Det har hänt att personer jag tycker om har tittat på mig med granskande blick och sagt ”ska du verkligen ha den där på dig?” Budskapet framgår lika tydligt i den variant som är något mer försiktigt formulerad, nämligen: ”var den där fin?”

Nu för tiden svarar jag bara ett torrt ”ja” på båda frågorna och förpassar dem till papperskorgen, krschshsh.

Frågan om ”stil” har kommit upp i takt med att de yngre hos oss blir äldre. Om, eller hur, man kan byta stil, eller lägga sig till med en man aldrig haft.

Jag bjuder på några stories, för jag tänker att även om allt är annorlunda i dag är känslorna desamma. Och det är av känslor som människor byggs.

Så jag berättar att jag tröttnade på min stil, om jag hade någon, just när jag var tolv, tretton. Fram till dess tyckte jag för det mesta att det mamma tyckte var fint, var fint. Det var näbbstövlar, manchesterbrallor, yllemössa, jag stack inte ut åt något håll.

Men en dag tänkte jag NÄE.

Jag ville byta. Jag var varken syntare, hårdrockare, särskilt tuff eller någonting definierat alls, faktiskt, allra helst ville jag se ut precis som alla andra, så jag började göra strategiska inköp. Under några månader skaffade jag två långa skjortor, tunna trikåbyxor och en svart huvkofta som gick ned nästan till knäna, en rund, silvrig brosch. Bälte som hängde löst runt höften. 

Jag fixade kajal, hårsprej och spretlugg, lappade ett par (hela) jeans och önskade mig (och fick!) en vändbar, tjock Musse Pigg-tröja som var poppis den säsongen men för dyr för mig. Jag fick en tröja i chockrosa och knallgrönt i present av en kompis som hade likadan.

Det funkade. När en av killarna i klassen sa: ”du, har du bytt stil, eller?” med avog tonårsstingslighet i rösten tog jag det ändå inte som ett angrepp utan som en bekräftelse.

Tio år senare ville jag se ut som om jag hade pengar. Jag ville inte att det skulle synas på mig var mina föräldrar stod politiskt, så jag började köpa allt i dyra affärer men bara på tokrea. Jag ville, som det heter, sätta min egen agenda. Det funkade också.

Nu för tiden skyller jag min odefinierade garderob på köpstopp och tidsbrist. Men till tjejerna säger jag: ja! Det går att byta.

Man kan bli den man vill.