Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 07:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sanna-det-kan-handa-att-det-bloder/

Kultur

Sanna: Det kan hända att det blöder

Foto: Rebecka Uhlin

Kåseri. Man ska inte tro att man är flink om man inte är det. Att skära snabbt, kan kräva plåster.

Knivar är ett av våra mest vardagliga vapen, det är inte för inte som det finns en knivlag. Enligt den får man inte gå runt med kniv om det inte är befogat, till exempel för en picknick. Högsta domstolen har också gett grönt ljus åt att bära kniv på öppen plats, även en rejäl egg, om den är inslagen i presentpapper och snören med krull och bara väntar på att bli bortgiven. Att ha en kniv i innerfickan eller handväskan bara utifall man skulle råka bli anfallen är emellertid inte befogat, tycker HD.

För mig är det inget problem, jag är inte särskilt skraj av mig, jag tror inte risken att attackeras är så stor och jag tycker oftast inte att mörker är läskigt heller.

Men jag tror det vore bra om jag var lite mer rädd för knivar. Jag har respekt för dem, det tycker jag att man ska ha, men sedan är det något som fattas. Antingen har jag för stor tilltro till min förmåga, eller så brister jag i ömhet för min egen hälsa. Och jag lär mig inte.

Ideligen händer det, nu sist en liten, liten bit av höger tumme. Bara skinn, men ändå, blödde gjorde det, utspätt nästan att förväxla med den rosa grapefruktens söta juice. Ja, ja, jag överdriver för att få sympati, men ni kanske bara tänker klantarsel. Det gick i alla fall bra med ett plåster, de i elastisk textil som man själv klipper till är bäst.

Jag inbillar mig på något vis att jag inte behöver en skärbräda, att jag kan skära ändå, lite snabbt och svängigt sådär. Inte stora sega saker, men små, lättskurna.

Grape klyver jag inte på volley, jag är inte galen, men det hjälpte inte. En gång köpte vi en kniv för en utflykt som barnen till slut förbjöd mig att använda. Rätt liten var den, tandad, billig men vass som satan. Mamma-ta-bort-den-där-kniven! Jag lydde till slut, tack barn.

Om jag måste välja ett enda bestick vore valet svårt. Med en sked kan man visserligen få upp det krämiga mjölkskummet från finkaffet, men även om jag gillar fil och soppa klarar jag mig utmärkt på smörgås, som trogna läsare vet.

Det finns gafflar med inbyggda miniknivar, men de är värdelösa för en vänsterhänt. Försök själva, ett hån.