Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 00:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sanna-jag-har-inte-fotsvett-bara-det-ett-skal-nog/

Kultur

Sanna: Jag har inte fotsvett, bara det ett skäl nog

Foto: Ulf Hinds

Kåseri. Om man vill få mig att lova något, så ska man killa mig under fötterna och bedyra att man fortsätter länge till. 

Rätta artikel

Som jag har fått det berättat började det för min del med en förskolefröken på Råslätt, som killade de små barnen på ryggen till ro på middagen. De somnade bums.

Jag blev fast i det svåra beroendeträsket och bad under åratal min mamma om att killa mig på ryggen. Inte klia, rafs rafs, utan med ett finger, lätt lätt.

Åååh.

Sedan blev jag vuxen. Då finns vissa saker man slutar be sin mamma om. När man kommer lite lagom långt i en relation kan man fråga en älskare.

Nuförtiden är det oftare fötterna än ryggen jag ber om. Namn är onödiga här, men det finns de som uppfattar det mer som en kravfylld uppmaning än en mysig stund i soffan när jag smyger upp mina fötter. Med viss rätt, ja ja.

Mina fötter luktar aldrig, det måste jag ändå betona. De är inte vidare vackra, mer stora och klumpedunsiga än smärta, men de går och springer väldigt bra och de svettas nästan inte alls sådär i vardagslag.

Ibland ligger mina fötter där och suktar efter att bli masserade eller killade på utan att någonting händer. Jag uppfattar det som en tyst protest från knäet de ligger i. Jag kan ibland vifta med tårna som en vink, men jag tror inte att glömska är problemet. Andra gånger går det bättre, om man är på mina fötters sida. Då blir de masserade, killade på, på ovansidan, undersidan, i hålfoten där det kittlas måste man ta det lugnt, och så klämma lite på tårna. Om igen. Byt fot. Upprepa.

Jag erkänner att jag inte är så mycket för att återgälda massagen, men jag kan erbjuda annat i utbyte. Om man till exempel vill att jag ska moltiga under en sportsändning och inte börja prata om oväsentligheter precis när Dortmund äntligen tar bollen, som planeringen av påsklovet eller sommaren, om födelsedagspresenter som måste kommas på och ihåg, och om någon vet om vi har någon kattmat kvar som katten äter – då ska man killa mig under fötterna. 

Då är jag helt tyst. Om man vill få mig att lova något, så ska man killa mig under fötterna och bedyra att man fortsätter länge till. Då blir jag alldeles mjuk, då kan jag lova vad som helst, alldeles för mycket.

Lite högre upp, och så byt, tack. Upprepa.