Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 04:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/saverman-an-har-jag-inte-satt-min-sista-potatis/

Kultur

Säverman: Än har jag inte satt min sista potatis

Potatisåker i blom.
Potatisåker i blom. Foto: Jonas Forsberg/N/TT

Kåseri. Men snart. Vi hann sätta halva potatislandet innan det började regna. 

Sedan dess har det börjat regna varje gång vi tänkt fortsätta. Som att det förlängda aprilvädret till varje pris vill hindra oss från att fortsätta sätta potatis.

Kallas också knölföda. Förekommer ofta i korsord. Låter som ett gammalt sörmländskt skällsord: knöl, lurk, lymmel, drummel.   

Satte också en övervintrad gul lök med stora groddar och hann gräva ned den invid potatislandet just innan regnet föll.

I teaterpjäsen ”Per Gynt” jämför Per livet med en lök som man skalar och skalar tills man till slut upptäcker att det inte finns något kvar. 

Vi har inte börjat skala ännu, men tomten vimlar av lökar. Olika sorters. Gräslöken växer som gräs i gräset. Vitlöken gror under blommande körsbärsträd. 

Och så har en annan lök dykt upp i ogräsmattan med det osannolika namnet kajp. Eller kajpar, ej att förväxla med par i kajor. 

Kajp ligger närmare latinets cepa, italienskans cipolla, spanskans cebolla, portugisiskans cebola än det ösvenska ordet lök som rimmar på ök, mök, bök, stök och gök.  Och krök förstås. 

Kajp har en framskjuten plats hos back-to-nature-gourmeter och gotlänningar. Och undra på det.

Kajpen blir finfin soppa ihop med potatis. Kajp och potatis ur samma mylla blir vår diet - vi som inte preppat oss med torrpasta, konserver och chokladkakor när den dagen kommer. Vi får klara oss med naturens enkla skafferi. 

Provade ytterligare en lök ur landet. Den såg väl ut som andra lökar men smakade ingenting så jag åt upp den av bara farten och glömde den tills den gjorde sig alltmera påmind och vände upp igen. 

Det måste ha varit en påskliljelök, konstaterade frun medlidsamt. Den är inte dödligt giftig, tröstade hon, vilket jag kan intyga med tillägget att den har en del som talar för sig som kräkmedel.