På det just återöppnade Stadsmuseet påminns vi om en företeelse som sällan gör väsen av sig på museer trots att den förekommit överallt där människor bott och vistats.

Dasset. I detta fall torrdasset. DN har redan rapporterat om tunnorna med minst sagt illusoriskt innehåll (fattas bara lukten). Tre vackert bedagade dassdörrar har bevarats från en bakgård på Jakobsgatan i Stockholm – smäckra med luftigt horisontella träribbor för ventilationens skull.

Själva dasset saknas däremot. Men någonstans i museets gömmor finns ett torrdass som jag en gång var med om att donera.

Det gamla dasset hade övervintrat under mer än ett halvt århundrade på gården till huset på Frejgatan i Vasastan. De andra dassen på gården hade försvunnit när man drog in vattenklosetter i huset på 1920-talet.

Det kvarvarande dasset hörde till en lagerlokal som hyrdes av en potatisgrossist som dock aldrig hade använt sig av dasset. I botten på tunnan låg ett fläckfritt exempel av Svenska Dagbladet från början av 1930-talet.

Vi tänkte först riva ut dasset och slänga det. Men så ringde vi Stadsmuseet och frågade om man ville ha något lika trivialt som exotiskt, som ett torrdass.

Man hade faktiskt ett dass men i rätt dåligt skick eller om det var fel modell. Man tog därför tacksamt emot donationen och skickade en bil att hämta dasset. Det gick så fort att den DN-fotograf som kontaktats för att dokumentera förloppet kom alldeles för sent.

Som dokument återstår bara det diplom som Stadsmuseet skickade som tack för dasset, som förhoppningsvis finns magasinerat någonstans på museet i väntan på lämplig utställning.

Som kompensation finns till beskådan Nordiska Museets svartvita wc, (water closet, vattenklosett) i museets 40-talslägenhet.

Wc var det modernaste som fanns för hundra år sedan, näst telefonen. Den svenska dasshumorn hängde på:

– Han har blivit så fin att han till och med har telefon på wc.

– Telefon på wc?! Såg du verkligen det?

– Ja, åtminstone såg jag att telefonkatalogen hängde där.