Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 21:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sanna-en-vag-i-formen-av-ett-u/

Kultur

Sanna: En väg i formen av ett U

Foto: Citroën

Kåseri. När vi sålde cocosbollar i förorten.

Sanna Torén Björling
Rätta artikel

Gatan går som ett L-tecken, sa K, som hade mössa och smutsvit skåpbil.

Vi var fyra, fem tonåringar som åkte med per kväll, hopträngda i baksätet i tjocka vinterjackor. Man möttes upp vid Clock vid Dragarbrunn framåt eftermiddagen, på samma plats där man blev avsläppt några timmar senare och tog bussen hem.

K körde runt till utkanterna av stan, ibland längre, ända till Märsta eller någon annan förort inom räckhåll.

Från förarsätet pekade K ut vilka hus man skulle täcka in, och hur gatan såg ut: som ett L, eller som ett I. Ibland som ett U-tecken. Här, och sen hit, och här möter jag dig, sa K.

Så hoppade man ut, tog sju, åtta kartonger i famnen och började plinga på. Efter några veckor hade trapporna gett mig helt nya muskler på ovansidan av låren. Kokosbollar, kokostoppar, chokladtoppar, bondkakor. Till den som skyllde på att de inte gick åt framhöll man med kraft att kokosbollar går utmärkt att frysa.

Störst köpkraft fanns i villaområdena. Om man halkade på någon snöig uppfart fick man betala kraschade kartonger till inköpspris, och jobba av skulden.

Bäst sålde en kille med mörkt hår och knallblå ögon, alla kvinnor köpte av honom, han lade på 30 procent på priset, rakt ned i fickan. Jag var nöjd om jag sålde 20 kartonger. Blåöga sålde sällan under 30.

Jag plockar fram mina säljerfarenheter när en av tjejerna klagar, de sparar till en klassresa men tycker att sälja är tråkigt.

Det är lärorikt! försöker jag. Hela ditt liv ska du sälja: vad du kan och vad du vill. 

Det sista säger jag inte för jag vill inte förstöra för de unga. I stället säger jag att alla hatar att sälja utom de som älskar det och som kan sälja vad som helst till vem som helst när som helst. Man kan beundra dem för det.

Och så säger jag något om hur intressant det är med alla människor man råkar på.

Tanter som med gäll röst ropar VEM ÄR DET? genom brevlådan.

En gång, minns jag, öppnade en småfet kille med bara en handduk virad runt magen. Han skrattade och sa, med tryck på varje ord:

– Har du nånsin sett en sån bringa?!

Jag klämde väl ur mig ett fånigt:

– Nä ... Men du kanske vill köpa en kokosboll?