Nu sticker toppluvor och kepsar upp överallt ur buskarna. Närmare bestämt rosenbuskarna. Aha, ett bra nyponår. Under kepsarna tindrar ögon som i andanom ser damejeanner med vin, portvin och sherry jäsa färdigt fram på vårkanten.

Nypon har varit rosor och finns av lika många olika slag. Runda, ovala, långa, korta. Gemensamt är deras törnen.

Ett nypon är inte bara att plocka. Det vägrar släppa taget tills man dragit ut hela kvisten och blivit rispad med många långa sår. Lösningen är en sax.

Lättast är buskar som fällt bladen där nyponen sitter som små gnistrande röda kulor redo att klippas av och falla ned i korgen.

På hemliga ställen längst bort på ön finns stora mörkröda nypon. Det är de bästa.

Hemkommen rensade jag de vanliga nyponen från kvistar och löv i akt och mening att göra nyponvin. Då slipper man dela på nyponen och rensa ut klipulvret. Det blir vin ändå – om man låter det vila några år.

De stora mörkröda nyponen var ämnade till likör. De ska rensas in på bara skinnet, ett kladdigt, klibbigt pillarbete som tar hela natten. Resultatet såg minst sagt oaptitligt ut. Men om ett par månader...

Lade skalen till den blivande likören i en skål på köksbordet och gick till sängs.

På morgonen ringde en svärson som var hemma med sjuka barn och föreslog en utflykt.

Femåringen berättade under färden att många människor vill till Sverige eftersom vi har så vackra skator.

Vi åkte till Värmdö, intog korvlunch på ett lantligt värdshus och tittade på hästar, getter, fåglar och några alpackor, fryntligt fyrbenta djur som ser ut som en korsning mellan lamm, kamel och stolt fjällskivling.

På hemvägen sjöng femåringen om och om igen:

Tycker du att ägg är gott/ så blir du en igelkott

Själv ilade jag på gott humör/hem för att göra likör.

Därhemma hade frun städat köket efter nyponrenset.

– Men skålen med skalen då? frågade jag.

– Det där geggiga nyponmoset? Det städade jag bort åt dig, sa hon.

– Jaha, hur ska jag nu göra likör? flämtade jag.

– Vrid ur soppåsen, sa hon

Likören får vänta till nästa nyponår.