Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sanna: Som hund och katt

Kåseri. Diskussionen om varför man är katt- eller hundmänniska kan leda till brytningar likt de som politiska sympatier orsakar i amerikanska familjer.

Så det är med risk för att gå i permanent klinch med delar av läsekretsen som jag bekänner att jag inte alls tycker illa om hundar, bortsett från deras andedräkt, men att jag föredrar katter.

De är självständigare och inte lika lika människor: om du slår en katt lämnar den dig, till skillnad från hundar och människor som oftast kommer tillbaka för mera stryk.

En annan intressant skiljelinje går mellan dem som inte bara pratar med utan också om sina husdjur som vore de barn, och alla andra, som tycker att husdjurssymbios är småsjukt och att det är vansinne att betala tvåtusen spänn för separat kremering med urna för ett kattskrälle.

Eftersom jag har vuxit upp med katt betraktas jag i hushållet som expert när vi får låna en tillfälligt hemlös en under några veckor. Men erfarenheten hjälper inte och fast jag vet att det är idiotiskt dras jag med när katten är borta och alla andra vänder upp och ned på lägenheten.

Paniken har sina skäl, förra gången barnen hade ansvar för henne smet hon ut och var borta ända tills hon flera dygn senare kunde fångas in med en inhyrd kattfälla.

Stackars katt. Om jag var inne jämt skulle jag också vilja vara ute. Det var min barndoms katt, hon kom och gick, frid över hennes minne.

När vi kommer hem igen efter elva timmar tittar lånekatten fram ur en låda med underkläder, som vi absolut hade letat i flera gånger. Något dygn senare slutar hon gömma sig, hon iakttar mig när jag bäddar och tar sedan ett slags klumpigt skutt ned i en tom papperskasse. Där står hon en stund och försöker behålla sin värdighet.

Där är människor och katter lika på ett sätt där hundar och människor inte är det. Katter och folk lägger stor kraft på att också i uppenbart pinsamma ögonblick låtsas ha kvar sin värdighet.

Man halkar och flyger upp på en sekund och försöker se ut som om handen inte smärtar fast man knappt kan andas. Eller man hoppar in i en påse och ger sken av att man precis visste varför.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.