Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-31 22:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sally-jones-ar-en-apa-att-alska/

Bokrecensioner

Sally Jones är en apa att älska

Ur Jakob Wegelius ”Den falska rosen”.
Ur Jakob Wegelius ”Den falska rosen”.

Både ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa” fick Augustpriset. Nu är Jakob Wegelius tillbaka med en tredje äventyrsberättelse om apan Sally och Chiefen, som nu dras in i ett äventyr i Glasgow. 

Sally Jones är tillbaka! Den dubbelt Augustprisbelönade gorillahonan (nåja, Jakob Wegelius var väl med på ett hörn) som både kan läsa och skriva och vet mer om maskinteknik än de flesta människor, dras åter in i ett halsbrytande (i nästan bokstavlig mening) äventyr. 

Ett ovärderligt pärlhalsband hittas gömt bakom en mässingsplatta i ratten till Chiefen och Sally Jones fartyg ”Hudson Queen”. Det visar sig att smycket är legendariskt på flera sätt. Det består nämligen av en samling unikt stora pärlor uppfiskade utanför Australien av den beryktade Shetland Jack, som på gamla dar ville återvända till Shetland för att söka efter den dotter han aldrig träffat. Halsbandet var menat åt henne. Men fler personer vet om hemligheten med det ofattbart värdefulla halsbandet. Chiefen och Sally Jones tar sig till Glasgow för att leta efter den rättmätiga ägaren till skatten, Shetland Jacks numera försvunna dotter. Det dröjer inte länge förrän de väcker den organiserade brottslighetens intresse.

Bild 1 av 4 ”Den falska rosen” av Jakob Wegelius.
Bild 2 av 4 Ur Jakob Wegelius ”Den falska rosen”.
Bild 3 av 4 Ur Jakob Wegelius ”Den falska rosen”.
Bild 4 av 4 Ur Jakob Wegelius ”Den falska rosen”.

Till skillnad från de flesta människoapor i film- och litteraturhistorien är Sally Jones en mycket fridfull, oerhört trofast vän som hellre förlåter än dömer. Hon är sannerligen en ovanlig huvudrollsinnehavare i detta narcissismens århundrade. En apa man helt enkelt måste älska. Inte för att detta nu hjälper henne särskilt när hon väl fångas in av Glasgows värsta kriminella gäng; ett slags skotska ”Peaky Blinders” i skitig hamnmiljö med allt från tweedkepsar till stiletter. Riktigt bra är vad det är.

Berättelserna om Sally Jones är verkligen unika och utgör definitivt en helt egen genre. I dag alltså. Böckerna delar dock ett starkt historiskt och estetiskt DNA från förebilder som Tintins äventyr och exempelvis Agatha Christies böcker. Skillnaden är däremot att varken Hergé eller Christie skrev anakronistiskt. Deras äventyr utspelades i den modernaste av samtider. Ingen nostalgi alls men gärna fullt av äventyrets mest exotiska dramatik. Det var flyg, tåg, fartyg och världen var fortfarande stor. Det Wegelius gör är att ta med läsaren i sin egen tidsmaskin till en liknande tid, en mycket långsammare värld där hantverkskunnande och noggrannhet fortfarande behövs och uppskattas. Jag upplever att berättelserna om Sally Jones i sig själva är en slags motståndsrörelse mot dagens flåsigt ytliga tidsanda, vår fixering vid hastighet, digitaliseringen, snuttifieringen av information och kunskap; hellre influerare än ingenjör, hellre så kallad ”tv-personlighet” på ”Big brother” än instrumentmakarlärling eller fartygsmaskinist. Sally Jones och hennes vänner i Lissabon, instrumentmakaren Luigi Fidardo, fadosångerskan Ana Molina och Chiefen själv, Henry Koskela erbjuder ett slags estetiskt och kanske även moraliskt alternativ. En möjlig väg ut även för oss i dag? I alla fall hoppas jag det.

Noggrannheten kring geografin; länder, städer och omsorgsfullt beskrivna detaljer bygger magin i hans berättelser. Det kan vara namnet på en vackert klingande gata i Lissabon (som naturligtvis existerar), en ökänd mörk kajplats i Glasgow eller stämjärnen som Luigi Fidardo använder för sitt instrumentmakeri. Allt bidrar till den unika helheten. Men allra främst lyser det om Jakob Wegelius egen kärlek till sjöfartshistorien, till skeppskonstruktioner, farleder, rutter och hamnar runt om i världen, vädret, tidvattnet, språket, jargongen. Allt är fascinerande. Det är nästan som ett bortglömt språk som han räddar från den stora glömskan. Och vilket vackert bitterljuvt språk det är. Som en fado över en förlorad värld.

Läs mer: 

Intervju med Jakob Wegelius: ”Hur man spontant behandlar ett djur säger väldigt mycket om människan” 

Fler texter av Steven Ekholm och fler av DN:s ungdomsboksrecensioner.