Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 14:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sara-parkman-far-dns-kulturpris-det-har-gor-det-lattare-i-framtiden/

Musik

Sara Parkman får DN:s Kulturpris: ”Det här gör det lättare i framtiden”

Bild 1 av 2 Sara Parkman, årets mottagare av DN:s Kulturpris.
Foto: Lisa Mattisson
Bild 2 av 2 Leif Zern, pristagare av Lagercrantzen, och Sara Parkman, pristagare av DN:s Kulturpris.
Foto: Lisa Mattisson, Lisa Mattisson

När Sara Parkman var klar med sitt album ”Vesper” kände hon sig genuint rädd. Som den kan göra som gjort något som är viktigt på riktigt. Och visst var det så – nu får hon DN:s Kulturpris 2020.

På måndagskvällen delades DN:s Kulturpris ut vid en middag på en restaurang i Stockholm. Pristagare blev artisten och folkmusikern Sara Parkman, som hyllats för sitt religiösa album ”Vesper”.

– Det Sara Parkman gör är sensationellt – jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Med sin röst ger hon uttryck både för vår tids ­längtan efter helighet och för den religiösa erfarenhet som det sekulära samhället tror sig ha avskaffat, sade DN:s kulturchef Björn Wiman när han presenterade årets pristagare. 

För Leif Zern – årets pristagare av Lagercrantzen – innebar kvällen en återkomst till barndomens kvarter. Han växte upp bara hundra meter från restaurangen där prisutdelningen hölls.

– Jag tror att uppväxten på Söder har präglat mig mycket. Det blev många teaterbesök på Mosebacke och Södra teatern. Jag och pappa brukade skratta åt Åke Söderblom. De upplevelserna har jag bevarat i mitt inre, jag älskar fortfarande den typen av underhållning.

Så var det Sara Parkmans tur och hon fick stora applåder när hon tog emot Eva Langes skulptur ”Lilla regnet” .

– Vissa tycker att det jag gör är otidsenligt, att det här med religion och folktro är töntigt och förlegat. Därför känns det väldigt speciellt att få det här priset för det visar att det inte stämmer.

Sara Parkman är tredje generationens prästdotter. Hon tror att vi ofta blickar bakåt i oroliga tider.

– Jag har varit rädd att ses som en konservativ KD-kraft, det stämmer verkligen inte. Jag tror bara att man kan behöva andlighet för att hitta hopp genom kriser och rädslor.

Tidigare på dagen befinner sig Sara Parkman i sin ateljé, i ett gammalt industriområde intill vattnet i Stockholmsförorten Axelsberg. Alltihop ska rivas, men inte än – och till dess är husen fulla av små ateljéer, kontor och tillhåll. 

Högst upp i huset där Sara Parkman tillbringar sina dagar finns ett kontor hon delar med en rad andra frilansare. Ett rum, ser jag när jag leds genom lokalen, innehåller en imponerande samling fotbollspokaler. Bakom andra dörrar finns bara byggbråte.

Man har inget val när någon har tilldelats ett pris. Frågan måste ställas, oavsett om man vill det eller ej. Hur känns det?

– Jag hade verkligen inte tänkt att jag skulle få det, säger Sara Parkman uppspelt. Alla andra nominerade var ju så bra! Jag hade inte ens varit nervös, utan bara tänkt att det var ärofyllt nog att bli nominerad. Så jag blev väldigt förvånad. Men det här kommer att göra det lättare i framtiden, det skänker en sorts trygghet.

Vi sitter mittemot varandra i ett rum som badar i vintersol. Sara Parkman har varit förkyld, men börjar tillfriskna. Åtminstone hoppas hon det.

– Det är en väldigt speciell känsla, att få så mycket uppmärksamhet, för jag tänker ju att jag har gjort precis samma sak som jag brukar göra. Jag har spelat musik sen jag var sju, spelat i band sen jag var femton, det är inte mitt debutalbum – men plötsligt gör man något som blir en gullegris.

Varför tror du, då, att just ”Vesper” blev en gullegris?

– Det pågår ju, inom olika delar av konsten, en sorts undersökande av det heliga. När världen är orolig – och just nu är det väldigt oroligt – kommer sådana vågor. Vi kan inte hålla på och leta efter lycka i konsumtion, utan vi måste hitta andra rum att få vara i.

Ändå var Sara Parkman orolig på förhand. Skulle folk förstå det hon ville säga med albumet? Var tiden verkligen mogen?

– Förutom att jag varit rädd för att jag skulle tolkas som någon kristdemokratisk hantlangare har rädslan också handlat om att det här betydde något på riktigt för mig, att det kändes så sårbart. Då blir jag alltid rädd. Det är en ganska bra konstnärlig indikator, för om man riskerar något känner mottagaren av det, och då blir det ofta bra.

”Vesper” spelades in under ett och ett halvt år – i en gammal sovjetisk skola på estniska landsbygden, under några högsommardagar i ett hus i Östergötland, i en studio i Vasastan. Alla körer är inspelade i Ställbergs gruva strax norr om Kopparberg.

– Vår idé om inspelningsprocessen var att platsen påverkar – det hörs vad man är någonstans, och det hörs hur man mår. Vi har varit väldigt noggranna med att de som är med och spelar in har det bra – vi lagar god mat, det ska kännas fint… Processen är helig i sig, och det är den som är det viktiga. Det är då det händer, säger Sara Parkman.

”Det är så brokigt och mäktigt att begreppet folkmusik inte räcker till”, skrev DN:s kritiker Magnus Säll om albumet när det kom i november förra året. Sara Parkman själv, prästbarn i tredje generationen, ser två huvudspår på skivan – dels vardagens heliga ögonblick, dels religionens politiska potential. 

– Högern använder ju redan religionen jättemycket, världen över, och jag menar inte att vänstern måste göra samma sak – men det är ett genidrag att använda sig av religion för att ta makten, eftersom den når människors innersta, säger hon.

Kan den göra det också i ett så sekulariserat land som Sverige?

– Sverigedemokraterna gör det, fast inte i Guds namn, utan i ”folksjälens”. Det är samma längtan efter en gemensam berättelse, samma längtan efter mening. I början av 1900-talet fanns en socialdemokratisk agitator som hette Kata Dalström, som tyckte att arbetarrörelsen helt saknade det andliga. ”Vi behöver de sublima rummen”, sa hon. Men arbetarrörelsen, och sedermera socialdemokratin, har rationaliserat bort det där. Kanske kan man tala om det som att vi har rationaliserat bort de mjuka värdena. 

Är det därför som ”Vesper” blivit så omtyckt, tror du?

– Det ena svaret är att jag har tillåtits prata om existentiella frågor, vilket inte är en självklar roll för en ung kvinna. Jag känner mig stolt över att jag, en person som inte är från Stockholm som håller på med folkmusik, som verkligen är ett barn av Västernorrlands kulturskola, har fått göra något sånt.

Sara Parkman skrattar till.

– Det andra svaret är att det är jättefin musik!

Läs mer:
De var nominerade till DN:s Kulturpris 

Skivrecension: Sara Parkman gör bågnande folkmusik med extra allt 

Nu har popmusiken blivit helig