Nämen hur hände det här, tänker jag, häpen som hade jag mött en fullvuxen flamingo med solglasögon och en till den rosa fjäderskruden passande fluffig boa runt den smala halsen i kaffekön någonstans på Östermalm. 

Hur hände det att jag med överraskande engagemang och stor inlevelse försvarar en person som gjort mig illa?

Jag hör mig själv säga att Denna Människa - det kan vara till exempel en signifikant annan, en myndighetsperson, en överordnad, men också någon mer perifer - hade faktiskt skäl att utföra en handling som gjorde mig sned eller verkligen gråtfärdig. Exakt alla skäl, förklarar jag. 

Men samtalet började inte så. Det började med att jag berättade att jag är upprörd, ja riktigt sur, och ledsen, men så tog samtalet en nästan omärklig vändning när min medkännande lyssnare visar obegränsad sympati för mig.

Nu står jag och säger att man vid närmare eftertanke måste förstå var den nyss ondskefulla människan kommer ifrån och vilka psykologiska mekanismer som ledde till handlingen som var så sårande men samtidigt begriplig, logisk, ja närmast en naturlig händelse. 

Man måste ändå se de omöjliga krav hen anstränger sig för att leva upp till, och vilken pressande situation hen befinner sig i … och så kommer jag och kräver uppmärksamhet.

Utan alltför vild fantasi kan man föreställa sig att jag, hävdar jag nu, genom att säga A (för det var väl onödigt enträget?) eller göra B (som kunde uppfattas som en ren provokation), rentav har del i händelsen, en händelse som fyllde halsen med en brännande klump och pajade hela dagen.

Varpå jag tystnar.

Min inkännande lyssnare säger med emfas att Denna Människa som är så himla, himla dum, hur kunde hen göra så mot dig?

Jag säger, mer försiktigt nu, att jag inte vet hur det gick till.

Nyss var jag ilsk, nu tar jag min antagonist i försvar. Min egen position har effektivt liksom intagits av någon annan. 

Det känns inte helt lyckat, men jag orkar inte försöka rulla tillbaka hela situationen så vi byter ämne och börjar prata om till exempel husdjur i stället.