Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sarah Klang: ”Jag skulle behöva gå i coolskola”

Sarah Klang är på väg mot sitt stora genombrott. Den 25-åriga artisten från Göteborg gör sprucken soulig americana som hyllas unisont. Nu kommer hennes debutalbum.

”When there’s music in your soul, there’s soul in your music”, skrev Christopher James Gilbert. Vilket väl borde vara sant för alla sångare som berör sina lyssnare på något sätt.

Som den just nu hårt applåderade Sarah Klang. Hennes framträdande i SVT:s ”På spåret” i förra veckan och P3-spelandet har inte minskat intresset.

Uppmärksamheten är inte överraskande för den som hört hur hon fraserar första versens rader, I follow the drums and the bass / cause it makes me feel alive, i sin pampiga och just souliga ballad ”Left me on fire”. Eller för den som redan sommaren 2016 hörde hennes debutsingel ”Sleep”, där hon förklarar att hon tänker låtsas sova när han, hennes olyckliga kärlek, går ut genom dörren på morgonen. Eller Grammisnominerade ”Strangers”, låten om han som hon vet allt om, han som vet allt om henne, men som ändå känns främmande.

Hennes sammanlagt fyra singlar är hela diskografin tills nu. Alla snyggt Adele-sorgsna, fast aningen trasigare och med plötsliga sprickor i övertonerna, närmare tårarna. Hon säger att allt det såriga i musiken fungerar renande, melankoli kan sjungas bort och göra det lättare att ha det ”gött” när man inte står på scen.

Läs mer: Sarah Klang nominerad till Manifestpriset 

Också DN:s kritiker Nils Hansson applåderade Klang i somras efter att ha hört henne på en efterfestspelning under Way Out West-festivalen: ”Den osannolika debutanten Sarah Klang välte en fullsatt teaterlokal med en sorts hjärtekrossad Weeping Willows-tradition på steroider, i en mantel med orden ’Saddest girl in Sweden’ och med en röst större än samtliga använda klichéer”, konstaterade han.

Själv kallar hon sitt första album, ”Love in the milky way”, för en popskiva. Fast en med amerikanska rottrådar.

– Jo, så är det ju, mina influenser drar mot americana-hållet, fast med ett vintagesound, ett countryinslag. Men countrygrejen är ju också en estetik som jag valt att väva in i mitt uttryck på scen, förtydligar hon.

Hon växte upp utan någon som helst honkytonk-musik i hörlurarna. I gymnasiet sjöng hon i ett electronicaband inspirerat av uppumpade arenaband som Coldplay jämte isländska Sigur Rós. Men när hon gått ut skolan så lade hon ner musiken. Först 2016 började hon om. Med akustisk gitarr och elorgelkomp från en inneboende kompis började hon skriva egna låtar.

– Jag ville att det vi gjorde då skulle ha en sydstatskänsla och låta… rent och utan effektpedaler och förställning och prat om ljudbilder. Sedan dess har jag blivit inspirerad av en massa andra artister. Det har skett väldigt naturligt och är förstås också resultatet av vad min röst passar bäst för.

Många americana-artister söker sig medvetet tillbaka till ett renare och mer avskalat sound än de som präglar modern pop.

– Så är det verkligen, men jag tycker att det där klassiska uttrycket är det som är roligast när man skriver och gör musik. En klassisk vers- och refränguppbyggnad och sedan tonartshöjning i slutet. Jag vill inte konstla till min musik.

Hon tycker att hennes resa från pyttesmå kvartersscener inför fem personer till Globen, tv-sändningar och Way Out West-festivalen har gått lite väl snabbt. Att vara efterfrågad som kvinnlig artist är dessutom fortfarande en annorlunda situation än det är för män. En ofta jobbigare.

– Det är förstås superkul att det kommer så många och lyssnar nu, men jag har inte riktigt hunnit vänja mig vid det nya läget. Ibland kan man ha lite problem med att känna sig svettig och tjock, fast man vill vara smal och… kall. Men det är väl något som gäller alla – man vill känna sig cool, men har lite problem med det ibland. Typ att man ramlar på scenen och visar röven. Det vore så typiskt mig att göra det, jag är säker på att jag förr eller senare kommer göra det. Jag skulle faktiskt behöva gå på en coolskola.

Du är 25 år – vilka artister under din uppväxt har påverkat dig mest som sångare?

– Den första var nog Nina Persson från Cardigans. Jag gick på högstadiet när jag fick deras album ”Super extra gravity” och lyssnade väldigt mycket på henne – som inte bara är en så bra sångerska utan också en så stark frontfigur. Dessutom var det mycket Courtney Love då, och Anna Ternheim. Jag har verkligen velat lyssna på andra tjejer oavsett genrer. 

I dag lyssnar hon på väsensskilda kollegor som countrydrottningen Dolly Parton, diskodivan Donna Summer och Karen Dalton, den sköra amerikanska folksångaren och banjospelaren. Och så gillar hon Springsteen liksom den spejsiga sorgsna hiphopen som Yung Lean och hans Sad Boys skapar.  

– Yung Lean sjunger ju svinbra, eller i alla fall fint på sin senaste singel. Jag har letat runt jättemycket efter inspiration. Men jag lyssnar också på sångerskor som har en cool look, men kanske inte gör världens bästa musik – som Cher och Barbra Streisand. Jag gillar att gräva ner mig i olika starka och glammiga stilar.

Du återkommer till det visuella, att artistskapet är större än enbart musik.

– Så är det för mig. Det känns ganska viktigt att det jag gör också ser snyggt ut. Jag fick nog en överdos av jeans-och-t-shirt-musik som yngre. Jag tycker inte det känns så kul längre. Hade jag inte gjort musik så hade jag säkert satsat på att få jobba med kostym eller rekvisita, tillägger hon.

– Jag har alltid försökt göra mig fin när jag ska stå på scen – men vissa har sett det som att jag har försökt ”skapa en karaktär”, en grej, fast det inte är så. 

Fast nu när hon och hennes band ska turnera i vår och sommar och bland annat spela på den inflytelserika branschfestivalen South by Southwest i Austin, Texas, vill hon ta det visuella längre. Sarah Klang funderar denna vinter en hel del på hur bandet ska se ut på scen för att ge de kommande spelningarna ”en särskild känsla”.

– Kostym och rekvisita är ju världens bästa grej för det. Det är ett jätteenkelt sätt att få det att kännas spännande när man inte har råd med värsta ljusshowen och scen­dekorer.

Vad är din målbild?

– Jag håller på att fixa med olika looks nu, det är en hel del jobb för vi är rätt många i bandet, men just nu lutar det åt spagettivästern möter italienska Vogue.

Det låter rätt lovande.

– Visst gör det! Glammigt, fast sandigt.

Klarar du de svåraste orden i DN:s språktester?  

Sarah Klang:

Sarah Linnea Nova Klang är 25 år, bor i Göteborg, jobbar två dagar i veckan på sin pappas smörrebrödsrestaurang och sjunger närmast i Stockholm på Bowie-galan i Globen den 20 februari – med bland andra Amanda Bergman, Dennis Lyxzén, Erik Lundin, Jenny Wilson och Ebbot Lundberg – samt på Fasching den 22 mars.

 

Klang och hennes låtskrivarpartner Kevin Andersson börjar arbeta med nästa album i april med preliminär utgivning nästa vinter. ”Vi har redan varit i Sardinien och skrivit grunderna för de nya låtarna och är peppade på att gå in i studio och spela in dem.”

 

Hon har inga musiker i sin släkt: ”Fast nu börjar alla min familj att säga att jag har ärvt min musikaliska begåvning från farmor, fast det är bara något som de hittar på (skratt). Det är ingen som har en lika härlig karriär som jag.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.