Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 12:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sant-och-akta-om-saren-efter-en-massaker/

Bokrecensioner

Sant och äkta om såren efter en massaker

Bild 1 av 3 Natten till söndagen den 12 juni 2016 öppnade en tungt beväpnad ung man eld på nattklubben Pulse.
Foto: Matt Dunham/AP
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Johan Hilton.
Foto: Viktor Gårdsäter

Johan Hiltons ”Vi är Orlando” är en komplex väv av röster om attacken mot nattklubben Pulse i Orlando 2016. ”Jag önskar att varje kollektivt trauma kunde tillägnas en sådan här bok”, skriver Anders Rydell. 

Hur ska man skildra en massaker? Det senaste decenniet har de varit många: Utöya, Charleston, Charlie Hebdo, Bataclan, Manchester Arena och La Rambla i Barcelona för att bara att nämna några. Många av dem har snabbt blivit föremål för böcker, dokumentärer och filmer. Terrorattentaten i Norge 2011 har redan resulterat i två spelfilmer, Erik Poppes norska film ”Utöya 22 Juli” och ”Bourne”-regissören Paul Greengrass ”22 July”. 

Att steget i dag är så kort mellan trauma och underhållning är naturligtvis inte oproblematiskt. Att hålla balansen mellan att visa respekt för överlevande och anhöriga och att berätta en fängslade historia är svårt – ibland omöjligt. Utöyafilmerna kan sägas utgöra två motpoler i hur 2000-talets massakrer har skildrats. Medan Greengrass film utgår från en klassisk amerikansk hjältedramaturgi där Anders Behring Breivik har en bärande roll skymtar knappt terroristen i Poppes skildring. Poppes uttalade syfte har i stället varit att komma så nära offrens egna upplevelser som möjligt. 

Mellan dessa motpoler hamnar Johan Hiltons bok om attacken mot nattklubben Pulse i Orlando 2016 långt ut på Poppe-sidan. I ”Vi är Orlando” nämns inte ens terroristen vid namn. Ett val som är mer politiskt än journalistiskt och därmed sätter tonen för hela projektet: ”Eftersom en av gärningsmannens viktigaste drivkrafter tycks ha varit att göra sitt namn världsberömt och eftersom ingen i Orlando därför vill ta det i sin mun, har även jag bestämt mig för att inte fördjupa mig i vare sig honom eller hans bevekelsegrunder.” 

”Vi är Orlando” är en bok som nästan fullständigt är tillägnad de överlevandes, anhörigas och närståendes berättelser. 

”Vi är Orlando” är en bok som nästan fullständigt är tillägnad de överlevandes, anhörigas och närståendes berättelser

Natten till söndagen den 12 juni 2016 öppnade en tungt beväpnad ung man eld på nattklubben Pulse. När allt var över hade 49 människor mist livet – och i slutändan även gärningsmannen efter ett långdraget gisslandrama. Terrorgruppen IS, som mannen sympatiserade med, tog på sig dådet. Massakern i Orlando var den då dödligaste masskjutningen i USA – ett tragiskt rekord som överträffades bara ett år senare i Las Vegas. 

En central del av berättelsen är hur attentatet i Orlando drabbade en utsatt grupp i dubbel bemärkelse. Pulse var samlingsplats för stadens hbtq- och spansktalande samhälle. Många av dem som befann sig på klubben var papperslösa hbtq-personer. 

Fram träder också bilden av Orlando som en mycket särpräglad stad. En slags fantasiplats med sina jättelika nöjesparker och en Disneyanda som smittat av sig på stadens själsliv. Samtidigt en nöjesindustri som profiterar på billig arbetskraft och hellre lockar dit fattiga migranter än höjer löner. 

Terrordådet ledde snabbt till en enorm uppvisning i solidaritet – inte minst från det internationella hbtq-samhället där man genast antog att det rörde sig om ett hatbrott. Senare ska polisutredningen peka på att gärningsmannen val av hbtq-klubben Pulse troligen var slumpartat. 

Johan Hiltons ambition har varit att skildra dessa händelser som en ”väv av förstahandsintryck, minnen och vittnesmål”. Ett körverk av röster där formen är strikt, boken består med några få undantag genomgående av intervjucitat. Materialet känns rått och ibland nästan obehandlat. Det ska dock inte tolkas som att författaren har gjort det lätt för sig, snarare tvärtom – bakom ligger ett enormt arbete med över 100 intervjuer. 

I Hiltons väv hörs röster från människor som går sönder av sorg. Det är nästan outhärdligt att läsa

Rösterna står inte ensamma utan har vävts samman till en dialog där de intervjuade ibland tycks prata i mun på varandra. Berättandet är långsamt, närmast mödosamt. Det är en form som fungerar sämre när Hilton vill förmedla fakta om Orlandos historia eller homofobins rötter i Florida, då känns formatet ibland styltigt och onaturligt. Men när överlevande, familjemedlemmar och närstående berättar närmar sig Hilton en råhet och äkthet som inte bara är mer sympatisk än de flesta skildringar av massakrer utan också framstår som mer sann. Olika perspektiv och blickar bryts mot varandra och motsägs. En berättelse blir många. Hilton vågar visa på de många konfliktlinjer traumat efterlämnat, om ett planerat minnesmuseum som rör upp känslor och rasifierade hbtq-personer som tycker att berättelsen approprieras av vita hbtq-män. Det är komplext och sårigt. 

Bokens känslomässiga kärna är inte massakern utan det som kom efteråt – ångesten, sorgen, mardrömmarna, depressionen. De fysiska såren som läker men de mentala som består. I Hiltons väv hörs röster från människor som går sönder av sorg. Det är nästan outhärdligt att läsa. En överlevande som sminkar sin mördade kusin i fyra timmar inför begravningen för att göra henne mer levande. En mamma som berättar att den enda anledningen till att hon inte tar livet av sig är för att hon fortfarande hyser en irrationell förhoppning om att träffa sin mördade son. Överlevande som står kvar traumatiserade och paralyserade i åratal efteråt: ”Jag försöker fortfarande fatta vad som ska hända nu. Vad jag ska göra med mitt liv?”. 

”Vi är Orlando” är inte en bok om varför massakern skedde, utan om vilka outplånliga mentala och psykologiska sår den efterlämnade. Jag önskar att varje kollektivt trauma kunde tillägnas en sådan här bok.

Läs ett utdrag ur Johan Hiltons ”Vi är Orlando.