Sättpotatis har funnits här i 300 år.

Sötpotatis bara några decennier vad jag minns.

Autokorret som är med sin tid ändrar sättpotatis till sötpotatis.

Nu stod jag med sättpotatis, ett kilo Minerva i ena handen och ett kilo Rocket i den andra, och valde kö till kassan.

Från gamla Postens tid minns jag att man ska välja kön som är närmast. Aldrig den som ser minst ut. Närmaste kön var hur lång som helst. Men tredje kön krympte plötsligt ihop då ett sällskap på fem personer slank genom kassan för att hjälpas åt att bära lika många säckar jord.

Nu var det bara en ung dam och en gammal tant före mig.

Den kö jag valt bort reducerades oroväckande, men det var ändå åtta kunder kvar till deras kassa. Till min bara två – men två lejon.

Den unga damen visade lejonklon genom att ha plockat åt sig idel blomster med otydbar streckkod så att kassörskan fick krypa runt bland bladen och slå in varenda siffra för varenda växt, och de var många.

Själv skulle jag med en båt vid en brygga om en halvtimme. Det var gott om tid när kassörskan var klar med inskanningen av den unga damen och övergick till den gamla damen.

Denna hade ställt några krukor på bandet till kassan. Det verkade vara allt hon hade. I alla fall tills hennes make, eller om det var hennes son (hans ålder var mycket obestämbar), kom dragande med en enorm kundvagn innehållande allt från trädgårdstomtar till körsbärsträd. Och ställde sig bredvid gumman i kön.

Insåg att jag inte skulle hinna med båten men att båten var viktigare än sättspotatisen. Ställde ifrån mig sättpotatisen, körde iväg och hamnade i den sorts loja bilkö som uppstår på lördagar vid den här årstiden.

Vände om och inriktade mig på nästa båt om två timmar. Grep åter sättpotatisen och ställde mig i första bästa kassakö trots att den var längst. Jag hade ju gott om tid hann jag tänka medan den ene efter den andre i kön framför mig formligen rusade genom kassan med en och annan snittblomma eller kruka.

Och så stod jag där med två timmar till båten och två påsar sättpotatis och mobilen som pep till: ”Du glömde väl inte sötpotatisen?”