Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 02:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sa-styrde-astrid-lindgren-over-svensk-barnlitteratur/

Kultur

Så styrde Astrid Lindgren över svensk barnlitteratur

1952, när bilden är tagen har Astrid Lindgren tagit Rabén & Sjögren från undergångens brant sex år tidigare till positionen som Sveriges främsta barnboksförlag.
Bild 1 av 7 1952, när bilden är tagen har Astrid Lindgren tagit Rabén & Sjögren från undergångens brant sex år tidigare till positionen som Sveriges främsta barnboksförlag. Foto: TT
Hans Rabén och Astrid Lindgren hade ett dagligt nära samarbete på förlaget. Han tog de övergripande ekonomiska besluten, men det var Astrid Lindgren som skötte barnboksverksamheten.
Bild 2 av 7 Hans Rabén och Astrid Lindgren hade ett dagligt nära samarbete på förlaget. Han tog de övergripande ekonomiska besluten, men det var Astrid Lindgren som skötte barnboksverksamheten.
Bild 3 av 7 När Astrid Lindgren-stipendiet överlämnades till Lennart Hellsing 1970 fick han en kram, men deras relation tidigare år hade varit komplicerad. Hon var ansvarig för hans böcker på förlaget samtidigt som han recenserade hennes böcker. Foto: John Kjellström/TT
Bild 4 av 7 Hans Rabén och Astrid Lindgren hade starka band till varandra sedan han tagit in henne på förlaget och hon sedan räddat det och gjort det framgångsrikt. De arbetade tillsammans ända till de gick i pension 1970.
Bild 5 av 7 Astrid Lindgren under en fikastund på förlaget. Medarbetaren Kerstin Kvint berättar att Astrid Lindgren skapade en vänlig stämning på förlaget.
Bild 6 av 7 DN-tecknaren Björn Berg fick i uppdrag att göra teckningarna till ”Emil i Lönneberga”. Här är hans första förslag till hur figurerna skulle kunna se ut.
Bild 7 av 7

Berättelsen om hur Astrid Lindgren blev en av världens främsta författare känner de flesta till. Nu kommer boken om hur hon räddade ett förlag och som förläggare lyfte den svenska barnboksbranschen – men ”Den okända Astrid Lindgren” berättar också om hennes konflikter med andra författare.

Torbjörn Ivarsson
Rätta artikel

När Astrid Lindgren gick i pension 1970 hade hon i 24 år arbetat som barnboksredaktör på förlaget Rabén & Sjögren. Ständigt med samma arbetstid, 13.00 till 17.00. Förmiddagarna ägnade hon åt sitt eget författande sittande hemma i sängen med stenogramblocket. Varje sommar var hon ledig tre månader för att ställa samman sina anteckningar till böcker som barn i hela världen älskade.

Samtidigt som hon diktade fram ett anarkistiskt fritt barn som använde sina guldpengar till bekymmerslöst leverne skapade Astrid Lindgren alltså åt sig själv en rigid arbetsdisciplin med samma rutiner år efter år. Böckerna hon skrev gjorde henne med tiden lika ekonomiskt oberoende som Pippi, ändå fortsatte hon att ägna halva sin arbetstid åt att som barnboksredaktör ge ut andras verk till en lön som i sammanhanget var kaffepengar.

Frågan om varför hon stannade kvar har följt Kjell Bohlund under arbetet med boken ”Den okända Astrid Lindgren” som ges ut av Astrid Lindgren AB:s eget förlag. Av förklarliga skäl är hennes insats som förlagsredaktör inte lika omskriven som författandet. Men Kjell Bohlund, bland annat chef för Rabén & Sjögren mellan 1983 och 1997, tyckte att den sidan av hennes verk behövde skildras. 

– Jag hade först inga tankar på att skriva, men märkte att det fanns en fantastisk berättelse som ingen gjorde någonting av. 

Kjell Bohlund är noga med att påpeka att han skrivit boken utan att Astrid Lindgrens efterlevande lagt sig i arbetet. Det har inte varit lätt att hitta pusselbitarna till förläggaren Astrid Lindgren. Han har fått förlita sig till brev och personer som arbetade med henne. Astrid berörde sällan själv sin roll som förlagsredaktör.

– Hon var skicklig på att berätta bara det hon ville berätta. Hon undvek att prata om sin makt som förläggare, utan föredrog att tala om barnens rätt till bra litteratur. 

Förlaget Rabén & Sjögren startade 1942. De första åren kan bara beskrivas som en katastrof. Två unga män, Hans Rabén och Carl-Olof Sjögren hade ingen erfarenhet av att driva förlag och när det första bokslutet gjordes två år senare hade bolaget samlat på sig skulder på för den tiden hisnande 170.000 kronor. 

På gränsen till konkurs utlyste förlaget en pristävling om en flickbok. Astrid Lindgren hade under krigets sista år försörjt sig med nattjobb för den statliga brevcensuren. På dagarna hade hon skrivit en flickbok. Hon fick andrapriset och sin första bok ”Britt-Marie publicerad. 

Läs mer: Utdrag ur Astrid Lindgrens krigsdagböcker

När en ny tävling utlystes lämnade Astrid in ”Pippi Långstrump”. Julen 1945 var den förlagets första riktigt stora succé och den kom i sista stund. Bolagets skulder hade stigit till närmare 400.000 kronor när man lyckades rekonstruera det och 300.000 kronor av fordringarna blev avskrivna. Sjögren lämnade sitt namn kvar men försvann själv ur företaget och en ny ägare trädde in.

Bara ett halvår senare blev Astrid Lindgren anställd på halvtid ”för att ta hand om böckerna”, som Hans Rabén uttryckte det. Elsa Olenius, lektör och med tiden nära vän till Astrid, hade tagit sig an kontoristen/författarlöftet och tipsat Rabén om att han borde anställa henne trots att Astrid inte visste något om förlagsarbete.

Under Astrid Lindgrens första tid där var verksamheten fortfarande skakig. Det var först efter ett år det lossnade – i första hand tack vare hennes egna böcker. Den ivriga nykomlingen hade hösten 1946 tre nya böcker klara, bland annat ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Hennes tidigare böcker sålde också bra. Astrids böcker stod nu för en fjärdedel av förlagets försäljning. Det tillsammans med upprepade pristävlingar och utrensningar av gamla författare hade ökat barnboksförsäljningen med 75 procent.

– Hans Rabén förstod kanske ännu inte riktigt vilken kapacitet Astrid hade, men det gick väldigt fort innan hon blev den som bestämde, säger Kjell Bohlund.

Redan med sina tidiga böcker tycktes Astrid Lindgren ha hittat en formel både för sitt eget skrivande och för hur hon valde andra författares böcker. De skulle vara skrivna ur de unga läsarnas perspektiv. Pekpinnar och förnumstigheter – som var vanliga i den tidens barnlitteratur – hade hon inget till övers för.

– Hon var oprövad, men ändå fullfjädrad. Hon kom dit med en idé hon visste hur man skulle genomföra, trots att hon ju aldrig haft ett redaktionellt arbete tidigare. Men hon hade en modern idé som hon hade kommit fram till på egen hand. 

Räddade hon förlaget där i starten?

– O ja! Ingen skulle säga något annat, hon räddade förlaget kortsiktigt när det var konkursmässigt de första åren med försäljningen av sina egna böcker, men sedan räddade hon det långsiktigt med skickligheten i förläggeriet. Hon byggde upp förlagets plattform.

Inte konstigt att hon var populär på Rabén & Sjögren. Kerstin Kvint började som tonåring arbeta där 1952 och stannade i 30 år innan hon blev Astrid Lindgrens privata assistent. 

– 50-talet var en underbar tid på förlaget. Stämningen var jättefin och vi älskade alla Astrid. Hon var omtänksam och genomhygglig och spred en vänlig stämning.

Läs mer: ”Astrid Lindgrens böcker hade aldrig getts ut i dag” 

Efterkrigstiden var strålande för bokbranschen, en ny optimism med behov av nya idéer parades med ökad köpkraft och stora barnkullar. Att satsa på barnlitteratur var just då en utmärkt affärsidé, men det tog tid för de stora förlagen Bonniers och Norstedts att fatta galoppen. Först tre år efter att Astrid Lindgren anställdes på Rabén & Sjögren skaffade Bonniers sin första barnboksredaktör. Då hade Rabén & Sjögren i flera år, och med ständigt återkommande pristävlingar, dammsugit branschen på alla blivande barnboksförfattare. 

– Astrid skapade ett epicentrum, det var det där det hände. Rabén & Sjögren fick en otroligt dominerande position. Alla betydande författare kom till henne, säger Kjell Bohlund.

Många hon arbetade med har vittnat om vilken skicklig läsare hon var. Författaren Barbro Lindgren är en av dem som fick råd av Astrid Lindgren efter att hon skickat in sitt första manus. 

”Astrid Lindgren gav mig alla goda råd jag behövde. Hennes brev innehöll allt som man bör veta om man ska kunna skriva en bok”, sade Barbro Lindgren till DN när hon fått Almapriset.

Astrid Lindgrens råd till författarna hade nästan alltid en uppmuntrande och vänlig ton. Förslagen till korrigeringar var konkreta och blev det en refusering kom den med en ursäkt.

Ett exempel är Astrid Lindgrens svar till den unga Eva Bergold 1966. Efter ett långt brev fullt med konkreta råd avslutar Astrid Lindgren: ”Är du ledsen nu och tycker att jag är en mara, full av kritik? Observera då hur få sidor det är som jag har anmärkt på. Alla de andra som jag tycker om kan jag ju inte sitta och gå igenom, förstår du.” 

Kjell Bohlund menar att hon kunde bli väl ”hjälpsam” ibland, på gränsen till klåfingrig. Till en författare som fått sitt manus returnerat ett par gånger skriver hon: ”Hur skulle det vara om jag skrev min version av första kapitlet, så som jag skulle vilja ha det om jag vore författarinnan?”

När första Pippiboken kom ut fanns där bara några små svartvita teckningar förutom de röda flätorna på omslaget. Med tiden blev tecknarna allt viktigare. När Astrid Lindgren gick i pension sade hon att hon stod i evig tacksamhetsskuld till sina tre viktigaste illustratörer – Ingrid Vang Nyman, Ilon Vikland och Björn Berg. Men trots att teckningarna blev allt viktigare och mer tongivande i barnböckerna var arvodena till illustratörerna betydligt sämre betalade än författarna, som fick royaltyavtal medan tecknarna fick nöja sig med en engångssumma. 

DN-tecknaren Björn Berg beskrev i sin dagbok en dispyt han hade med förlaget om ersättningen för teckningarna till en ny Emil i Lönneberga-bok. Trots att det var Astrid Lindgren han annars hade alla publicistiska diskussioner med höll hon sig borta när det kom till ekonomiska åsiktsskillnader. Nu var det Hans Rabén som tog hand om förhandlingen. Det fanns drag av konflikträdsla hos Astrid Lindgren, menar Kjell Bohlund.

I sin bok kallar Bohlund henne ofta förläggare, men det var en titel hon och hennes ständige chef och samarbetspartner Hans Rabén inte använde. Där kallades hon barnboksredaktör. Men Bohlund menar att det jobb hon gjorde var förläggarens, där det var hon som tog besluten om vilka böcker man skulle ge ut. Det fanns ett skäl att de båda låg lågt med hennes position. Att själv vara stjärnförfattaren och samtidigt ta alla utgivningsbeslut kring flera av landets andra stora barnboksförfattare var något många i bokbranschen skulle undvika. 

Kerstin Kvint bekräftar att det fanns flera författare som tittade snett och var avundsjuka. 

– Det var inte en lätt position hon hade. Själv försökte hon alltid tona ner sin betydelse, till exempel i annonser. Var det för stort utrymme för hennes böcker protesterade hon. Ett exempel var Edith Unnerstad, som var nummer två på förlaget. De två gick inte ihop. Hon var en av dem som var ordentligt avundsjuk på Astrid.

I brev till vänner berättade Astrid Lindgren om sin förtvivlan över den smärtsamma relationen till Unnerstad, som kom till Rabén & Sjögren med ”Kastrullresan” 1949 som redan etablerad författare. Efter att relationen mellan de två börjat bra bottenfrös den plötsligt utan att någon av dem angav orsaken. Hans Rabén fick ta över kontakterna med Unnerstad. 

– Det är som förläggare ett misslyckande om man blir ovän med en så viktig författare som Edith Unnerstad var, säger Kjell Bohlund.

Striderna i Astrid Lindgrens liv var annars till synes få innan hon som pensionär tog upp kampen mot såväl Pomperipossa­beskattning som djurens rätt, men våren 1964 rök hon ihop med en annan av den svenska barnlitteraturens giganter. Lennart Hellsing tillhörde Rabén & Sjögrens författare efter sammanslagningen av KF:s tre förlag. Han hade alltså inte valt förlaget för Astrid Lindgrens skull och gick i stället alltid med sina böcker till Hans Rabén. 

Hellsing var också kritiker och recenserade även Astrid Lindgrens böcker. I Aftonbladet hade han tidigare kritiserat Rabén & Sjögrens i hans mening alltmer kommersiella utgivning. När det var dags för recension av ”Emil i Lönneberga” tyckte Hellsing att den, liksom Bullerbyböckerna var alltför traditionalistiska, sörgårdsromantiska och utan egentligt innehåll.

– Lennart var visionären och idealisten och Astrid hade ett förlag att ta hand om. Hon tvingades där att bli förläggare. Han menade att hon gjorde för stort avkall på kvaliteten för att klara ekonomin. Jag tror hon tyckte det var svårt, för Lennart formulerade sin kritik väldigt skickligt, säger Kjell Bohlund. 

Tror du hon tog extra illa vid sig för att det var en kritik mot hennes egna böcker?

– Ja, jag tror att hon var lite ömhudad. 

Kritik och kommersiella hänsyn till trots tycks Astrid Lindgren ha tyckt att arbetet på förlaget var kul. Det är i alla fall den förklaring som Kerstin Kvint och även Astrids barnbarn Annika Lindgren, publicistiskt ansvarig på förlaget Astrid Lindgren Text som ger ut boken.

– Jag tror inte ens att hennes dotter har någon förklaring till det. Jag tror att hon helt enkelt tyckte att det var ett roligt och viktigt arbete. Hon behövde ju inte göra det, säger hon.

Astrid Lindgren lämnade förlaget 1970. Hon fick mer tid att skriva, men paradoxalt nog gick utgivningstakten ner. Efter tre år kom hennes kanske främsta bok, ”Bröderna Lejonhjärta”.

Läs också: Så övervann Astrid Lindgren det rasistiska tankegodset

Björn Wiman: Astrid Lindgren och Tolkien förstod sagan om kriget