Staden vid vattnet, Nordens Venedig. Men var är vattnet?

Att Viking, Birger Jarl och Birka Line skymmer Saltsjön vid Stadsgården är helt som det ska.

Likaså slussbyggets länsar i Franska bukten.

Resten av Staden vid vattnet blygs bakom tusen byggfuttar som klättrar i alla väderstreck.

Klättrar gör också bussresenärerna från Värmdö och Saltsjöbaden uppför den branta trappan från terminalen.

Slussbygget får kosta hur mycket som helst men saknar en ordentlig rulltrappa under det decennium bygget pågår. Barnvagnar, rullatorer, halta och lytta köar vid den lilla hissen för att sedan krocka med någon vildsint cyklist på Slussplan där det pågår ett allas krig mot alla mellan tunnelbaneentréerna. Här ser man just inget vatten alls.

Staden har alltid hållit på att byggas. Vattnet har stundom kunnat beskådas under de pauser i byggandet som råkat inträffa.

”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör …” sjöng man vid förra sekelskiftet.

”De glada gossar som målar på väggar och plank/har ej nånsin skavank/ uppå humöret ...” sjöng man något senare. Men man sjöng.

Ingen besjunger höga planken vid Kornhamnstorg, Mälartorget och Munkbron. Staden mellan broarna. Över vad då?

Plank överallt. Även den nyinvigda gångbron till Riddarholmen börjar med irrgång bland plank och futtar sedan man tagit sig förbi Guldfjärdsterrassen som fått namn efter Guldfjärden som den här delen av Riddarfjärden kallades fordomdags då den berikades av stadens latrin med vidhängande kulör.

Nya gångbrons asfalt är sympatiskt knottrig med ramp för barnvagn ner till Munkbrons t-banestation.

Sedan vidtar nya futtar vid Hebbes bro fram till Riddarholmen som också futtats ihop så man får runda södra Riddarholmshamnen för att komma till norra Riddarholmshamnen förbi övervintrande el-skorven Movitz och den vackert åldrande Mälardrottningen, som förra generationen kände till historien bakom.

Fjärden ligger krabb som en nyplöjd åker men innan man når gångbron till Tegelbacken är det åter stängsel och gatstensupplag.

”Sådan är du, och sån förblir du”, som han sjöng, kuplettsångaren Karl-Ewert, för hundra år sedan, om Stockholm.

Ja, en byggarbetsplats.