Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sanning-och-logn-i-fokus-nar-mastaren-och-margarita-satts-upp-i-gavle/

Kultur

Sanning och lögn i fokus när ”Mästaren och Margarita” sätts upp i Gävle

Bild 1 av 5 Lina Englund och regissören Natalie Ringler.
Foto: Fredrik Funck
Bild 2 av 5 Natalie Ringler instruerar inför ett genomdrag av föreställningen.
Foto: Fredrik Funck
Bild 3 av 5 Ellen Edlund, Björn Johansson och Bosse Westgren repeterar ”Mästaren och Margarita”.
Foto: Fredrik Funck
Bild 4 av 5 Bilden är från ett genomdrag av föreställningen. Professor Woland och Berlioz.
Foto: Fredrik Funck
Bild 5 av 5 Professor Woland (i mitten) gestaltad av Alexandra Zetterberg iakttar Jesjua H-Notsri och Pontius Pilatus (Cecilia Wernesten och Anders Berg) under en repetition.
Foto: Fredrik Funck

2013 gjorde Natalie Ringler kritiker- och publiksuccé med ”Vår klass” på teater Galeasen. Nu tar hon sig an samtidens tvivel på sanningen med en uppsättning av ”Mästaren och Margarita” i ett gammalt järnverk.

När Michail Bulgakovs professor Woland gör entré på scenen i Axmar bruk är det som en blind man – klädd i tredelad kostym, stor svart slängkappa och rödtonade glasögon. I ena handen håller han en vit käpp, i den andra en tiggarmugg i papp – båda matchar det långa, nästan vita håret som faller ut under hatten. 

Det är den berömda inledningsscenen i ”Mästaren och Margarita”, där svartmagikern Woland förutspår att Michail Berlioz samma kväll kommer att dö under en spårvagn.

– Du kommer att få huvudet avhugget, säger Woland till ateistiske Michail, som finner förutsägelsen lika löjeväckande som uppfattningen att Gud skulle existera.

– Och djävulen finns inte heller, förmodar jag? frågar Woland försåtligt.

– Nej, djävulen finns inte!

Några scener längre in i föreställningen rullar Michails kapade huvud in över scengolvet. Spådomen har besannats. Professor Woland, som i själva verket är Satan i förklädnad, svingar sin vita käpp över huvudet och börjar dansa framför Hyttans mäktiga masugn, som reser sig högt mot taket i det gamla järnverket med anor från 1670-talet. Djävulsdansen sker till dramatisk stråkmusik från delar av Gävle symfoniorkester, som spelar i ett hörn av den gamla byggnaden där teglet fortfarande är svartbränt.

Regissören Natalie Ringler tycker att spelplatsen i det gamla bruket passar hennes uppsättning av ”Mästaren och Margarita” perfekt:

– Hyttan har så mycket av en egen historia. Här har människor slitit och lidit, och säkert älskat och längtat. Många har dött för att masugnen måste vara brinnande hela tiden. Det finns så mycket i väggarna på det här stället och det händer något när en så stark verklig historia möter en påhittad berättelse, säger Natalie Ringler och för illustrativt samman handflatorna när vi strax före genomdraget i Hyttan träffas på närbelägna Axmar Brygga Havskrog.

Panoramafönstren bjuder på en vacker utsikt över Jungfrukusten, där de en gång anländande malmbåtarna fick kryssa mellan kobbar och skär för att inte sälla sig till de många vrak som än i dag ligger kvar på botten av Axmarfjärden.

Bulgakovs vindlande, ryska berättelse om kärlek och uppror blev obligatorisk klassikerläsning för unga litteraturintresserade på 1980- och 1990-talen, särskilt efter att Thåström gjorde låten ”Mästaren och en iskall Margarita” 1989.

Första gången Natalie Ringler läste Bulgakovs pionjärverk i magisk realism var i 15-årsåldern.

– Jag var en läsande person. Då fastnade jag för bilderna som boken ger: den talande katten och Satan. Det är en väldigt suggestiv roman som är skriven på ett medryckande vis. Samtidigt är det en berättelse man kan läsa om och om igen, eftersom den rymmer så många historier i en och samma bok, säger Natalie Ringler, klädd i en t-tröja där trycket ”Iron girl” har lånat typsnittet från det heavy metal-band som hade sina storhetsdagar under samma tid.

Natalie Ringler blev ett hett namn i teater-Sverige efter premiären av ”Vår klass” 2013, en föreställning som nominerades till DN:s kulturpris och blev teater Galeasens största succé någonsin. Pjäsen av den polske författaren Tadeusz Slobodzianek handlar bland annat om massakern i Jedwabne 1941, då 340 polska judar brändes inne i en lada. Sanningen om massakern, att den inte utfördes av tyska nazister utan av polska bybor, var länge dold och uppenbarades först 60 år senare – ett avslöjande som blev mycket uppmärksammat i Polen, där Natalie Ringlers föräldrar också har sitt ursprung.

Även ”Mästaren och Margarita” i Axmar bruk förhåller sig till sanningen, men på ett mer filosofiskt plan:

– Vi lever i en tid där sanning är något som vi förhandlar rätt mycket: jag har min sanning och du har din sanning och så inleder vi någon form av förhandling där vi till slut enas om vad som är sant. Men då kommer Woland och säger: det här är absolut sant, det spelar ingen roll om du tror på det eller inte, för det har hänt. Jag tycker att den tanken är spännande, säger Natalie Ringler och nämner diskussionen om klimatkrisen som ett exempel.

Vid sin sida har Natalie Ringler sin mångåriga vän och skådespelare Lina Englund, som har varit med i nästan alla hennes föreställningar genom åren. Vid intervjutillfället har Lina Englund passat på att ta en paus från den tunga orange peruk hon bär på scen i rollen som Margarita, men har fortfarande på sig scenkostymen: en salongsmässig svart byxdress med orange blommor och ett matchande svart nagellack. Natalie Ringler beskriver Lina Englund som ”min Klaus Kinski”, efter den tyska filmregissören Werner Herzogs favoritskådespelare. Det utlöser en skrattande cringe-spasm hos Lina Englund, som döljer ansiktet i sina händer.

– Skammen, haha! Men visst, jag kan bara understryka hur fantastiskt kul det är att jobba ihop. Det är drömmen inom mitt skrå, att hitta någon man gillar och känner tillit till. Vi förstår varandra även utan ord. Som regissör vågar Natalie släppa in magin i rummet och hon väljer alltid ett material som intresserar mig, säger Lina Englund.

”Mästaren och Margarita” rymmer ingående diskussioner om tro, vilket var politiskt utmanande i det sovjetiska samhälle där religion ansågs vara ett opium för folket. Romanen publicerades postumt 26 år efter Bulgakovs död, 1966, och i ocensurerad version först 1973. Men vid sidan av den idémässiga diskussionen om tro och religion är romanen framför allt en berättelse om kärlek: mellan Mästaren, inspärrad på en psykiatrisk klinik, och Margarita, som känner sig inlåst i äktenskapet med en framstående vetenskapsman.

– Margarita är kvinnan som lever gift men barnlös och blir förälskad i en mycket speciell man. Tillsammans arbetar de på det verk om Pontius Pilatus som benämns som ”romanen” i romanen. Hon kallar honom Mästaren, eftersom hon beundrar det han skriver. Han förlöser henne. När de skapar tillsammans formulerar de en sanning de inte visste fanns, och jag tror att det är det som svetsar dem samman, säger Lina Englund. 

– Ja, deras kärlek är väldigt starkt kopplad till skapandet och skrivandet. För mig har Bulgakovs roman vuxit till en jättestark berättelse om den skapande kvinnan, hon som har en längtan att skapa något större än sig själv, men som inte riktigt tror på sin egen förmåga. Det har berört mig väldigt starkt när jag har läst om boken i vuxen ålder, säger Natalie Ringler.