Förra veckan gav Högsta domstolen samebyn Girjas rätt mot staten i fråga om jakt- och fiskerättigheterna på samebyns område. Ett prejudicerande fall som lär få stora konsekvenser. På fredag faller ytterligare en dom, i Lycksele tingsrätt. Här står tvisten mellan två samiska grupper och handlar om rätten till medlemskap i Vapstens sameby utanför Tärnaby i Västerbotten. 

Kärande är Vapstens lappby, ättlingar till de sydsamer som levt på platsen i sekler. Svarande är Vapstens sameby, som utgörs av nordsamiska familjer som kom till platsen som en följd av statens tvångsförflyttningar av samer på 1930-talet. Den första gruppen anser sig berövade sin hävdvunna rätt och av länsstyrelsen felaktigt uteslutna ur samebyn 1972, medan den senare menar att så inte är fallet. Samebyn är bärare av stora kulturella värden i Sápmí, då medlemskap ger rätt till renskötsel, jakt och fiske på kronans marker. 

Utgången är oviss och Vapstensrättegången visar att den svenska kolonialiseringen av Sápmi fortfarande har återverkningar. Den mer än halvsekellånga konflikten har också haft direkta konsekvenser på den lokala kulturen och språket.

– Man kan likna konflikten vid ett infekterat sår, som måste öppnas och luftas för att kunna läkas, säger konstnären Tomas Colbengtson, som är uppvuxen i Tärnaby och återkommande har närmat sig tvisten i sin konst.

– Jag har ju hört om den här konflikten länge. Min morfar förlorade tillgång till renbetesmark på grund av den och jag har försökt gestalta det här, men det är svårt som känslomässigt kopplad till frågan. Rättstvisten kan ju aldrig lösa det här, men att historien får en belysning i rätten har en terapeutisk funktion.

I Tomas Colbengtsons konst kretsar allting kring historien. I installationer som ofta består av glas och tryck baserade på gamla arkivfotografier undersöker han ämnen som tillhörighet, minnen och det hotade sydsamiska språkets koppling till landskapet. 

En dokumentär bild som Colbengtson använt många gånger är fotograferad vid det första mötet mellan ursprungssamerna i Vapstensområdet och de tvångsförflyttade Karesuandosamerna – ett slags nollpunkt i tvistemålet. I en version är bilden tryckt på glas och täckt med andra, knappt synliga bilder. Drivkraften är att röra sig mellan historiska lager, men också att upplysa publiken om samiska trauman som tvångsförflyttningarna, men även rasbiologin, språk- och religionsförbud.

– Jag arbetar i relation till min föräldrageneration. De ska inte behöva befinna sig i ett mörker, utan kunna se sig själva. Jag försöker också överbrygga det gigantiska avståndet mellan Stockholm och Sápmí. På sätt och vis är det jag försöker göra egentligen informationsplanscher.

På söndag öppnar Tomas Colbengtson utställningen ”Please do not speak eskimo” på en restaurang vid Stureplan. Knappast en ideal lokal – men att hans konst visas i Sveriges kommersiella hjärta är väl ett tecken i tiden, i linje med de senaste årens boom för konstnärer, filmare och författare som verkar i ett samiskt sammanhang. 

Konstnären Britta Marakatt-Labbas stora internationella genombrott, Amanda Kernells hyllade film ”Sameblod” och Augustpriset till Linnea Axelssons mäktiga samiska släktepos ”Ædnan” 2018 är tre exempel. I en första våg har publiken mött olika typer av konst som behandlar de rasbiologiska undersökningarna och den svenska ”lapp ska vara lapp”-politiken, som byggde på en stereotyp, exotiserande bild av nomadiserande fjällsamer som den enda riktiga typen av samer, vilket exkluderade skogssamer och andra grupper. På senare tid har nu de mindre kända och inte särskilt omdiskuterade tvångsförflyttningarna fått en bred belysning. 

Musikern Sofia Jannok har exempelvis skrivit flera låtar på temat, och i december sände SVT dokumentärserien ”Tvångsförflyttningar – Bággojohtin”, där Sara Omma Simma följde spåren efter de fördrivna Karesuandosamerna. I programmet medverkade också journalisten och författaren Elin Anna Labba, som i dagarna ger ut boken ”Herrarna satte oss hit”.

– Det är en kollektiv berättelse om de tvångsförflyttade. Den innehåller många människors berättelser. Ingen är kanske fullständig i sig, men tillsammans bygger de en bild av hur det samiska samhället har upplevt det här traumat, säger Elin Anna Labba.

”Herrarna satte oss hit” fokuserar på nordsamiska berättelser. Tillsammans med Ájtte museum i Jokkmokk planerar Elin Anna Labba också en utställning som samlar röster på sydsamiska och lulesamiska, för ett större perspektiv. Känslor av maktlöshet, splittrade familjer och en förlust av av sammanhang och historia är återkommande drag. Tiden för alla dessa berättelser verkar vara inne.

– Några av de tvångsförflyttade lever ju fortfarande. Deras barn säger ofta att de inte har pratat med dem om saken, men med barnbarnen pratar de. I dag upplever jag att många vill berätta. Det pågår en rörelse i hela världen där urfolk tar tillbaka sina berättelser för att fylla upp det tomrum som kolonisationen skapat. Jag tror att det är en läkande process, säger Elin Anna Labba.

Också i den hyllade ”Ædnan” är tvångsförflyttningarna ett bärande tema. Berättelsen följer fler generationer under ett turbulent 1900-tal och visar tydligt hur historiska händelser lämnar spår i samtiden. Erfarenheterna är samiska men också allmänmänskliga, betonar Linnea Axelsson:

– Boken har kallats upplysande, men när jag skrev den hade jag inte en tanke på att förmedla kunskap. Poesin är ju en plats som man går till för att man behöver vara där.

Att ett verk kan läsas aktivistiskt behöver inte betyda att det har den ambitionen. För Britta Marakatt-Labba är det aktivistiska emellertid en självklar del av arbetet. Hon har bland annat samarbetat med Tomas Colbengtson och Anders Sunna i flera projekt.

– Jag tror att det är bra att vi konstnärer arbetar ihop, och kan bygga broar. Bilder talar på ett annat sätt än det verbala, och med konst kan man upplysa och göra folk intresserade.

Britta Marakatt-Labba har inte arbetat specifikt med tvångsförflyttningarna, men har i sina broderier lyft fram den samiska historien. Inte minst i det 24 meter långa bildbroderiet ”Historia” som väckte stor uppmärksamhet på prestigefulla Documenta 14 i Kassel. Hon har däremot personliga erfarenheter av tvångsförflyttningarna och är släkt med några av de nordsamer som kom till Vapstensområdet. 

– Min farmors brors familj hörde till dem som tvingades att flytta. Det är något som alltid har funnits med mig i mina tankar, säger hon, och tillägger att hon anser att Vapstensrättegången är en olycklig följd av den svenska samepolitiken.

– Jag tror att de skulle ha stämt staten i stället. Det är så fel att samer sitter mot samer i rätten. Det är kanske precis vad staten vill: Låt samerna slåss med varandra så slipper vi slåss mot dem. Söndra och härska-taktiken finns också i våra dagar.

Konstnären Anders Sunna håller med Marakatt-Labba om att Vapstensmålet borde ha andra parter. I sitt eget starkt politiska måleri gestaltar han en verklighet fylld av konflikter både inom Sápmí och i relation till det omgivande ”storsamhället”. Staten gör skillnad på olika samiska grupper och skapar effektivt klyftor och tvistemål. 

– Men jag har mest tagit upp den förflyttning som tvingades på min familj 1986, säger Anders Sunna.

Tydligheten är viktig, menar han. Inte minst för att publikens förkunskaper oftast är obefintliga. På den senaste Modernautställningen uppmärksammades Sunna för en serie bilder som gestaltade svenska myndighetsövergrepp. 

Just nu kan man bland annat se hans konst i Bonniers konsthalls grupputställning med landskapsmåleri. Han deltar med några bilder som parafraserar Dick Bengtsson, men där Bengtsson fyllde sina målningar med ett gåtfullt obehag genom att applicera ett hakkors har Sunna använt emblemen för Bergsstaten och Länsstyrelsen. 

– Det finns mycket att hitta för den som ville gräva i det här. Men vi upplever att media inte är intresserade. Det enda vapen vi har haft är konsten. Det är bara genom konsten vi har fått ut den här berättelsen.