Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ljuset gav liv åt Irving Penns fotografi

Om du ser något i kameran du sett tidigare, låt bli ­avtryckaren! Enligt den principen arbetade Irving Penn när han skapade sina unika modebilder och porträtt. ”Hans arbete var en kärleksakt”, skriver Sara Danius om världs­fotografen, aktuell på Fotografiska i Stockholm.

 

Han måste ha vetat att det var något särskilt med den där lokalen, Irving Penn. Redan då. För innan han lämnade Paris och for tillbaka till New York City, tog han bilder av rummet som låg sex trappor upp i ett rivningsfärdigt gårdshus på Rue de Vaugirard. Det var sensommaren 1950.
Jag tittar länge på kontaktkartan som jag hittar i kvarlåtenskapen. Åtta svartvita bilder. Egentligen visar de inget speciellt. Det fanns ju heller inte mycket. Ett stativ. En trästol. Två pallar. En gammal sliten teaterridå som var så lång att den rullats ut på golvet. Nakna väggar med flagnande färg. Till höger en lång rad fönster, varav ett stod på glänt, och i det sluttande taket också fönster. Mer än så var det inte. Det kunde ha varit en förhörscell under andra världskriget.
Men de svartvita bilder Irving Penn tog här i studion på Rue de Vaugirard är en milstolpe i fotografiets historia. Från fönstren som vette mot norr, alldeles som i en klassisk målarateljé, flödade ett förlåtande ljus som skulpterade dragen hos de människor han porträtterade. Han fotograferade undersköna kvinnor iförda raffinerade klädesplagg, en rad europeiska berömdheter och dussintals anonyma hantverkare. Det naturliga ljuset räckte gott. Inga blixtar behövdes. Det var så han ville ha det.
Penn arbetade hårt och hade sinne för detaljer. Han var perfektionist. Alla visste det. Men det fanns alltid något litet i hans bilder som störde symmetrin och skänkte liv åt den ­genomtänkta kompositionen. En fransk intellektuell, Edmonde Charles-Roux, sade en gång att hans observationsförmåga var fenomenal, som om han vore en entomolog.

Foto: 1. 

Irving Penn tillbringade sommaren i Paris på uppdrag för den amerikanska tidskriften Vogue. Han hade tagit mode­bilder förut, även om det fanns annat som intresserade honom mer. Men det här var första gången han fotograferade haute couture-kläder på plats under de internationella visningarna i Paris. Christian Dior, Cristobal Balenciaga, Marcel Rochas, Pierre Balmain … Därefter kom Penn att förknippas med haute couture och blev Vogue trogen som fotograf i nära sju årtionden fram till sin död 2009.
Penn försåg modefotografiet med en annorlunda estetik. Här kom en ung amerikan med ett nytt bildspråk och avbildade en gammal fransk konstart. Han hade lärt sig av sina bägge läromästare i USA, kultiverade män med bakgrund i Vitryssland respektive Ukraina och förtrogna med det europeiska avantgardet, och visste vad han ville. Han arbetade efter en princip. ”Om du tittar in i kameran och ser något du sett förut, låt bli avtryckaren.”
Irving Penn gjorde rent hus med alla former av rekvisita och koncentrerade sig på ljuset, modellen, plaggens skärning… Det var hans sätt att visa respekt för modedesignern och sömmerskan. Samtidigt översatte han minimalismen till modets värld. Han arbetade med en neutral bakgrund, som den slitna teaterridån. Cykelbud levererade plaggen på morgonen till studion och åkte tillbaka med dem senare samma dag.
Det var ett ovanligt bra år för de franska modeskaparna. Men det hängde på att man hittade rätt slags modeller. Irving Penn hade näsa för det också. Han ville ha med sig Lisa Fonssagrives och en handfull andra modeller från USA. Fonssagrives var född och uppvuxen på svenska västkusten. Som gammal dansös och gymnast visste hon hur hon skulle ge uttryck åt klädernas form och hur hon skulle röra sig i rummet för att ljuset skulle skulpteras kring hennes kropp.
Hon var den första supermodellen. Ingen fick mer betalt än hon, ingen hyllades mer än hon. Fonssagrives hade en utsökt känsla för stil, såg ut att vara ett med kläderna och kunde uttrycka deras inneboende rörelse som ingen annan. Folk som träffade dem säger att det stod en särskild aura kring Irving Penn och Lisa Fonssagrives. Senare samma höst gifte de sig i London.
I år firas 100-årsminnet av Penns födelse. På flera håll uppmärksammas hans fotografiska undersökningar av det synliga, från Diorhandskar till groteska fimpar. Fotografiska museet i Stockholm har lånat in en privatsamling bestående av 100 bilder som tillhör François Pinault, affärsman, konstsamlare och ägare av auktionsfirman Christie’s.
De flesta bilderna är så kallade palladiumtryck, en traditionsrik 1800-talsteknik som Penn tyckte mycket om. Utställningen är genomtänkt, elegant och snyggt hängd. Man får en gedigen uppfattning om studiofotografen, han som tog modebilder, porträtt och experimentella stilleben.
Den som önskar en rikhaltigare och mer sammansatt bild av Penn – gatuporträtten från slutet av 1930-talet, reklambilderna för Jell-o, Plymouth och Lucky Strike, studierna av Issey Miyakes kläddesign, fotodokumentationen av Penn i arbete, de panikartade självporträtten, kontaktkartorna med mera – får ta sig till Metropolitan Museum i New York, som visar den största utställning om Penn som hittills gjorts. Eller också håller man till godo med den storartade katalogen på 370 sidor, ”Irving Penn: Centennial”, som kommer att stå sig länge.

2. 

Ibland upptäcker en designer att det finns fotografer som äger den ovanliga förmågan att förstå plaggens själva idé. Så var det med Cristobal Balenciaga och Irving Penn.
Penn hyste beundran för Balenciaga. Han kände igen den grafiska besatthet han själv drevs av. Balenciaga var ”klädesarkitekturens mästare”, som han skrev. Dessutom arbetade denne formgivare med precisionen hos en kirurg.
Ingen lyckades heller någonsin få fram den skulpturala dimensionen i plaggen så som Penn. Man ser det i ”Cocoa-Colored Balenciaga Dress” med Lisa Fonssagrives iförd en ­minutiöst arbetad vadlång klänning i fransig sidenchiffong med smal midja. Till det långa mörka handskar och hatt.
En annan skulptural mästare var Christian Dior. Diors ”New look” kom två år efter kriget och markerade den franska couturens återkomst på världsscenen. Generös byst, trådsmala midjor, tunna vrister, monumentala kjolar, nätta överdelar, dramatiska huvudbonader. Också här fanns en slående grafisk lockelse. Det sägs att inspirationen kom från fiskarfruarnas klädsel i Bretagne.
Den tydliga Diorsignaturen finns kvar än i dag. Det ser man om inte annat i modetecknaren Mats Gustafsons nya bok med träffsäkra illustrationer av de senaste årens Diorkollektioner.
När Diors ”New look” kom 1947, hade kvinnorna i Frankrike haft rösträtt i tre år. Och det skulle bara dröja två år innan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet” kom ut. Beauvoir kunde notera, inte utan viss ironi, att hon blivit berömd. ­Efterkrigstidens Frankrike hade blivit reducerat till en andra klassens makthavare, menade hon, och nationen förde nu fram sina mest karakteristiska produkter med ett öga på de exportmarknaderna: haute couture och litteratur.

Foto:

3.

Penn var redan känd som porträttfotograf. I Paris tog han bilder av kulturpersonligheter på uppdrag av Vogue, som ­Albert Giacometti och Raymone och Blaise Cendrars. Han var krävande. Många har vittnat om det obehag de erfor under sittningarna för Penn, eftersom han fordrade att man skulle sitta still länge i obekväma poser. Penn tog bild efter bild medan han väntade på det rätta ögonblicket. Några påmindes om förhörssituationer under kriget som fortfarande fanns i färskt minne. I regel slutade det dock gott. Det blev som en kärleksakt – så beskrev Penn själv sitt samarbete med dem han skulle porträttera.
Penn var enveten. Han framhärdade på sitt stillsamma vis. Han ratade den offentliga bilden. Han ville visa det som ingen sett. Ett porträtt av en uppspelt Italo Calvino med rufsigt hår. Eller studien av Ingmar Bergman, en närbild som han tog i New York. Efter två timmar tillsammans med regissören var Penn blöt av svett. När Bergman, som var lika utmattad som fotografen, slöt sina ögon för att vila en stund, ja, då passade Penn på. Han fick bilden han ville ha.
Genom åren tog han hundratals porträtt av författare, dansare, konstnärer, musiker, skådespelare, arkitekter, formgivare, politiker, boxare, klädskapare … ja, till och med av Gustav VI Adolf.
Porträttet av Miles Davis är omtalat. Penn gjorde som han brukade. Han drack kaffe med Davis och småpratade. Under tiden skapade han sig en uppfattning om hans person och hur han bar sin berömmelse. Småpratet fortgick medan ljuset sattes. Så kom tagningarna i gång. Han uppmuntrade Davis med sin milda röst, kritiserade aldrig, samtidigt som han arbetade med häpnadsväckande koncentration. Ju mer som gick åt av filmen, desto mer uppmuntran.
Det var som om sessionen fick ett eget liv. De två började till och med andas i takt med slutaren.
Till sist lyckades han med konststycket att få Davis att klä av sig. Han satt där med naken överkropp och utan smycken, som Gud hade skapat honom. Penn hade fått sin bild. Sittningen avslutades med att Penn fick en kyss.
1995 bestämde sig Irving Penn för att donera sitt bildarkiv och sin övriga kvarlåtenskap till Art Institute of Chicago. Den dåvarande intendenten förstod genast vad det betydde. Han lät skicka ut brev till de berömdheter som fotograferats av Penn och frågade dem vad de mindes av sittningen. Allt var av intresse. Förbluffande många svarade. Det förstår man när man tittar i arkivet. En del prisade Irving Penn och beskrev studioarbetet i detalj. Andra kunde inte minnas ett endaste dugg. Som Jeremy Irons. ”Hur ska jag kunna minnas något som hände för 12 år sedan?” Det var förstås en retorisk fråga.

Foto:

4.

Den som hade observerat trafiken upp till sjätte våningen i gårdshuset hade blivit förbluffad. Den ena supermodellen efter den andra sprang upp och ned för den smala trappan, Lisa Fonssagrives, Régine Debris… De beblandades med kulturpersonligheter som skulle fotograferas i Irving Penns studio.
Det fanns också en tredje kategori som kom dit för att porträtteras, människor som ingen över huvud taget hört talas om – hantverkare, försäljare och reparatörer. Idén var Irving Penns egen. Han hade sett bilder från sekelskiftet av den franske fotografen Eugène Atget – porträtt i helfigur tagna på ­gatan av lumpsamlare, korgmakare, knivslipare med flera – och blivit över sig av entusiasm.
Nu ville han gå i Atgets fotspår, fast på sitt eget sätt, och fortsätta arbetet med att dokumentera den hantverksskicklighet som var på väg att decimeras eller helt försvinna. Ett halvt århundrade hade passerat sedan Atget.
Fast den stora föregångaren var August Sander, den tyske fotograf som hade som livsprojekt att skapa en bildatlas över 1900-talets människor. Han drevs av en systematisk ambition och ville kartlägga hela samhället, från bönder och förfinade stadsmänniskor till arbetslösa.
Penn sålde in idén till amerikanska Vogue, som i sin tur tog kontakt med den franska redaktionen. Annars hade han nog aldrig klarat av att genomföra projektet.
Penn parades ihop med Edmonde Charles-Roux (1920–2016). Madame Charles-Roux var remarkabel. Hon var dotter till en fransk diplomat och växte upp i utlandet. 1939 gick hon med som frivillig i franska armén, senare i motståndsrörelsen, och arbetade som sjuksköterska. Två gånger sårades Charles-Roux och efter kriget fick hon en rad utmärkelser för visad tapperhet.
Irving Penn deltog också i andra världskriget, även han som frivillig. Under de två sista krigsåren arbetade han som ambulansförare i Italien respektive Indien och passade på att ta en rad bilder under tiden.

Foto:

5.

Efter kriget började Edmonde Charles-Roux arbeta för vecko­tidningen Elle, sedan för franska Vogue. Hon började som assistent åt chefredaktören och avancerade snabbt själv till posten och blev kvar i 16 år. 1966 gav hon ut sin första roman, ”Oublier Palerme” (Att glömma Palermo), och belönades med det ansedda Goncourtpriset. Så småningom valdes hon in i Goncourtakademin och från 2002 fram till sin död förra året var hon dess president.
Charles-Roux började med att enrollera två personer, dels Robert Doisneau, som då var okänd men som skulle bli en stor fotograf, dels en viss Robert Giraud, en alkoholiserad poet. De två visste precis vart man skulle gå. Till gatorna kring Rue Mouffetard. Eller ”la Mouf”, som man sade. Där fanns en historia som sträckte sig tillbaka till medeltiden. Medan Penn plåtade i studion gick de från bar till bar och letade efter lämpliga personer.
Resultatet blev en visuell kavalkad av alla slags hantverksyrken. Penn fotograferade ostförsäljare med låda på magen, sotarmästare med kvastar, städerskor med skurhinkar, knivslipare med slip, bagare med kavlar, glasmästare med glasskivor på ryggen, slaktarbiträden med djurkroppar under armen, hamnarbetare med en enorm bananklase på axeln, hästskomakare, kypare, lumpsamlare, kuskar, svärdslukare, portierer, akrobater.
Penn sade: förgudsskull, klä er inte i söndagskläder, kom som ni är till vardags, i era arbetskläder, och ta med det viktigaste verktyget. Alla poserade mot den gamla teaterridån med varma gråtoner som bakgrund. Och något hände uppenbarligen uppe hos fotografen på sjätte våningen – alla såg påfallande stolta ut över sin skicklighet. Det var som om de visste att de var sig själva nog, att deras färdigheter satt i händerna. Dokumentationen gick så bra att han bestämde sig för att fortsätta i London och New York. Det blev hans enskilt största projekt.

Foto:

6.

Så småningom kom en ny chefredaktör till amerikanska ­Vogue, Diana Vreeland. Tiden vände. Vreeland myntade ­begreppet ”youthquake”. Det var inte Penns melodi. Han före­drog damer som var damer, inte vuxenmejkade tonåringar. Modet intresserade honom heller inte värst, och bara då och då haute couture. Och när man studerar kvarlåtenskapen och ser honom göra det miljonte bikinireportaget, ja, då kan man själv börja gäspa.
Vid sidan om sitt arbete för Vogue – stilleben, porträtt, mode – frilansade Penn som reklamfotograf. Han är känd för sina minimalistiska framställningar av Cliniqueprodukter. Kosmetik utan kvinnoansikten? Bara förpackningar och innehåll? Det var nytt och fräckt. Bilderna var stilbildande. Men det var inte det enda Penn ägnade sig åt. Chanel, Neutrogena, Plymouth, javisst, men han plåtade även mindre glamorösa ting som Dr Johnsons babyolja, Minute Rice, Sanka Coffee och Log Cabins lönnsirap.
Så fanns det annat. Mellan 1949 och 1951 tog han experimentella porträtt för ”Nudes”. Det var också en egen idé. Han engagerade fylliga damer – alla som tecknat kroki vet att det är roligare med stora modeller – och satte i gång med ett ovanligt ärende. Han ville fotografera kvinnorna nakna, bara själva torson ville han ha, men det var inte pornografi och heller ingen modetidningsdyrkan av skönhet. Det blev en serie udda bilder som han tog med solaringsteknik och som han blekte under mörkrumsarbetet, lågmälda hyllningar av den kvinnliga kroppen, fast inte som kön, utan snarare som lekamen, hydda, hull, kött, nästan alltid liggande.
När han var klar visade ingen intresse för hans ”orealistiska” bilder, inte ens hans vän art directorn vid Vogue. Penn stoppade undan fotografierna. Han visste att tiden inte var mogen. Vändningen kom så småningom, även om det tog många årtionden. Saker fick gärna vara nya, men inte riktigt så nya.
Sara Danius är ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hon är professor i litteratur­vetenskap och medarbetare i DN. Den första artikeln hon skev i DN handlade om Roland Barthes fotobok ”Det ljusa rummet” och året var 1986. Mer läsning ”Irving Penn: Centennial” (Red. Maria Morris Hambourg och Jeff L Rosenheim, Metropolitan Museum of Art) och ”Irving Penn: Small Trades” (Red. Virginia A Heckert och Anne Lacoste, The J Paul Getty Museum, Los Angeles)

Sara Danius 

ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hon är professor i litteratutvetenskap och medarbetare i DN. 

Irving Penn

Irving Penn, föddes 1917 i en rysk-judisk familj i New Jersey.

Han studerade målning, grafik och teckning vid ­Philadelphia museum school of industrial art.

Vid mitten av 40-talet började han arbeta för modetidningen Vogue.

1950 gifte sig Penn med den svenska modellen och skulptören Lisa Fonssa­grives. Till minnet av henne donerade han 1995 hundra fotografier till ­Moderna Museet i Stockholm.

1985 belönades Penn med Hasselbladspriset.

Han avled i New York 2009.

Utställningen ”Resonance – photographs from the Pinault collection”, som visar verk från 1940-talet till 1990-talet, pågår på Fotografiska i Stockholm till 1 oktober. Pierre Apraxine och Matthieu Humery är kuratorer och Johan Vikner utställningsansvarig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.