Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 04:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sanna-de-vuxna-latsas-bara-inte-om-det/

Kultur

Sanna: De vuxna låtsas bara inte om det

Foto: Pressens Bild/TT

Kåseri. En man tränar simhopp i en timme. Det kanske man skulle börja med?

Ljudet i simhallen: vattnet och ekot av vattnet, mot kaklet. Något skratt som ekar, men mest det rytmiska småplaskandet av armtag, höger, vänster, höger, vänster, ju mer ljudlöst, desto bättre.

Som en ljudmatta av vatteneko. Doften av klor.

Och när man är i vattnet, vattenekot uppbrutet ständigt av ljudlösheten under ytan. Ljudmatta, varvad med de stumma, dova ljuden under vattnet, för tyst är det ju noga taget inte.

Alla skyltar härinne, tremeterssvikten är avstängd, man har väl duschat för annars, annars är det äckligt, och detta är en livboj, ingen leksak, djupet är 1,60 meter just här.

Enmeterssvikten är öppen och en liten pojke hoppar gång på gång, hans mamma har ylletröja och sitter på sidan och tittar, röd i ansiktet av värmen, det är fuktigt och varmt, hur kan man ha ylletröja?

Så får pojken sällskap av en man som också vill hoppa, han är kanske i femtioårsåldern, vältränad i badbyxor i två blå färger, kort grått hår, fast blick, allvarlig, ensam. Han sviktar hopp hopp flera gånger, kommer högt upp i luften, han börjar med spiken.

Han fortsätter med en volt och spikrakt ned i vattnet, med fötterna först och sen huvudet, det blir nästan inga plask alls från hans kropp.

Jag simmar i samma bana som svikten, man får passa på varann för att inte hamna i vägen. 

Ibland gör han någon rörelse innan han kliver upp och fram på svikten, jag tror att det är en koncentrerad repetition. Ibland böjer han på knäna och stannar på så sätt av ett påbörjat hopp, kanske blev det fel någonstans, och börjar om i tanken, som leder till hoppet. Han gör något slags skruv, och hinner bli rak innan han nuddar vattnet.

Ned i vattnet, och upp, och ned. 

Trampolin, som livet, ibland måste man stoppa hoppet med knäna för att inte skada sig.

Den som tränar simhopp måste nog vara lite exhibitionist, bara barnen i simhallen säger ”ååååh” men hela bassängen vet vad som pågår, de låtsas bara inte om det. 

Han hoppar från trampolinen i en hel timme, i längderna under honom crawlar en man med rödlätt skägg och trivselvikt, och så jag, fast jag simmar mitt bröstsim och det tänker jag fortsätta med, jag tror inte att jag skulle greja det där med andningen i crawl och förresten mäktar jag inte med att lära mig något nytt just nu.

Det skulle möjligen vara simhopp då.