Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 01:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sara-paborn-kan-fa-en-uppretad-bisvarm-att-verka-mysig/

Bokrecensioner

Sara Paborn kan få en uppretad bisvärm att verka mysig

Bild 1 av 2 Sara Paborn.
Foto: Henrik Folkesson
Bild 2 av 2 Sara Paborns ”Tistelhonung”.
Foto: Albert Bonniers förlag

”Tistelhonung” utspelar sig under de heta somrarna 1955 och 2019, och skildrar två kvinnors svåra uppbrott och sorger. Ändå kan inte DN:s Greta Thurfjell låta bli att stormtrivas i den hemtrevliga pensionatsmiljön.

Ebba har skrivit självhjälpsböcker som ”Somna aldrig osams”, ”Älska vardag” och ”The best of Kärlekslaboratoriet”. Men när ”Skilj dig lyckligt” ges ut gör den det olyckligt nog samtidigt med Ebbas egen skilsmässa – som, till skvallerpressens stora glädje, tycks vara allt annat än lycklig. Kort därefter blir Ebba lämnad av den man som hon lämnat sin man för. Hon förlorar sin trovärdighet som relationscoach i radio och telefonen slutar så sakteliga att ringa. Tills hon en dag får ett erbjudande om att göra en intervju med någon som faktiskt lyckats hålla ihop sitt äktenskap – och kommer att tänka på en frågespalt hon skumläst i väntrummet hos psykologen.

Sextiofyra år tidigare tillbringar sjuttonåriga Veronika ännu en sommar på sin mammas pensionat på Bjärehalvön. Hennes äldre kusin Francie är allt som hon inte är – flärdfull, lättsam, framgångsrik bland pojkarna. I kusinens skugga går Veronika runt och tjurar, och bäddar gästsängar, när konststudenten Bo en dag tar in på pensionatet. Han verkar lika tagen av Francie som alla andra. Eller?

Det är upplägget för romanen ”Tistelhonung”, Sara Paborns sjätte roman. Ebbas och Veronikas somrar löper parallellt genom boken, i vartannat kapitel, bådas heta och olyckliga trots att deras kärlekssorger är av olika slag. Ebba tar sig till Båstad, där hon lokaliserat kvinnan vars långa äktenskap hon läst om i väntrumstidningen, men i stället för att dela med sig av förnumstiga relationsråd vill kvinnan – Veronika – berätta om en svunnen tonårsromans.

Gode Gud, skänk mig en tidsmaskin och skicka mig till Sara Paborns år 1955 – tanken på att resa till en kurort, ta in på pensionat och kosta på sig helpension känns helt oemotståndlig. Visst, Veronika är bottenlöst uttråkad och längtar ständigt bort, men författaren får hennes sömniga sommardagar att verka himmelska. Inte ens den mystiska bisvärm som flyttat in på pensionatet och terroriserar sommargästerna avskräcker – även i förment mörka stunder är det omöjligt att inte mysa sig igenom Veronikas kapitel. 

När Ebba berättar är det mindre puttrigt. Det gör svärtan i hennes delar mer gripande, sorgen över de två i rask takt kraschade kärleksrelationerna mer verklig. Hennes berättelse påminner om en rad offentliga, omskvallrade uppbrott i verklighetens kvällstidnings-Sverige, och romanfiguren är så trovärdig att det närmast är förvånande att hon inte finns på riktigt.

Var för sig är de två kvinnornas berättelser så stillsamt rörande att deras möten i nutid nästan blir överflödiga. Det är inte i det berättartekniska greppet som något av betydelse egentligen händer, utan i Sara Paborns känsla för detaljer, litterär hemtrevnad och … ja, känslor.

Läs fler texter av Greta Thurfjell här, och fler av DN:s bokrecensioner här