Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Finns det plats för konstnärligt egensinne utanför storstäderna?

Den bortgångne Anders Åbergs Mannaminne påminner om vikten av att hålla reservaten fredade för det spretiga.  

Skäl finns att vara försiktig med att spå slutet på epoker när älskade personer lämnar oss – men med konstnären Anders Åbergs bortgång i förra veckan kan tyngd läggas bakom orden om att utrymmet krympt för hans sort; de spretiga multikonstnärerna.

Folkligt bekant för de flesta genom träskulpturen av Ådalens hus på Arlanda, är det med livsverket Mannaminne i Nordingrå, Kramfors, som han tagit plats i folksjälens djup. Innerligheten i minnesorden tecknar det unika friluftsmuseets betydelse som ett reservat för det frisläppt oförklarliga, en levande konstinstallation, vars särart bara kan upplevas på plats. Och med ett verk så integrerat i en person ställer Åbergs bortgång också frågan om vilket utrymme vi har för konstens spretiga platser i ett urbaniseringens Sverige – för det som inte slog igenom nationellt när dödsfallet beklagades, men är desto mer centralt i den lokala debatten, är Mannaminnes kamp mot ett akut hot om nedläggning.

Under nära 40 års tid har Mannaminne tagit form, närmast organiskt, med förverkligandet av det omöjliga som adelsmärke. Men samma omöjliga dimension, den myllrande kompositionen av verksamheter, byggnader och konstverk med specifika underhållskrav, har eroderat dess bas. 

Eldsjälars engagemang och ett lapptäcke av finansiella nödlösningar har hållit verksamheten vid liv, men med en kommun som vill mer än den förmår stötta, en ägarstiftelse som går på knäna och ett kommande indraget landstingsstöd, tecknas nu ett alarmerande framtida budgethål. Ändå har ett envist hopp präglat kampen för fortlevnad och den breda mobiliseringen ger inga skäl att tro att Mannaminne inte överlever. Oron handlar i stället om i vilken form – bevarat egensinne eller jippo-fiering?

Visst, galenskapen och den fria konsten går ofta hand i hand – men bland galna investerare finns sannolikt fler av den sort som hellre smackar fast företagsloggor på kulturbyggnader än sponsrar det på riktigt experimentella.

”En galen investerare”, nämner Karin Skoglund, ordförande i stiftelsen som driver Mannaminne, intervjuad i Allehanda, som ett av två framtidshopp. Och visst, galenskapen och den fria konsten går ofta hand i hand – men bland galna investerare finns sannolikt fler av den sort som hellre smackar fast företagsloggor på kulturbyggnader än sponsrar det på riktigt experimentella. 

Galna investerare kunde nu också gälla för en viss sorts kommunpolitiker, som förstått att använda Kultur och Museum som potenta etiketter på regelrätta turism- eller utvecklingsprojekt. Politiker som i debatten lika ivrigt framställer huvudstadens tunga kommersiella museiaktörer som förebilder, som de undviker att beröra att huvudstaden intill publikmagneterna också har fredade zoner för det smala. Vilket pekar mot det framtidshopp nummer två som Skoglund nämner – att Mannaminne tillmäts tillräckligt nationellt värde för en statlig räddningsaktion. 

Kommunalråd Jan Sahlén berättar i Allehanda om den lucka som identifierats i arbetet för detta: att ingen statlig myndighet i dag har i uppdrag att besluta om eventuellt skydd och bevarande av den värdefulla och komplexa sorts konstinstallation som museet utgör. Kan Mannaminne bli ett pilotprojekt och skapa ett prejudikat?, är frågan som väcks i tidningen. 

Ja, att det finurligt banbrytande hos Anders Åberg skulle kunna omsättas till en kulturpolitisk insats för de brokigare konstnärliga reservaten bortom storstadsscenerna – det vore den bästa hyllning någon kunde önska till denne omöjligheternas store konstnär.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.