Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sanna: Kylan eller mörkret?

Kåseri. Vad är värst? Tyvärr finns inte något tredje alternativ. Och mängden oro är konstant.

Kylan? Eller mörkret? Kylan? Mörkret? Nästan alla säger mörkret när jag frågar, och jag gör det ibland i ren masochism. Vad är värst? Man är alltid så trött, det är så tungt, säger folk, mörkt när man vaknar, mörkt när man går från jobbet, alla de vanliga fraserna. ”Mysigt med alla ljusen” är det bara före jul, inte efter, när det fastän vintersolståndet har passerat fortfarande är mörkt ett bra jävla tag.

En släkting har gift sig med en britt som är född i Argentina, uppvuxen i Tyskland och bosatt i Frankrike. Nu överväger han Sverige, han ser ju allt som är bra här, inklusive frun.

Och så kommer vi in på den där diskussionen igen över de sista spröda kakorna och några koppar starkt kaffe.

– Det är just mörkret, säger han, men tillägger strax med illa dold nervositet att det också verkligen KÄNNS att man inte är på kontinenten när man är i Stockholm.

Ack, vi vet, vi vet och som vi kämpar för att inte låtsas om just precis det. Att vi bor i polartrakterna och inte nere bland folk.

Vi längtar alla till Paris en stund, till ljuset och boulevarderna. Fast allt fungerar ju bättre här, tillstår den nygifte och berättar om när hans kök i en lägenhet någonstans vid Trocadero totalförstördes av grannens läcka, om väggar som visade sig vara gjorda av frigolit och om en försäkringshärdsmälta som varade i många månader.

– Men du måste tänka om, sa jag och återgick till det egentliga samtalsämnet, det är inte mörkret som är värst utan kylan. Det är inte mörkret som leder tankebanorna mot blekhet och apokalyps, som gör tröttheten monumental, det är temperaturen.

Om det bara vore varmt skulle vi alla vara ute, vi skulle slippa välja den snabbaste vägen mellan A och B, i stället skulle vi befolka trottoarernas uteserveringar under kulörta lyktors sken, dricka ur snygga glas och strosa hem i duggregnet, hand i hand, i den kolsvarta, upplysta Stockholmsnatten.

Inte för att det gör den nygifte muntrare, han konstaterar att han ju bara oroar sig för fel sak men att mängden oro är konstant.

Snart blir det ljust och varmt, försöker jag då.

– Men på sommaren, säger han, då kan ju ingen sova.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.