Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 16:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sanna-en-dag-blaser-det-over-sa-b-och-akte-till-ohio/

Kultur

Sanna: En dag blåser det över, sa B och åkte till Ohio

Foto: Sanna Torén Björling

Kåseri. Det är svårt att hitta balansen mellan promenader i vida cirklar och att torka av varorna man köper. 

En dag sätter sig B i bilen med sin man. Ingen vet hur långt det kan gå. Skolan har stängt så B jobbar ändå inte. Det har varit ett tufft år, B:s man har genomgått en ryggoperation, men det onda har kommit tillbaka. När han förlorade jobbet blev B:s inkomst den enda.

När viruset kommer närmare lassar de in några väskor och sig själva, och drar till Ohio, som är hemhemma för B. ”Till det blåser över”, skriver han till mig. Några dagar tidigare bara har vi babblat över en italiensk middag, då är det fortfarande massor av folk på krogen. 

Men B kommer inte att träffa sina föräldrar, de är i Florida under vintrarna. Relationerna är ansträngda, för att uttrycka det milt. Han vet inte om de har fattat vad viruset betyder för dem.

K jobbar i ett utskott i senaten och är på gränsen till utbränd, hon går från den ena krisen till den andra, och försöker parallellt övertala sin mamma i Texas att bryta sina sociala rutiner.

En annan utarbetad kompis är chef på ett tv-bolag, och hon säger: var det inte tillräckligt som det var? 

En journalist jag känner sänder numera radio från sin egen röda soffa, hon är orolig, när hon når sin publik brukar den sitta fast i trafiken. Det betyder inte att den inte är hängiven, hon har fans som varje vecka gör en podcast om hennes show. Men nu, nu pendlar ingen mer.

En dag har kassörskan i mataffären plötsligt handskar och munskydd, hon har blont långt hår, blå ögon, noggrann makeup, kom till USA från Bulgarien för 27 år sen, berättar hon medan hon slår in mina varor, jag köper hem snacks till barn och fläskigt amerikanskt vin.

A känner numera avsmak för att handla, han torkar av plastflaskorna med mjölk innan han ställer in dem. När han får en postleverans kastar genast han in det vadderade kuvertet i garderoben i fyra dygn, som om det brändes.

Den sista dagen affärer och matställen har öppet tar jag bilder på deras anslag, på några kvarter blir det över femtio: förlåt, vi har stängt. Sista timmarna innan all bordsservering förbjuds i D.C går vi ut. Det är som en sista måltid, vi är ensamma på restaurangen. Baren brukar vara knökad. Vi beställer cocktails, ostron, hummerfyllda wontons.

Våren är tidig i år. Också det är märkligt.

Jag promenerar. Det är inte farligt att vara ute, jag säger det till alla. Tunnelbanestationerna stänger nere vid körsbärsblommen för att strypa strömmen av turister. Jag cyklar och går, tvättar händerna fanatiskt.

På flygplatsen rör sig folk i vida cirklar runt varandra. Jag har aldrig sett Dulles så öde. Köerna obefintliga, uppgradering möjlig. Ingen är intresserad av parfym.