Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sanna-pallfrukt-och-persienner/

Kultur

Sanna: Pallfrukt och persienner

Foto: Alexander Mahmoud

Kåseri. När persiennerna måste skydda mot insyn är sommaren över.

När man ändå går förbi och träden dignar i trädgården, då kan det hända att man tar en frukt. 

Ibland ser det godare ut än vad det är. Frukten, ett äpple oftast men ibland ett päron, kan vara så surt så att tungan blir sträv, eller stenhårt. Men det kan bli bingo, och sött härligt fruktkött. Allra bäst är perfekta plommon, söta som honung.

Som tonåringar brukade J och jag kvällspromenera i ett av villakvarteren nära området där vi själva bodde i lägenhet. I skydd av höstmörkret pallade vi äpplen för eget bruk så att fickorna putade. Vi tittade in också: mörkt ute, tänt inne, betyder första parkett till hur folk har det. Plottrigt, rätt fula tavlor, för snirkligt, för fransigt, så minns jag småhusen vi sneglade in i, man skulle kunna kalla dem designfattiga, eller hemtrevliga. 

Jag medger att jag är lite förtjust i att tjuvkika, att se vad andra har för sig utan för stor egen exponering. På så sätt påminner det om Facebook.

Jag bodde bara en trappa upp och fällde ned persiennerna så snart mörkret föll. Jag ville inte halvkrypa under fönsterbrädan när jag kom ut ur badrummet. Till kategorin smygblottare, som går runt i bara mässingen med lamporna tända när solen har gått ned i salongen, räknar jag mig inte.

Sådant börjar ljuset bli ute nu att man måste tända. Det finns ett mått av vemod i det och jag gillar inte vemod, den typen av lugna avsked som gör ont. En liten pojke jag vet lever med föreställningen att så länge man inte säger hej då, behöver man inte skiljas. Det är fint tänkt, även om det bäddar för besvikelser.

Fast jag vet bättre känner jag igen mig, i mina försök att undvika att ta farväl av sommaren. Jag vänder bort blicken.

Men persiennerna måste firas ned tidigare nu, det är ett tecken på att det är slut, detta att lamporna behövs och därmed persiennerna. Att behöva dra ned en ridå för insyn, inte skydda sig från gryningens ljus.

Men så går persiennerna sönder. Den vertikala tråden hakar upp sig och skenorna står snett. Med ens har vårt fönster från gatan ingenting med integritet att göra. Plötsligt tycks vårt hem vara en kvart, här bor några som samlar på skräp och lever ett allmänt sorgligt liv. Jag ser mitt bråkande med persiennskenan som ett tröstlöst sätt att klamra mig fast: lämna oss inte. Men sommaren säger hej då, jag drar nu. Du kan få ett äpple.