Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Satir och simpla ordvitsar i Sara Granérs värld

” De politiska problemen är ständigt desamma, och jag måste hitta på fyrtio olika sätt att beskriva dem medan de som upprätthåller själva problemen aldrig behöver förnya sig. Det känns som en orättvis kamp!”, säger Sara Granér.
” De politiska problemen är ständigt desamma, och jag måste hitta på fyrtio olika sätt att beskriva dem medan de som upprätthåller själva problemen aldrig behöver förnya sig. Det känns som en orättvis kamp!”, säger Sara Granér. Foto: Beatrice Lundborg

Hundar, björnar, kaniner och geometriska mönster trängs på sidorna i Sara Granérs nya seriealbum, där hon blandar politisk satir med störigt simpla ordvitsar. DN:s Hanna Fahl har träffat henne.

Vi träffas på Konstfack. Sara Granér lånar en kompis ateljé här under dagarna hon är på besök i Stockholm – mellan releasefest och intervjuer måste hon hinna göra klart ett illustrationsjobb. Det låter inte så festligt: en antologi om bostadsbristen från Malmö högskola.

– Jag brukar försöka leta efter bilder i texterna, ofta finns det metaforer i språket man kan använda. Det är ganska skönt. Jag sätter min egen prägel, men det brukar bli lite öppnare bilder. När jag skriver själv gör jag en mer sträng analys: så här är det.

På omslaget till hennes nya seriealbum ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera” sitter en rosa kanin med blicken vemodigt fäst i fjärran, omgiven av små fluffiga moln. Den ser drömmande ut, och framför kaninen lyser gatlyktor i varma gula toner över en böljande landsväg.

Sara Granérs huvudpersoner är alltid djur. Några har stora munnar och tandrader och är tecknade i arga färger, andra är mer utsatta, inritade i stora noggrant myllrande stadsbilder eller streckgubbigt svartvita och skissade.

– Många har mycket aggressivitet, frustrationer, dålig affektreglering som karaktärsdrag. Vissa är mer utsatta och sorgsna. Ibland får jag frågan om hundarna är de taskiga och björnarna de snälla, men det är inte riktigt så. Det finns en fauna med olika djur, och så plockar jag fram dem och använder dem i olika scener där de får representera en viss inställning eller attityd i just den situationen.

Foto: Beatrice LundborgDet finns en massa fördelar med att göra just djur. Man vet inte hur gamla de är, vad de har för kön eller hudfärg, de blir lättare en allmän projektionsyta, säger Sara Granér. Foto: Beatrice Lundborg

Persongalleriet föddes när Sara Granér gick på Serieskolan i Malmö. Vid den tidpunkten hade hon inte utvecklat någon särskild egen stil, utan experimenterade med olika former och figurer.

– Jag hittade inget riktigt bra sätt att rita människor. Men så hittade jag en liten tiger som jag ritat i en anteckningsbok i något sammanhang, fastnade för den och började utveckla den. Och jag insåg att det finns en massa fördelar med att göra just djur. Man vet inte hur gamla de är, vad de har för kön eller hudfärg, de blir lättare en allmän projektionsyta. När jag hållit på med djuren ett tag så sade en bekant som hade ganska bra koll på seriescenen: ”Vad bra att du gör djur, det är så ute att teckna djur!” Haha, det var tur att jag inte hade fått den informationen. Det kan vara bra att vara lite aningslös ibland!

Vad var problemet med att teckna människor?

– Det är bra om de inte är för snygga, och jag hade svårt att hitta en ful stil som ändå kändes respektfull mot karaktärerna. Med djuren var det lättare.

Varför vill man inte göra snygga figurer?

– För att det är tråkigt, för mig i alla fall. Tråkigt att rita, och tråkigt att kolla på. Många av de överdrivna uttrycken som behövs för att illustrera en känsla kan bli fel, det är lättare att få fram dem när karaktärerna ser lite skruttiga ut. Ofta ska de ju representera en rätt skruttig omständighet.

Sara Granér växte upp i Lund. Hon ritade mycket som liten, lekte med teckningarna – ”Du ritar en häst, jag ritar en häst, så leker vi att de går någonstans!” – och gick på bildkurser. Men hon var inte så jätteduktig, säger hon.

– Man vill kanske lära sig att teckna porträtt, kunna perspektiv, men så är det svårt och blir tråkigt. Det var nog först när jag kom på att jag kunde göra berättelser som jag började tycka att det var meningsfullt.

Hon är fortfarande inte så duktig, säger hon och skrattar – inte rent tekniskt.

– Jag kan fortfarande inte göra jättefin kroki. Men det kan också vara bra! Jag kan tycka att det är svårt att teckna en viss grej, som hur det ser ut när en hand håller en kniv, blir förvirrad av vinkeln på fingrarna. Så jag låter den i stället sväva ovanför fingertopparna. En arm kan bli jättelång och vika sig i en omöjlig vinkel. Hade jag varit bra på att rita från början hade jag kanske varit tråkigare.

Serieskolan blev starten på hennes serietecknarkarriär. Utbildningen, som är en del av Kvarnby folkhögskola i Malmö, har fostrat och varit centrum för en hel generation serieskapare: Liv Strömquist, Lina Neidestam, Coco Moodysson, Nanna Johansson och Karolina Bång är bara några av dem. Ur Serieskolan har också tecknarkollektiv fötts, som Dotterbolaget där Sara Granér ingår – ”ett professionellt nätverk där medlemmarna i stället för att konkurrera om uppdrag, samarbetar och stöttar varandra”, enligt nätverkets hemsida.

Att just Malmö har blivit Sveriges nya epicentrum för seriekonst har att göra med flera saker, säger Sara Granér – som att det fortfarande finns billigt boende och billiga ateljéer. Och skolan.

– Många folkhögskolor har en estetisk linje, och kanske tyckte Kvarnby att det var naturligt med en estetisk inriktning som låg nära aktivistscenen, med politiskt kommenterande bilder... jag vet inte. Men jag upplever också att många i Stockholm har svårare att leva på att vara konstnär.

Foto: Beatrice LundborgVar kommer ditt berättande ifrån?

– Jag håller nog fortfarande på med samma uttryck som när jag satt på en SO-lektion och ritade en pratbubbla i skolboken – det är ganska tramsigt. Jag har gjort mycket politisk satir, dels för att jag är intresserad men också för att det är det som efterfrågas i dagstidningar: sakpolitisk satir som kommenterar en aktuell debatt. Men i den här boken har jag också försökt närma mig en annan sorts absurdistisk existentiell ton, tankesystem på ett annat plan.

Hade du något politiskt uppvaknande?

– Nej, det har alltid varit naturligt för mig att tycka att det är intressant. Jag har tre äldre bröder, och jag har läst en bok om ens plats i syskonskaran – att småsyskonen är de mest konstnärliga och de som är längst till vänster. Det kan handla om att det finns ett utrymme att vara mer utflippad, men också om att man blir jätteintresserad av makt eftersom man alltid är den minsta och sämsta.

Finns det politiska uttryck som du får utlopp för i konsten, men som är svåra på andra arenor?

– Ja, jag tycker att det erbjuder sätt att vara ganska emo. Att diskutera hur något känns, hur man upplever något. Det kan jag utforska konstnärligt på ett sätt som kanske inte hade blivit så bra eller hört hemma i en annan form.

Samhällskommenterandet är ständigt närvarande i Sara Granérs verk. Hon har bland annat regelbundet tecknat enrutingar i Aftonbladet, och i den nya boken kastas kängor mot bland annat Arbetsförmedlingen och jobbsökarprocesser, hälsofixering, polisväsendet och myten om den egocentriska samtidsmänniskan. Men Sara Granér är inte bara en politisk serietecknare. En del rutor i boken är bara fina, detaljerade teckningar att sjunka ned i. Andra består av bilder baserade på ordvitsar: ”en bredare allmänhet”, ”ta mig till havet och gör mig till kund”, ”my home is where I lay mitt hat”. Det är snabbt, simpelt och gränsar nästan till pappahumor; den där typen av skämt som får en att vrida lite på sig och pipa när ens föräldrar river av dem.

– Haha, ja så är det ju. Det är en kul genre för att det är lätt att gå lite för långt, att det blir störigt. Det blir roligt om man kan balansera på den gränsen.

Ge ett exempel på något som gränsar till störigt.

– Min kompis Sara Hansson som också är serietecknare sade om en av teckningarna i boken: ”Sara, jag har lovat att säga ifrån när du går för långt, och nu... nu är du på gränsen. Det här är inte okej.” Det handlade om ett uppslag i boken med en bild på en å där en anka simmar. Texten är: ”Å ena sidan”, och på nästa sida ”Å andra sidan”. Det är ju liksom svårt att hävda att det är ett skämt som säger något viktigt om vårt samhälle! Men att vara störig tycker jag också är en viktig del i mitt konstnärskap. Det kan bli en effekt när själva skämtet egentligen är ganska kackigt och dåligt, och jag ändå har ägnat det så mycket omsorg som det ju är att göra en jättefin teckning eller målning av det.

Ordvitsandet är inte alltid så simpelt i Sara Granérs serier. Ofta jobbar hon med språkliga idiom eller ordspråk där ord och fraser byts ut eller förvrängs.

Titeln på hennes nya seriealbum är ett sådant exempel, en lek med Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

– I ett arbetslinjesamhälle där folk verkligen upplever att de förlorar sitt människovärde om de blir arbetslösa, så är ”leverera” väldigt kopplat till vad livet är. Jag tycker också om titeln för att jag ofta känner så själv – att det hela tiden går ut på att hitta på något nytt. Det kan kännas tröttsamt. De politiska problemen är ständigt desamma, och jag måste hitta på fyrtio olika sätt att beskriva dem medan de som upprätthåller själva problemen aldrig behöver förnya sig. Det känns som en orättvis kamp! Titeln är bra för att många kan relatera till den där känslan av att inte orka leverera. Ordet stör mig också, det är ett så kravfyllt uttryck. Man ska känna sig härlig i aktiviteten att leverera. Att säga nej till det är en ödmjuk och lågmäld protest, en civil olydnad nästan.

De politiska problemen är ständigt desamma, och jag måste hitta på fyrtio olika sätt att beskriva dem medan de som upprätthåller själva problemen aldrig behöver förnya sig. Det känns som en orättvis kamp!

Foto:  I bokens bästa serie – också den döpt efter en metaordvits med en annan titel, ”Din stund på arbetsmarknaden” – utvecklar Sara Granér temat. Den handlar om en nalle, tecknad i gult och svart, som dejtar arbetsmarknaden. Eller snarare, är i en destruktiv relation med den: ”Arbetsmarknaden har givetvis åkt utomlands och svarar inte på sms. Den hör kanske av sig sen. Det beror lite på hur det går med världsmarknadspriset på nån exportprodukt, reporäntan eller huruvida flexibiliteten i lönesättningen är sådan att det på ett tillfredsställande vis gynnar investeringstakten.”

– Jag började tänka på det utifrån min egen position på något slags arbetsmarknad. Om jag inte gör detta, vad ska jag göra då? Borde jag utbilda mig, kunde jag få ett jobb, hur då? Känslan av att vara utlämnad åt något väldigt godtyckligt där man är maktlös, och ändå själv anstränger sig för att se så bra ut som möjligt och skriva sitt cv ordentligt, att anstränga sig för någon som ändå bara skiter i en och inte är särskilt intresserad.

Sara Granér rasslar igenom några verk som inspirerat serien, som Guy Standings ”Prekariatet”, teorier om kapitalismen.

– Vi ska tydligen vara i en fas nu som är väldigt icke-arbetskraftsintensiv, den tekniska utvecklingen gör att många människor kommer att hamna utanför arbetsmarknaden. Det finns något existentiellt spännande i det; vad gör det med en? Serien handlar inte om det så synligt, men jag var väldigt inspirerad av sådana tankar och analyser. Den var ett utlopp för att få vara emo i ett berättande som samtidigt handlar om prekariatet.

Om man har en kompis som är i en psykiskt nedbrytande relation kan man ge den numret till en kvinnojour eller försöka se till att den står på egna ben. Vad är motsvarigheten till en kvinnojour för arbetsmarknaden?

– Det är exakt den känslan jag vill frammana. Att någon berättar om sina upplevelser och man känner, men herregud, du måste ta dig ur det här, du måste sluta! Jag försökte använda parallellen för att kanske locka fram den känslan rent politiskt.

I ditt drömsamhälle, hur tar man sig ur det destruktiva förhållandet?

– Jag vet inte. Jag har gjort en annan bok som heter ”All I want for Christmas is planekonomi” som är mer inne på att skissa drömsamhället! Jag är intresserad av vad otrygghet och instabilitet gör med människor. För de här små nallekaraktärerna skapas hela tiden en känsla av att det kommer att gå åt helvete: Vad ska jag göra för att det ska funka, kanske den här utbildningen, nej, den här! Man lägger det på individen att försöka räkna ut det omöjliga, vad som kan behövas ute i produktionen. Vi försöker pleasa en marknad som om vi vore helt undergivna. Det blir nästan komiskt. Vi pratar om att marknaden reagerar på det ena eller andra som om den vore en religiös kraft. I tidigare civilisationer var man kanske rädd för olika gudar, ”Poseidon kommer att bli sur om jag gör så här!” Nu är det marknaden. Även om vi alla vet att vi egentligen har hittat på den helt själva.

Sara Granér

Född: 30 december 1980 i Lund.

Bor: I Malmö.

Bakgrund: Har gått på Serieskolan i Malmö, samt studerat statsvetenskap och översättning. Är en del av kvinnliga serieskaparnätverket Dotterbolaget. Tecknade under en period serierutor varje söndag i DN Kultur. Har haft separatutställningar på bland annat Dunkers kulturhus i Helsingborg och Kulturhuset i Stockholm.

Priser: Fick 2010 EWK-priset som delas ut till konstnärer som verkar i Ewert Karlssons anda. 2013 fick hon Adamsonstatyetten som delas ut av Svenska serieakademin.

Böcker: ”Det är bara lite AIDS” (2008). ”Med vänlig hälsning” (2010). ”All I want for Christmas is planekonomi” (2012). ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera” (2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.