Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-minns-kollegorna-sven-lindqvist-han-var-en-facklitteraturens-stjarna/

Kultur

Så minns kollegorna Sven Lindqvist: Han var en facklitteraturens stjärna

Agneta Pleijel. Foto: Claudio Bresciani/TT

För Per Wästberg var en vän och ständig kritiker och Agneta Pleijel minns honom som en stjärna hon såg upp till som ung. Så här minns kollegorna Sven Lindqvist.

Rätta artikel

Agneta Pleijel, författare

– För mig var hans tidiga författarskap väldigt viktigt, jag läste honom mycket som ung. Han var en facklitteraturens stjärna, med böcker som ofta var samhällsorienterande. En oerhört betydelsefull och tongivande författare, säger Agneta Pleijel.

 – Jag tyckte mycket om och imponerades av hans böcker om Latinamerika, exempelvis ”Jordens Gryning”. Även ”Myten om Wu Tao-tzu” som blev viktig för mig när jag var ung. Han gick också verkligen in i sitt privata med ”En älskares dagbok” och ”En gift mans dagbok”, säger Agneta Pleijel.

Per Wästberg, författare. Foto: Fredrik Funck

Per Wästberg, författare och akademiledamot:

– Sven Lindqvist och jag träffades 1949 i Södra Latin, kring tidningen Medan Lagrarna Gro. Han blev den strängaste av vänner, kritiserade hårt mina tidiga böcker men skrev om ”Halva kungariket” den finaste essä jag fått och räddade ”Luftburen” genom att i DN bemöta mina kritiker, skriver Per Wästberg i en kommentar och fortsätter:

– Han läste mina manus och hade ofta häftiga invändningar, vi förblev vänner. Han for till världens ökentrakter, han ville inte inkräkta på mitt Afrikarevir. Olof Lagercrantz önskade att han eller jag efterträdde honom som chefredaktör på DN. Det blev jag på villkor att Sven fick en halvtidstjänst. Han var värdefullare som skribent än som administratör.

Per Wästberg berättar att han och Sven Lindqvist har mötts i många sammanhang under 70 års tid. Under sista året på gymnasiet skrev Per Wästberg i sin dagbok:  

”Sven vet hur allt ska vara. Han är utopist, genomtänkt, med klara mål. Kopplar aldrig av, inget får vara lek och strunt. Tränger fram utan sidoblickar, tar sig själv på större allvar än någon jag känner. Hans ärlighetskrav och kritiska blick imponerar och skrämmer. Vi kan inte dela samma hav. Han är en tung målmedveten isbrytare, där jag är en skridskoseglare.”

– Karakteristiken från 1952 tycks mig gälla än i dag, fast mycket mer kunde sägas om ett av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika författarskap som säkerligen blir bestående, skriver Per Wästberg.

Noam Chomsky, författare och språkvetare:

– Jag läste och uppskattade verkligen hans fina verk.

Sigrid Rausing, Sven Lindqvists förläggare på brittiska förlaget Granta, i ett skriftligt uttalande:

– Sven Lindqvist liknade klimataktivisten Greta Thunberg i det att han inte var intresserad av hopp eller falsk optimism. Han ville ha sanningen. Hans egen bergfasta tro på fundamental jämlikhet betydde att han aldrig lät sig påverkas av den koloniala ojämlikhetens troper eller historicistiska ursäkter. Och denna tro var inte, anade man, ideologisk – det var en mycket djupare övertygelse än så. För Sven var jämlikhet helt enkelt sanning, ett av livets faktum. Jag var så stolt över att vara hans förläggare. Han var en extraordinär författare – likt Sebald och Coetzee kombinerar hans verk djup med en jämn kvalitet och torr skönhet. På vissa sätt var han i princip en reseskildrare – han tittade på världen och fann den otillräcklig. Och vem håller inte med om det?

Arne Ruth. Foto: Fredrik Funck

Arne Ruth, publicist och tidigare bland annat chefredaktör och chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter:

– Han var en författare som arbetade på flera nivåer och var väldigt aktiv i svenska sammanhang. En av hans egenskaper var att han skrev om politik, men med litterär förmåga. Det var någonting annat än de vanliga politiska debattinläggen och byggde på grundläggande kunskaper, säger Ruth. 

– Han skrev aldrig någonting utan att ta reda på fakta och hitta ett perspektiv. Kombinationen av fakta och perspektiv var en del av hans skrivkonst helt enkelt. Sven Lindqvist förde in den icke-europeiska världen i den svenska debatten, han var inte ensam om det, men han var en mycket viktig person i sin generation som både författare och journalist. 

Ingemar Fasth, konstnärlig ledare för Litteraturscenen vid Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm:

– Jag associerar honom med boken ”Ökendykarna”, det är en bok som jag skulle vilja behålla in i det längsta. En liten tunn bok som betydde mycket när jag läste den och den kommer tillbaka till mig. Den har fått mig att många gånger tänka tanken att själv besöka platser i ökenområdena som jag aldrig trodde jag skulle komma till.

– Lindqvists sätt att beskriva de här landskapen och människorna han möter där är så fascinerade. Han väckte och påminde om ett latent intresse som vilar i mig. En annan bok, av det mer lättsamma slaget, som klack till i mig är Lindqvists bok ”Bänkpress”, det är aldrig för sent att lägga sig under en bänkpress. De två små volymerna väljer jag i förstone.  

Suzanne Osten, regissör, dramatiker och författare:

– Han hade en stor intellektuell förmåga med ett enormt krav på noggrannhet och analys. Jag har läst allt som han skrivit. Han var en sträng och hårt arbetande, människa som var omutlig och otroligt vänfast. Unga politiska människor hade mycket att lära, jag har lärt mig mycket av honom. 

– Gav man av sig in och tyckte i största allmänhet så fick man också svara upp på det. Det är det jag menar med omutlig – det var inte bara att tycka någonting utan man måste också underbygga. Han hade ett enormt solitt kunskapskrav.

Jonas Sjöstedt. Foto: Magnus Hallgren

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet:

– För mig står Sven Lindqvist både som person och med sitt författarskap för integritet, ärlighet och nyfikenhet. Han skriver uppriktigt och utan förskönande om rasism och kolonialism. Men han är lika uppriktig när han skildrar sina egna känslor och erfarenheter av förälskelse och kärlek på ett sätt som få andra vågar.

Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessor och författare:

– Jag sitter nu och läser om hans bok ”Utrota varenda jävel”, den är ett mästerverk och det är så underbart för Svens röst finns i den på ett så fullständigt briljant vis och donerades av honom till litteraturbanken.se så att alla kan läsa den gratis nu. Det här ger mig också känslan att de stora elefanterna rör sig in i dödsdalen på något vis. Det är epoker som går i graven med en sådan här författare. Jag gillar hans aktivism, han släpper inte sina ämnen när han väl fått korn på dem och inser vidden. Han har betytt väldigt mycket för min uppfattning om att bryta eurocentrismen, det första jag läste av honom som 20-åring var hans ”Jord och makt i Latinamerika” i två delar. Det var oerhört viktigt för mig. 

– Efter hans bok ”Gräv där du står: hur man utforskar ett jobb” tyckte jag länge att jag gick i hans fotspår för var jag än kom och höll föredrag om Moa Martinson så hade Sven redan varit där. Han var så oerhört mångsidig för senare kom ju böcker som ”En älskares dagbok” och En gift mans dagbok”, han kunde skriva sådan litteratur också. Det var en underbar, fantastisk, man och en stor författare. Jag kommer sakna hans brummande småskratt – mina barn kallar honom fortfarande för ”Sven med nallarna”, han hade ett helt menageri med personliga nallar.

Kjell Espmark, författare och Akademiledamot:

– Jag känner på en gång saknad och beundran. Sven Lindqvist har gjort en stor insats i svensk litteratur. Dettalas mycket om böcker som ”Utrota varenda jävel” och om hans svidande kritik av europeisk kolonialism. Men viktigare på sikt är nog den vitala genre han var med och skapade, en dokumentär med bländande inslag av personlig reflexion och överraskande iakttagelse, en genre som förenar historiskt perspektiv, internationell utblick och exakt detalj. Detta sätt att berätta är en viktig linje i samtida svensk litteratur.