Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 20:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-sag-finlands-sak-under-kriget-ut-fran-sverige/

Kultur

Så såg Finlands sak under kriget ut från Sverige

Bild från Aku Louhimies storfilm ”Okänd soldat”, som utspelas under finska fortsättningskriget.

Den finske diplomaten Georg Gripenbergs dagböcker från finska fortsättningskriget är en lektion i överlevnad och kamp, i moral och realpolitik. De borde läsas av alla som vill förstå vilka mekanismer som sätter in när stormakter har intressen att bevaka, skriver Anna-Lena Laurén.

”Det förra alternativet är självmord, det senare sannolikheten att bli mördad. Varför göra självmord av fruktan för att bli mördad?”

Året är 1944, det är den 16 februari och fortsättningskriget pågår mellan Finland och Sovjetunionen. Finland har fått veta på vilka villkor Sovjetunionen kan tänka sig fred. Georg Gripenberg, Finlands ambassadör i Stockholm, är djupt pessimistisk då han beskriver situationen i sin dagbok. Det han ser framför sig – ett framtidsscenario han gång på gång ska uttala – är Finis Finlandiae, slutet på Finland.

”Vi veta, att vi står ensamma. Vi önskar utträda ur kriget. Skulle någon av dem, som önskar vårt utträde, vara villig att ge oss ett faktiskt stöd, kunna vi taga större risker. Men något sådant stöd kunna vi ej få”, skriver han bittert.

De sovjetiska fredsvillkoren kallar Gripenberg självmord – de är så hårda att de skulle innebära slutet på Finland som nation. Alternativet är att fortsätta kriga, sannolikt förlora och därefter bli utplånat som land. Med andra ord, att bli mördad.

Sverige är Finlands granne och vän, men den svenska statsledningens inställning är på den här punkten kallsinnig. Gör fred med ryssarna ögonaböj och betala det pris som krävs. Det är det konsekventa budskapet till Gripenberg, som dagligen håller kontakt med den svenska statsledningen.

Georg Gripenbergs dagböcker gavs ut förra våren av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia och Riksarkivet i Finland. Jag sträckläser dem, totalt fångad av den isande känslan av ett liv i giljotinens skugga. Alla tre böcker, från första sidan till sista, vittnar om en outhärdlig vardag: Att ständigt leva i vetskapen om att landet man tjänar dag efter dag, vecka efter vecka ligger ett hårsmån från att bli ockuperat. Och om vad som oundvikligen ska följa: Beslutsfattare och intellektuella ska deporteras, jordbruken kollektiviseras, egendom beslagtas, ett demokratiskt samhälle blir en provins i en ansiktslös diktatur. Precis som skedde i de baltiska länderna.

Läs mer: Olof Ruin: När Olof Lagercrantz blev Finlandsfrivillig  

Förnuftet säger att det inte finns något hopp. Sovjetunionen går inte att motstå militärt i det långa loppet, Tyskland som är Finlands vapenbroder kommer att förlora kriget, och av de allierade får man förstås inget stöd. Man är på fel sida i kriget. 

Lakoniskt skildrar Gripenberg på sitt modersmål – en gammaldags, sirlig svenska – hur Finland pressas från flera håll. Samtidigt som man a) slåss för livet mot Sovjetunionen måste man b) övertyga sina allierade, tyskarna, om att man inte håller på att sluta fred med Moskva och c) övertyga svenskarna och de allierade om det motsatta. I sammanhanget är det ingen som bryr sig om huruvida Finland förblir självständigt eller ej. Det är krig, egenintresset är det enda som räknas. Flera gånger under läsningen av dagböckerna måste jag ta en paus och tänka på situationen i dagens Ukraina och på hur vissa faktorer tycks vara eviga.

Den som saknar mäktiga allierade eller en fördelaktig geografisk position kan hamna i situationer där alla känner sympati, men ingen gör något konkret. I klartext: När ett litet land hotas uppslukas av sin granne är alla upprörda men ingen sänder in marktrupper. 

Om man vill överleva måste man dels tro på det omöjliga, dels agera på ett sätt som inte är ägnat åt att samla stilpoäng.  

Av de tre böckerna från åren 1943, 1944 och 1945–46 är det 1944 som kraftigast griper tag i läsaren. Det året är Finland svårt trängt militärt, Röda armén avancerar, Tyskland befinner sig på ett sluttande plan och hela världsordningen håller på att byggas om. Sovjetunionen, Storbritannien och USA gör upp om maktsfärerna över de mindre ländernas huvuden.

De sovjetiska fredsvillkoren är blodisande. Sovjetunionen vill ha 1940 års gränser (som inkluderar Viborg) och att Finland ska ge upp antingen Hangö eller Petsamo. Dessutom ska Finland samtidigt demobilisera och driva ut tyska armén ur Lappland. 

Finlands regering tackar nej. Man får kritik av den svenska och brittiska statsledningen, som anser att bara en idiot kan tacka nej till ryssarnas – som britterna kallar det – ”generösa” erbjudande. 

Sovjetunionen svarar med massiva bombräder över Helsingfors för att tvinga Finland på knä. I juni 1944 kommer det ryska storanfallet över Karelska näset. De finska försvarslinjerna bryts, Viborg evakueras och ges upp nästan utan strid. Röda armén avancerar. Vägen till Helsingfors ligger nästan öppen, de finska trupperna är utpumpade, utpinade.

”Om ryssarna får besätta Helsingfors och andra orter, då går vi under, då reser vi oss aldrig mera”, skriver Gripenberg den 18 juni 1944.

Han citerar utrikesminister Henrik Ramsay.

”Ramsay sade, att ’tre miljoner människor dock väl alltid på något sätt kommer att leva’, och hans ord tycktes mig dölja en hemlig ångest. Men till det yttre var han alldeles lugn.”

”Arbeta och icke förtvivla.” Det är utrikesminister Ramsays maxim, ett stråk som löper genom hela boken. Finlands ministrar, diplomater, president och överbefälhavare jobbar, som de tror, mot undergången, de lever 24 timmar i dygnet under fruktansvärd psykisk press. Ingen är förvånad när statsminister Antti Hackzell får ett slaganfall han aldrig hämtar sig från under fredsförhandlingarna i Moskva i september 1944. Samma höst drabbas även försvarsminister Rudolf Waldén av hjärnblödning. Innan dess har Waldéns två söner stupat i kriget.

Det är både fascinerande och skrämmande att läsa om hur beslutsfattare som bär landets öde i sina händer är så pressade och plågade att de knappt vet vad de heter. När Finland i början av september 1944 meddelar att man accepterar de ryska fredskraven får den nya utrikesministern Carl Enckell det otacksamma uppdraget att tala om för tyskarna att vapenbrödraskapet är upplöst och de tyska soldaterna måste lämna Lappland. (Finland hade aldrig stått emot den sovjetiska storoffensiven utan tysk hjälp.)

Efteråt ringer Enckell Gripenberg.

”’Nu är det gjort’, sade han. ’Hur var det’ frågade jag. ’Mycket dramatiskt, von Blücher använde kraftord o.s.v., men nu är det gjort.’ Han tillade: ’Och nu går jag och lägger mig.’ Hans röst var klangfull, men det var likväl en dödstrött man, som talade.”

Det blir inte bättre när kriget äntligen är över och den sovjetiska kontrollkommissionen installerar sig på Hotell Torni i Helsingfors. De sovjetiska tjänstemännen älskar att kalla in finländska utrikesministern mitt i natten för att diskutera detaljer i krigsskadeståndet. Gripenberg:

”Sålunda händer det, att Enckell mitt i natten kalas till någon konferens. Ignatius har sagt denne, att han på detta sätt, med denna arbetsbörda, kommer att ta livet av sig. Härtill hade Enckell med tårar i ögonen svarat, att detta ej kunde hjälpas.”

Mot Finland idkar Sovjetunionen en politik av ömsom hot och hänsynslöshet, ömsom smicker. Man kräver att Finland ska återbörda allt av värde som den finska befolkningen tog med sig då de evakuerades från det annekterade Karelen, bland annat tusentals hästar och 45.000 nötkreatur. Kontrollkommissionen köper dyra möbler för att inreda sitt kontor, super i dagar och skickar räkningen till Finlands utrikesministerium. Därefter ändrar plötsligt ryssarna ton och erbjuder Finland spannmål, socker och 300 ton karameller. I utbyte vill man ha koppar och svavelkis. 

Läs mer: Anna-Lena Laurén: Hundra år av skit under de finländska naglarna 

Finland har aldrig bett om några karameller och har ingen koppar att leverera. Gripenberg kallar den ryska behandlingen une duche écossaise, en dusch som växlar mellan iskallt och kokhett.

Med facit på hand vet vi att Finland behöll sin självständighet, lyckades stoppa en kommunistisk infiltrering och med hjälp av en ytterst försiktig, stegvis genomförd politik sakta frigjorde sig ur den sovjetiska dödskramen. Men det visste man inte 1944–1946. Då levde man dag för dag under ständigt existentiellt hot. 

President Risto Ryti, utrikesminister Ramsay och flera andra ministrar fick hårda fängelsedomar för att ha ”orsakat” kriget mot Sovjetunionen. Inrikesministeriet kontrollerades av kommunister som rapporterade direkt till sovjetiska ambassaden på Fabriksgatan. Medan allt detta pågick var Gripenbergs uppgift att upprätthålla de bästa av relationer till Alexandra Kollontaj, den sovjetiska ambassadören i Stockholm. När Gripenberg under en middag hos Kollontaj tvingar sig själv att utbringa en skål för Stalin har han svårt att dölja sin avsmak. Efteråt i sin dagbok kallar han situationen ”för jäklig”.

Gripenbergs relationer till den svenska utrikesministern Christian Günther och kabinettssekreterare Erik Boheman är ytterst förtroliga. Under vissa perioder träffas de nästan dagligen. I Finland är man frustrerad över svenskarnas oförstående inställning till Finlands pressade situation men vet också att utan Sverige är man definitivt förlorad. Utan starka historiska och politiska band till sin västliga granne, en etablerad demokrati, hade det i praktiken varit omöjligt för Finland att hålla sig kvar i den nordiska gemenskapen.

Gripenbergs dagböcker är en lektion i historia och diplomati, i överlevnad och kamp, i moral och realpolitik. De borde läsas av alla som vill förstå vilka mekanismer som sätter in när stormakter har intressen att bevaka. Och som bonus kan man njuta av friherre Gripenbergs då och då framblixtrande sinne för humor.

”När vi hade gått, hade Konungen frågat Hamilton, om han lagt märke till den stora skillnaden i utseende, uppträdande och sätt mellan de finska och norska diplomaterna. De förra hade sett mycket mera distinguerade ut, vara mera signerade i sin klädsel och – i allmänhet – uppträtt med mycket större elegans! Jag sade härtill, att överste von Essens röda byxor verkligen varit imponerade!”