Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Säverman: Hen, hen och 50-talet

Kåseri. Under en månad på sjukhus efter en stroke hann jag tänka ut två saker jag för egen del vill slippa råka ut för innan jag dör.

Under en månad på sjukhus efter en stroke hann jag tänka ut två saker jag för egen del vill slippa råka ut för innan jag dör.

Först att tvingas byta mobiltelefon. Maken till krångel har jag bara upplevt när jag bytte mobil förra gången. Nu fick jag hjälp av en expert. Det tog honom fem timmar och han verkade road hela tiden.

Det andra att slippa byta byxor. Det vill säga köpa byxor i den nya trendvärld av modeller och storlekar som förökar sig som ringar på vattnet. Lårvidd? Vem brydde sig om lårvidd på kung Gustaf VI Adolfs tid?

Förr klädde kvinnorna upp sig för att behaga männen. Nu verkar männen ha nått motsvarande stadium. Eller är det för varandra man klär ut sig. Eller sig själv?

För att minnas min ungdom tog jag mig till Nordiska museet och såg utställningen ”Mitt 50-tal”. Den gav inte mycket för den som var med då det begav sig. Det gör såna utställningar sällan. Man blir en petimäter som finner småfel (den ”Ture Sventon i London” som står i en monter är inte originalet från 1950 utan en långt senare upplaga med annan omslagsbild).

Kläder utan kropp skriker efter kropp, rörelse, sensuell utstrålning. Ingen kan föreställa sig hur dessa stumma klänningar och kjolar tedde sig på de ljuvt 20-åriga kvinnor som nu i 70–80-årsåldern stapplar runt på utställningen och skrockar över hur man såg ut på den tiden.

Ett uttryck man missat är byxbrallis. Liksom farmarkalsonger som jeans (några sa jangs) kallades vid tiden då Volvo PV 444 bytte från delad till hel bakruta.

För män har modeutvecklingen i stort sett inneburit att man tagit av sig slipsen och kavajen. Och att numera ju högre upp man befinner sig på den urbana samhällstegen så bär man så grå och liten t-shirt som möjligt.

Och rätt lårvidd på byxorna. Och något på huvudet vilket ingen hade inomhus på 1950-talet.

Lite egendomligt är att museets utmärkta fotobilderbok ”Mitt 50-tal” trots sin titel inte har någon författare – däremot är alla som haft något med utformning, omslag och dylikt noga namngivna.

Där har tyngdpunkten förskjutits. Liksom byxornas lårvidd.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.