Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Samir Alj Fält: I dag osynliggörs stora grupper men att uttrycka sig är att vara människa

Foto: Anette Nantell

Som arbetslös 20-åring såg han en artikel om Konstfacks vårutställning på biblioteket och blev besatt. I dag är Samir Alj Fält en av Sveriges mest egensinniga designers. Kulturmagasinet har träffat honom för att prata kreativitet, förstörelse och revolt.

Klockan är tre. Skolan har just slutat och barn vimlar i Skärholmen Centrum. Innan taket byggdes och det blev en galleria var gångarna mellan butikerna vanliga gator där vinden blåste.

I dag är det lika varmt inne som ute och en ny affär sticker ut. Den är full av stora vita skumgummifigurer. När 9-åriga Rassan Mohammed stannar till kliver Samir Alj Fält fram och berättar att de säljer sådant som inte går att köpa för pengar: ”Liv”, ”Ogjorda saker”, ”Besvikelse”, ett sortiment framtaget av mellanstadieelever i Vårberg. Man betalar med hemligheter eller underliga känslor. Rassan Mohammed inspekterar varorna och väljer till slut ”Ljusets hastighet”.

– Jag har precis börjat läsa om ljuset hastighet. Jag fattar fortfarande inte hur snabbt det är. Så då ville jag ha den här.

Medan han viskar en hemlighet i kassan och trampar på en cykelliknande kvittomaskin välkomnar Samir Alj Fält två äldre män. Han har en energi som får även vuxna att stanna i den konstiga pop-up-butiken.

Samir Alj Fält är – utöver lärare, mentor och konsult – en av Sveriges mest egensinniga designers. När gallerian stängt går vi till Stockholms stadsteater Skärholmen och tittar på djuransiktena han nyligen tillverkade för Carolina Frändes iscensättning av ”Fablerna”. Vitt skinn och stålkonstruktioner. Maskerna är abstrakta men små skiftningar i linjerna gör ändå varje djur så distinkt att man börjar peka och uttala deras namn som ett barn: Groda. Oxe. Katt.

Samir Alj Fält visar mig vidare mot det laboratorium han drivit de senaste åren: Design lab Skärholmen. Hit kommer unga människor flera gånger i veckan för att skapa och väggarna är fulla av målningar i neonfärger. I hyllorna trängs rangliga bilar och skulpturer.

– Steget från leken till mitt arbete är inte långt. Man måste ha den största respekten för barns fantasi och därför driver jag verkstaden. Det är också viktigt att det kallas labb, eftersom att vi experimenterar och får misslyckas. I Sverige finns inte många sådana platser.

Samir Alj Fält konstaterar att svensk design– mer än andra konstformer – är förknippat med vissa ideal. Minimalism och rena linjer.

– Man drar några kontrollerade blyertsstreck. Man är sparsmakad. Skapar en smart stol. Och sedan upplever man sig ensam vara upphovsman. Men man kan också drivas av att skapa något helt nytt och designa om själva tankeprocessen. Som att jag släpper in andras kreativitet i mina projekt. Och då kan du inte ha kontroll. Just den oviljan att tappa kontrollen ... Jag tror att den hänger ihop med likriktningen i branschen. Att de som tas in på skolorna har ungefär samma bakgrund. Men design i dag måste vara mer än den vackra möbeln.

Foto: Anette NantellSamir Alj Fält blev formgivare efter att ha sett en artikel i DN. Han kämpade sig in på Konstfack, blev välbetald designer - och började sedan jobba med design och barn/ungdomar i bland annat Skärholmen. Foto: Anette Nantell

Samir Alj Fält kallade sitt examensprojekt på Konstfack för ”Stadsnomaden”, en kollektion av vikbara möbler som gjorde det enkelt att flytta med hjälp av tunnelbanan – en kommentar till den ständiga bostadsbristen. År 2000 var samhällskritisk design ovanlig. Han fortsatte med att bygga interiörer av grönsakslådor, övergivna skyltar, gladpack och tejp. Kritikerna beskrev hans verk som bångstyriga och krävande: ”De är så långt från designvärldens lyxstämpel det går att komma”.

Så småningom började han utforska vandalism genom att ställa ut stolar i olika städer, och låta dem präglas av gatuspråken. Temat togs vidare i projektet ”Ultravåldsdesign” där han tillsammans med skolbarn undersökte relationen mellan destruktivitet och kreativitet.

– Det har alltid fascinerat mig. Vi talar om samma energi och samma händer, som kan användas lika våldsamt för att skapa eller rasera. Varifrån kommer energin? Varifrån kommer riktningen den väljer att ta? Jag kände att de frågorna låg i luften och blev inte förvånad när bilar började sättas i brand i Paris året därpå, och senare i svenska förorter. Mitt konstnärskap handlar ofta om ytterligheter. Att låta dem krocka, säger Samir Alj Fält.

Också hans eget liv är fullt av kollisioner.

 

Vem är jag? Mitt sätt att svara har alltid varit att ta upp ett material och börja bygga. Sedan när grejen står framför mig på bordet så klarnar något i huvudet.

 

Vi ses ett par dagar senare i en stor våning på Östermalm. Han bor med sin sambo sedan över tjugo år, som är arkitekt, och deras tre små barn. Genom att köpa, renovera och sälja lägenheter har de gjort bostadskarriär. Att flytta in i de här kvarteren var det självklara målet för honom och kompisarna i sjuttiotalets Skärholmen. Kvittot på att man lyckats.

Samir Alj Fälts föräldrar var städare. Om kvällarna följde han med sin mamma till nattskiften på olika kontor. Han vecklade ut gem och tvinnade ihop dem till skulpturer.

– Under hela uppväxten skapade jag maniskt. Och funderade över världen. Varför lever vi? Jag fastnar fortfarande i den där första frågan. Vem är jag? Och mitt sätt att svara har alltid varit att ta upp ett material och börja bygga. Sedan när grejen står framför mig på bordet så klarnar något i huvudet. Jag kan känna strukturen med fingrarna, den väger något. Den finns. Och alltså finns jag – vare sig du vill eller inte. Design för mig handlar om att svara på den där första frågan gång på gång.

Om Samir Alj Fälts pappa var ledig tog han med sig sonen ut på loppisar, eller sakletande runtomkring Skärholmen.

– Vårt hem bestod av grejer han hittat eller gjort om. När jag i dag tittar på gamla foton tycker jag att vår lägenhet var fin – personlig och spretig. Stora marockanska mattor. Mammas finska vaser. Att gå hem till folk i Skärholmen är väldigt spännande medan du här på Östermalm redan vet hur lägenheterna är inredda. Men som barn skämdes jag mycket över pappa. Jag fick höra från kompisar att ”vi såg din farsa i soprummet”. Det är märkligt såklart, att jag ägnat mitt liv åt samma sak som han och att mina saker ställs ut i konsthallar.

Ordet konstnär var avlägset. Samir Alj Fält uttalade det högt för första gången i lumpen: K4 i Arvidsjaur. Jägarutbildning.

– Jag insåg på bussen att jag var den enda killen med mörkt hår, och att de andra grabbarna var dem jag alltid bråkat med. Men det året betydde mycket för mig. Och särskilt befälen. Jag hade saknat sådana relationer sedan pappa försvann. Vid ett tillfälle när kaptenen frågade ”och vad ska det bli av dig Fält?” svarade jag ”konstnär” utan att hinna tänka. Och han bara: ”Det låter bra, lycka till”. Det var stort: jag hade vågat ta ordet i min mun. Och han som var macho hade okejat mig. Då var det bara att köra.

Foto: Anette Nantell

Samir Alj Fält har i hela sitt liv haft lätt för gå upp i olika projekt. Han absorberas så fullständigt att han slutar sova. Tanken på att bli konstnär fick honom att ta ett beslut.

– Nu är det kultur som gäller. Nu ska jag ta igen allt. Jag var arbetslös, bodde hos mamma och åkte in till Moderna. Sedan till Nationalmuseum. Och jag tvingade mig att formulera en åsikt: okej, de är proffsigare på Nationalmuseum men Moderna är coolare. Jag köpte en box med Beethoven och Bach. Skaffade kort på Cinemateket.

Haha, jag känner igen det där med att få ett bildningsryck.

– Jag gjorde det ensam. Satt och sov i Blå hallen. Och en eftermiddag på biblioteket i Skärholmen såg jag ett kollage av bilder i Dagens Nyheter. Bibliotekarien sa att det var från Vårutställningen, en skola som hette Konstfack. Hon uppmanade mig att åka dit. Jag gick först vilse men hittade till slut. Olika prylar stod på höga podier. De som gjort dem var vuxna. Jag visste att detta ville jag vara en del av, omedelbart.

Samir Alj Fält får ofta berätta den här delen av sin historia. Om hur han lyckades mot alla odds. Om hur han fick slå upp ordet ”inredningsarkitekt” i ett lexikon på biblioteket. Om hur han under ett års tid byggde sina arbetsprover av slitna grejer han hittat i Skärholmen – och hur det ruffiga formspråket låg exakt i tiden. Om hur han kom in på Konstfack.

– Jag blir ett exempel på någon som gjort det otroliga, en ”resa”. Men man kan vända på formuleringen. Jag var klippt och skuren för den skolan. Det är självklart att jag ska vara här. Den bästa förutsättningen för kreativitet – för att inte syssla med reproduktion – är att känna olika världar. Men systemet inom mitt yrke är felkonstruerat. Det stänger ute dem med den perfekta bakgrunden.

Han betonar också slumpen.

– Tänk om bibliotekarien inte tittat över min axel? Tänk om jag åkt hem när jag inte hittade Vårutställningen? De små grejerna har varit så avgörande att du kan kalla det tur. Man ska inte behöva förlita sig på sådant.

Samir Alj Fält menar att ett problem med arkitektur- och designvärlden är att den enda vägen in är smal: för att komma in på Konstfack ska man ha gått de rätta förberedande skolorna. Medan det till exempel inom musik finns många olika spår.

– Hiphop var det första som öppnade upp mig kreativt. Att kunna skapa och sprida sina egna grejer i ett parallellt system som växt fram ur gatan. Inom design finns inte de alternativen. Vi snackade om Erik Lundins låt ”Suedi” på labbet nyss. Om vi lyckas ge det han gör en fysisk form! Och fixa en plattform. Vår egen publik. Då är koden knäckt. Då behöver vi inte stå på Möbelmässan. Då kan vi vända branschen ryggen och skita i Konstfack. Omedvetet är det nog därför jag öppnat labbet. Jag vill bygga en scen där det här nya kan framträda. Och förändringen kommer. Den har brutit fram inom alla andra branscher.

Samir Alj Fält visar mig runt i sin våning som går i vitt. Det är sparsmakat.

– Ja, jag lever i det jag försöker göra revolt mot. Jag bor i ett hem som vi designar för att kunna sälja.

En ensam säng står nära ytterdörren, eftersom att han brukar komma hem sist. Ofta i gryningen.

– Jag tackar ja och drar igång stora saker hela tiden. Och sedan genomför jag alltid dem, säger han om sitt ständigt pågående arbete.

– Om du inte lägger timmarna spelar talang ingen roll. Ingen skulle ifrågasätta det hos en idrottsman. Man måste träna så mycket att det enda hindret är vad kroppen klarar. Vem som helst kan jobba så mycket i en vecka, sex månader. Men tricket är att fixa det i flera år. Och då måste du ha ett annat driv.

Och det finns två stora svar på frågan om vad som i perioder får Samir Alj Fält att arbeta dygnet runt. Ett är politiskt. Och ett är personligt.

– Så som samhället ser ut nu: det är som om en bildlärare bara skulle dela ut färger till hälften av klassen. Att uttrycka sig är att vara människa, och i dag osynliggörs stora grupper. De lämnar inga spår. Kommande generationer kommer inte se att de funnits. Det är vårt svenska kulturarv som bränner inne. År efter år, säger Samir Alj Fält.

Han går fram och tillbaka över golvet när han talar.

Hans egen vardag utspelar sig i segregationens ytterligheter.

– Mina barn i Skärholmen har ofta inte ens en telefon. I början gjorde jag misstaget att be dem berätta om sina sommarlov. De flesta hade inte lämnat orten. Någon hade kanske varit på Gröna Lund. Mina egna barn har Iphones och ett lantställe på Gotland. Det dröjde så länge innan jag fattade vad ”landet” var som folk åkte till: vilket land? De växer upp med känslan av att samhället väntar på dem. Jag ser den tryggheten hos min äldsta son. I hela hans person. Hans tillvaro kommer inte vara så hård och läskig som min fortfarande är.

Upplever du en ensamhet i det?

– Ja. Att han aldrig kommer förstå mig på det sättet. Men det måste vara priset. Och jag är redan nu beredd på utskällningarna: var var du under vår uppväxt? Jag är inte en jättebra pappa när det gäller att vara närvarande. Tidsmässigt är jag mer med barnen i Skärholmen än med mina egna... Men när de utskällningarna kommer hoppas jag att vi kan prata och att de vill försöka se min bakgrund. Vad som höll mig vaken om nätterna.

Samir Alj Fält har lätt för att hamna i maniska tillstånd. I dem upplever han sig vara oövervinnerlig och arbetar i ateljén tills knäna skakar. Måste ta taxi den korta sträckan hem.

– Deppigheten kommer lika hastigt och då är det på nivån att vilja avsluta allt. Vi har det i familjen. Men jag tänker inte gå den vägen. 

Han tycker att man borde tala mer om psykisk ohälsa

– Många kämpar med det. Många av mina elever på Konstfack. Och det kan rymma styrkor. Jag ska kanske inte vara fast anställd men jag kan bygga och gå in i mina projekt som om det inte fanns något annat i världen. Och det kan göra en modigare. Man har mindre att förlora. Jag skulle aldrig stoppas av att något är pinsamt eller konstigt.

 

Att gå hem till folk i Skärholmen är väldigt spännande medan du här på Östermalm redan vet hur lägenheterna är inredda.Samir Alj Fält har med tiden lärt sig hantera sina svängningar. Men de är också förbundna med hans kreativitet.

 

– Ibland är man så nere att man vill sig själv illa. Man är rädd att bli frisk. Men i de lägena kommer också en tristess över mig som är så stark att jag till slut måste göra något. Jag börjar testa att slå sönder prylar vilket får mig att tanka på vandalism, och skulle man kunna använda det i själva designprocessen? Och så är jag plötsligt i gång. Alla mina stora och personliga projekt har växt ur depressioner. Jag skapar för att överleva. Människan har ofta varit kreativ i extremlägena. I stressen: när vi måste skaffa mat, bota sjukdomar, hålla oss kvar i livet… Men visst, jag respekterar konstnärer som får sin inspiration i skogen. Ute bland blommorna. När våren kommer.

Haha.

– Men jag menar det: vi är olika. Och det är bra. Jag hörde en radiointervju med en av våra mest framgångsrika designers, som talade om sin läkarfamilj och om att aldrig ha missat en enda Moderna-utställning. Det är en syn på världen som jag kan önska mig, som inte är pistolen mot huvudet och kniven mot strupen. Det finns olika kreativa stadier och han kunde gå rakt in i frågan om skönhet: vad är vackert?

Är problemet att de med den blicken dominerar i branschen?

–  Ja. Jag skulle säga att det är den största anledningen till att svensk design ser ut som den gör.

Samir Alj Fälts mål är att revolutionera sitt yrke. Han gör det inte bara genom arbetet i Skärholmen utan också genom sina uppdrag i styrelser och jurys. Han är ofta med och bestämmer vilka som ska få pengar. Hur utställningar på museer utformas.

– Vi måste ta oss in bakom fiendens linjer och operera där! Som när jag gjorde lumpen i Arvidsjaur. Det finns ett stort jägartänk i det hela… Men den senaste tiden har jag ofta känt mig som en figur i ett datorspel med bara lite rött kvar. Jag är trött. Måste jag alltid kriga?

Måste du?

– Ja. Labbet handlar om människor, om framtiden. Det kommer jag aldrig lägga ner. Men konstnärligt tänker jag mycket på att börja från början. Vad skulle hända om jag startade från scratch? Om jag bara fick återgå till frågan om vem jag är och gå ut i skogen med en kniv i fickan. Ta upp en pinne och börja tälja.

Foto: Anette Nantell

Foto i text: Anette Nantell

Tre verk av Samir Alj Fält

Foto: Samir

• ”Möbler ur min kollektion 'Den förlorade sonen', som började med att jag stod på torget i Skärholmen och fick minnen från barndomen. Jag bestämde mig för att lämna studion och jobba med verkligheten – och byggde med brödbackar, kundvagnshjul, fanerade med fruktlådor. Jag sydde en kudde av Dagens Industri, som konstigt nog blåste över torget. ”

Foto: Samir

• ”I ‘Ultravåldsdesign′ ville jag tillsammans med ungdomar undersöka skillnaden mellan kreativitet och vandalism. All kunskap om att konstruera som jag fått på Konstfack använde jag för att skapa förstörande maskiner. Hur kan man vända elementen – gravitation, friktion – till destruktion? Om man byggt något kan man använde det här hjulet för att slita ner det.”

Foto:

• ”Under tre månaders tid byggde jag en raket och en ramp ute i Skärholmen. Idén bygger på den första leken jag minns: när jag och min kompis Aron skulle flyga iväg – ut i rymden. Människor gick förbi när jag arbetade och det blev till historier om vart människor skulle vilja åka och vad de drömde om. ”

Hyllad internationellt
  • Samir Alj Fält föddes i Paris år 1973. Hans pappa är från Marocko och mamma från Finland.
  • Som treåring flyttade han med familjen till Skärholmen.
  • Sedan sin examen från Konstfack i Stockholm och Les Ateliers i Paris har Samir Alj Fält blivit en erkänd designers. Vid sidan av att vara lärare, mentor och konsult arbetar han med ungdomar. Han driver Design lab Skärholmen, dit unga människor flera gånger i veckan kommer för att skapa. Han har också ställt ut sina möbler internationellt och i form av konstprojekt som ”Ultravåldsdesign” och ”Drömraketen”.
  • I dag bor han på Östermalm med sin sambo och tre barn.
Intervjun

Text: Matilda Gustavsson.
Plats för intervjun: Först i köpcentret i Skärholmen där Samir tillfälligt öppnat butik. Andra gången i våningen på Östermalm.
Foto: Anette Nantell.
Om fotograferingen: Han har med sig en stubbe och tre Ikeakassar fulla med saker, så mycket grejer att han fastnar i DN:s snurrdörr.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.