrkan måste vinnlägga sig om att förkunna och utlägga evangeliet så att det inte kan utnyttjas i syfte att underblåsa förakt.”

Två år senare antog Lutherska världsförbundet vid sin sjunde generalförsamling ett uttalande som bland annat förklarade: ”Vi [lutheraner] kan inte acceptera eller skriva under på de våldsamma attacker som reformatorn gjorde på judarna.”

Den franske protestantiske ledaren, pastor Charles Westphal, skrev 1949: ”Man kan med säkerhet bedöma en människa, en kyrka, ett folk eller en civilisation efter det sätt på vilket de talar om judar. Vad kyrkan beträffar är antisemitismen ett allvarligt förkastande av Kristus, ett fördolt motstånd mot tron och den mest försåtliga förvrängningen av inkarnationens evangelium. Vad världen beträffar är antisemitismen ett tecken på en grundläggande idolatri och ett fundamentalt barbari.”

Foto: imageBROKER / Alamy Stock Photo

Kyrkomötet 2001 formulerade principer för Svenska kyrkans förhållande till judendomen och det judiska folket. I ”Samtalsdokumentet Guds vägar” tar kyrkan avstånd från tankemodeller inom kristen tradition som utnyttjats till att legitimera övergrepp mot det judiska folket: ”Antisemitism i förkunnelse och handling har förekommit många gånger i kyrkans historia och skymt de heliga skrifternas syn på alla människors lika värde inför Gud. Antijudiska uttalanden av Martin Luther har använts i antisemitiska syften. En del svenska prästers och kyrkfolks positiva hållning till de nationalsocialistiska idéerna under kriget har gjort vår kyrka delaktig i vad som då skedde.”

För den protestantiska kyrkans process att komma till rätta med sitt förhållande till judendomen har utvecklingen inom den katolska kyrkan haft stor betydelse. Inför millennieskiftet år 2000 förklarade påven Johannes Paulus II att ”det heliga året” – borde utgöra en period under vilken kristendomens mindre ärofulla historia skulle belysas. Inte minst den spanska inkvisitionens förföljelser och kyrkans tystnad under Förintelsen. Påven deklarerade också att antisemitismen och kristendomens förhållande till det judiska folket måste lyftas fram som ett av de allra viktigaste ämnena för kristen självprövning. Katolska kyrkan ska göra ”teshuvah” –  ett hebreiskt ord som Johannes Paulus II använde för att beskriva behovet för kyrkan att visa ånger och be om förlåtelse för sitt svek. Där beklagade påven för första gången det hat som genom historien riktats mot det judiska folket och man förkastade anklagelsen om judisk kollektiv skuld till Jesu död. 

Det är i denna anda av självrannsakan och tolerans som en relation mellan kristendomen och det judiska folket också fortsättningsvis måste byggas.

Läs mer: Ny bok ifrågasätter nazismens banala ondska 

Läs mer: Bernt Hermele: Varje vittnesmål om Förintelsen är unikt