Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Per Molander: Så tar sig Trumps protofascistiska agenda in i finrummet

 

Framträdande svenska opinionsbildare och politiker fortsätter att hylla författaren Ayn Rand – trots att innehållet i hennes böcker förebådar Donald Trumps politiska plattform och hans syn på vilka som är samhällets fiender. Det är en oroväckande normalisering, skriver författaren Per Molander.

Ayn Rand, född Alisa Rosenbaum i S:t Petersburg 1905, är ett udda inslag i 1900-talets politiska historia. Familjens egendom konfiskerades under revolutionen, men Alisa hann avlägga en examen i Ryssland, innan hon emigrerade till USA under1920-talet och blev amerikansk medborgare. 

Med i bagaget till USA hade hon en halvsmält version av Friedrich Nietzsches filosofi. ”Så talade Zarathustra” var en bestseller över hela Europa decennierna runt sekelskiftet, inte minst i Ryssland. Idén att mänskligheten består av en stor mängd människor och liten grupp av övermänniskor tilltalade många som såg sig utkorade att leda, och den var flexibel nog att kunna användas överallt. För nazisterna var det tyskar som var övermänniskor, för Ayn Rand blev det kapitalisterna – ett val som skulle ha förskräckt Nietzsche, som föraktade allt som hade med kommers att göra.

Rand skrev först mest för teater och film, men den största framgången blev romanen ”Atlas shrugged” från 1957, en blandning av romantik, science fiction och ideologi. Boken utspelar sig i en framtid där ett stort antal länder blivit ”folkrepubliker” och där också USA lider under en auktoritär, företagarfientlig regim. Byråkratin i Washington försöker styra med allt hårdare hand, samtidigt som ledande företagare och kapitalägare lämnar sin verksamhet för att dra sig undan eller bedriver storskaligt sabotage mot produktionsanläggningarna, allt i syfte att bevisa tesen ”Utan oss stannar samhället”. 

Att näringslivet världen över har gjort sitt bästa för att förvandla detta till en kultbok är lätt att förstå. Den första svenska utgåvan med titeln ”Och världen skälvde” kom 1986 på Svenska Arbetsgivareföreningens egen förlagstjänst Timbro.

Stora delar av textmassan, 1153 sidor i den svenska utgåvan, ägnas åt att exponera Rands stöd för en ohämmad egoism på det individuella planet och för kapitalismen på det samhälleliga. Kristendomens korstecken motsvaras i kapitalismens ikonografi av ett dollartecken som på bokens slutrader tecknas över natthimlen. Ondskans epicentrum i det sammanfallande USA är en myndighet med namnet Jämlikhetskommissionen.

Personteckningen är groteskt karikerad. De övermänniskor som är bokens huvudpersoner beskrivs som smärta, högresta och vackra och utrustade med klar röst, omutlig blick, markerad sensualism och en air av nobless. De njuter av den lyx som är oupplösligt förenad med kompetens. Fiendesidans folk är orakade, smutsiga, feta, har slappa drag och små grisögon, gulaktig hy, krulligt hår klibbigt av svett och rör sig som apor. En professor i det lägret har ”en gigolos uppträdande och en lönnmördares själ”. En förrädare ”hade ett fläskigt, uttryckslöst ansikte och en mördares ögon … var oemottaglig för varje slags känsla; det såg ut som om en kniv skulle kunna glida genom hans slappa fettvalkar utan att han märkte det.” ”Hans hustru … var tillgänglig för vem som helst.”

Estetiken är som synes analog med sovjetkommunismens och nazismens. Mänskligheten består av onda och goda, och vem som är vad avslöjas omedelbart av det yttre. Rands politiker motsvarar sovjetpropagandans kulaker och nazismens judar.

Till bokens framgångar har säkert de pornografiska inslagen bidragit. Hjältinnan, Dagny Taggart, har som rutin att driva älskog med de manliga övermänniskor som hon ser som jämlikar. Några citat ger en antydan om den litterära nivån: ”hon tryckte sin mun mot hans så att hans läppar blev blodiga”, ”han hörde hennes jämrande andetag, hon kände skälvningen genom hans kropp i samma ögonblick”.

Om det hade stannat vid detta, hade man kunnat inrangera ”Atlas shrugged” bland andra verk av abderitisk dumhet från samma tid – Joseph McCarthys hysteriskt antikommunistiska utfall i den amerikanska senaten eller kalkonfilmen ”Invasion of the body snatchers”. Men boken har obehagligare inslag, som gör den aktuell på ett annat sätt än vad dess kolportörer avsett.

I ett av bokens centrala kapitel sker en stor tågolycka. Orsaken till katastrofen är den upplösning av ansvarskänslan som har följt med samhällsförändringarna och som gör att man skickar in ett ångloksdrivet tåg i en lång tunnel, med följd att alla ombord utom en eldare förgiftas till döds. Rand levererar en lång passagerarlista som bland andra omfattar en professor i sociologi och en i filosofi, en journalist, en lärarinna som undervisat sina barn om majoritetsval, en affärsman som fått statliga lån, en lärare i ekonomi som kritiserat privat äganderätt, en pjäsförfattare som framställt affärsmän som skojare och en hemmafru. Rands budskap är att dessa bara får vad de förtjänar när de omkommer, eftersom de alla på olika sätt har bidragit till olyckan. Och övriga passagerare är inte collateral damage utan får också sitt rättmätiga straff; ”det fanns inte en man eller kvinna ombord som inte delade den ena eller den andra av deras åsikter.”

Aynd Rands svarta lista ter sig bekant. Detta är inte något annat än Donald Trumps politiska plattform, definierad genom vilka han uppfattar som sina motståndare: forskare, journalister, demokratiförspråkare.

Rands svarta lista ter sig bekant. Detta är inte något annat än Donald Trumps politiska plattform, definierad genom vilka han uppfattar som sina motståndare: forskare, journalister, demokratiförspråkare och personer som har kritiska synpunkter på företags agerande. Alla dessa är samhällets fiender och saknar existensberättigande. Trump har under både sin valkampanj och sin ämbetsperiod spelat med förtäckt våld mot dessa grupper. Rand går ett steg längre, inte bara när tågpassagerarna får omkomma i en självförvållad olycka utan än mer när hon i slutkapitlet låter hjältinnan Dagny Taggart mörda en fångvaktare. Även han förtjänar att dö, eftersom han inte accepterat Rands politiska filosofi utan ”velat existera utan att ta ansvar för sin förmåga att vara medveten”. Trumps program har, även av en republikansk bedömare, betecknats som protofascistiskt. Några har velat gå längre och ta bort prefixet, vilket är fel, även om åtskilliga av Umberto Ecos fjorton punkter i en klassisk karaktäristik av ur-fascismen går att bocka av.

Övermänniskornas våld i Rands värld ursäktas med att de handlar i självförsvar: ”det är vår existens, mot deras … vår gränslösa förmåga, den de plågar oss för, vår förmåga till lycka”. Självbilden är att dessa övermänniskor är ”de som har burit världen på sina axlar, hållit den vid liv, utstått tortyr som enda betalning men aldrig lämnat mänskligheten åt sitt öde”. Också detta offerperspektiv, så politiskt effektivt, ger obehagliga associationer till andra av 1900-talets ideologier.

Den 15 oktober förra året framförde krönikören Johan Norberg en oreserverad hyllning till Rands bok i P1:s ”God morgon, världen!”. Han konstaterade att boken trots att den dömdes ut av de flesta när den publicerades fortsätter att influera ständigt nya generationer. ”Det finns ingen författare som är så avskydd bland dem som aldrig har läst henne.” Han konstaterade sedan att centerledaren Annie Lööf hör till dem som har influerats av Rand och sökte förklaringen till Rands popularitet i att hon talar till något ungdomligt inom oss. Kritiken mot Rands egoism avvisade han som ett missförstånd, och hon framställdes också som en feminist med krav på inflytande och sexuell frihet också för kvinnor. Krönikan avslutades med ett visionärt citat ur boken, där vi uppmanas att inte låta vår inre glöd falna.

Johan Norbergs bild av Rands egoism som upplyst är svår att acceptera. I hennes idealsamhälle är ordet ’ge’ förbjudet.

Norbergs bild av Rands egoism som upplyst är svår att acceptera. I hennes idealsamhälle är ordet ”ge” förbjudet. Hjälten John Galt deklarerar som sin grundmaxim ”att aldrig leva för någon annan människas skull”, en fras som är så helig att den används som kod till ett av honom uppfunnet röstlås.

Också Rands feminism har sina revor. Hennes relation till Galt är en närmast religiös underkastelse – ”hon var inte en individ, bara en förmåga; förmågan att se honom” – och det talas om hans äganderätt till hennes kropp.

Uppseendeväckande är att Norberg i sin krönika inte alls berörde de djupt problematiska inslagen i Rands text. Låt oss som ett tankeexperiment se hur man på samma sätt skulle kunna tala sig varm för en annan av 1900-talets politiska storsäljare, Adolf Hitlers ”Mein Kampf”. Mellan 1925 och 1945 trycktes boken i mer än 1.100 upplagor i närmare 12,5 miljoner exemplar i Tyskland. Översättningar gavs ut i mer än 20 länder. Trots att boken förbjöds 1945 fortsatte den att komma ut i upplaga efter upplaga, ständigt efterfrågad av nya generationer. ”Det finns ingen författare som är så avskydd bland dem som aldrig har läst honom”, skulle man med fog kunna hävda. Hitlers idéer har nog missförståtts av många, kan man fortsätta med, för att avsluta med ett energigivande citat: … man måste förhindra ”en aktivitet vars slutresultat blir den mänskliga kulturens sammanbrott och därmed världens undergång. Här återstår bara att kämpa med alla medel som människans ande, förstånd och vilja i lika mån förmår mobilisera, när det avgörs vem ödet ska välsigna med framgång.” Språket kan te sig antikverat, men vad Hitler här avser är ett projekt som Rand inte skulle varit främmande för, nämligen att bekämpa marxismens utbredning.

Det är oroväckande att en hyllning till vad som de facto är Donald Trumps politiska plattform, dessutom i Rands brutala form, kan framföras i ett av den svenska opinionsbildningens finrum, en krönika i ”God morgon, världen!”. Som oroväckande måste det också ses att åtminstone två av landets partiledare har en knytning till Rands idékomplex – Ulf Kristersson genom sitt tidigare engagemang som marknadschef på det Timbro där hennes arv förvaltas och Annie Lööf enligt egen utsago.

Normalisering pågår.

Skribenten

Per Molander är rådgivare och författare, aktuell med boken ”Condorcets misstag” (Weyler).

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.