Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-03 16:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sara-martinsson-kanske-fler-svarta-kvinnor-i-musikbranschen-vagar-tala-ut-nu/

Musik

Sara Martinsson: Kanske fler svarta kvinnor i musikbranschen vågar tala ut nu

Anklagad för våldtäkt: Skivbolagsdirektören Russel Simmons. Själv förnekar han anklagelserna och kallar sig själv för ”playboy” och ”womanizer”.
Anklagad för våldtäkt: Skivbolagsdirektören Russel Simmons. Själv förnekar han anklagelserna och kallar sig själv för ”playboy” och ”womanizer”. Foto: Alex Berliner/BEI/REX

Den amerikanska skivbolagschefen Russel Simmons har anklagats för sexuella övergrepp av 20 kvinnor. Nya filmen ”On the record” ger röst åt utsatta rasifierade kvinnor i musikbranschen. 

Musikbranschen kom överraskande lindrigt undan metoo. I Sverige rörde de mest uppmärksammade fallen i kultursektorn under den omskakande hösten 2017 andra fält. Internationellt har vi sett mediemoguler och filmstjärnor falla, men förutom den långt gångna processen mot R Kelly och anklagelserna mot Ryan Adams har knappt någon musikprofil hamnat i rejält blåsväder. 

Felaktigt skulle man kunna tolka detta som att problemen inte existerar i musikindustrin. Men det är förstås tvärtom. Tystnaden döljer ofta ett ännu större mörker.

Möjligen är något på väg att hända nu dock, sent omsider. När upphöjde skivbolagschefen Russell Simmons i veckan talade ut i radio om de anklagelser som riktats mot honom skvallrade beslutet att prata om desperation. Orsaken till att mannen som gett världen hiphopstorheter som LL Cool J, Beastie Boys, Public Enemy, DMX och Jay-Z nu ville prata offentligt är den nya dokumentär där flera kvinnor berättar om övergrepp som de säger sig ha utsatts för av honom. Simmons har hela tiden förnekat att han skulle vara skyldig, trots att anklagelser har riktats mot honom från 20 kvinnor. I intervjun kallar han sig själv ”playboy” och ”womanizer”.

Ordvalen känns igen från hur många av metoo-höstens fallna män har försvarat sig. Den enes ”tölp”, den andres våldtäktsman. I fallet Simmons är dock vittnesmålen om att han skulle vara det senare så många att han är svår att tro på. 

Johnnie Cochran, Russel Simmons and P Diddy 2002.
Johnnie Cochran, Russel Simmons and P Diddy 2002. Foto: Tina Paul/TT

Filmen ”On the record” (som än så länge bara går att se på amerikanska HBO Max) är en gripande berättelse om hur en lång rad kvinnor säger sig ha blivit utnyttjade av en man med makt över deras liv. Främst följer den Drew Dixon, en kvinnlig A&R som anställdes av Simmons på hans Def Jam Recordings och som hävdar att hon blev våldtagen av honom när hon var 24 år gammal. 

Upplevelsen fick Dixon att först säga upp sig, för att senare helt lämna musikbranschen. När fler och fler kvinnor började vittna om övergrepp under metoo tänkte hon först att hennes erfarenheter nog inte räknades och att det var lika bra om hon fortsatte vara tyst. Skulle hon hänga ut ”The king of hiphop”? Hon skulle ju bli slaktad av sina egna.

För vad ”On the record” gör tydligt är inte bara att även musikbranschen har strukturella problem, utan också hur svag de rasifierade kvinnornas position varit under hela metoo. Grundaren av rörelsen, den svarta aktivisten Tarana Burke, beskriver dilemmat i filmen:

”Svarta kvinnors behov och plikt att skydda svarta män hindrar oss från att skydda oss själva”, säger hon, och förklarar vidare att eftersom svarta som kollektiv drabbas av rasism så finns en motvilja bland svarta kvinnor att ställa svarta män till svars för övergrepp.

Detta gör svarta kvinnor ännu tystare, ännu mer utsatta.

Att ”On the record” tagits emot med så stort allvar och intresse i USA är ett steg i rätt riktning mot upprättelse för en hel grupp. De till stor del svarta kvinnor som säger sig ha blivit utsatta för sexuella övergrepp av Russell Simmons blir äntligen hörda. Att filmen dessutom sätter ett granskande öga på musikbranschen som sådan är en välkommen bonus. Kanske kan den få ännu fler att våga tala ut.

Läs fler texter av Sara Martinsson och fler av DN:s kulturkommentarer

Ämnen i artikeln

Musik
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt