Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/saverman-medan-tiden-gar-forbi/

Kultur

Säverman: Medan tiden går förbi

Foto: David Dahlberg

Kåseri. Drink och klink hör ihop. Men vissa låtar är svårspelade av en särskild anledning.

Rätta artikel

Hotellbarer kan vara prövande. Gäspande gäster som kallpratar till tonerna av en pianist som helst ville vara någon annanstans. Och spela. Gärna spela. Men någon annanstans.

För fyrtio år sedan bodde jag på ett svenskt stadshotell med en pianist i baren. Han spelade mycket bra men ville inte spela ”As time goes by”. Han hade spelat den för mycket, berättade han.

I matsalen intill var det dans. Så fort något par kom in från dansen och satte sig ville de höra ”As time goes by”. Då gällde det att kolla att det par som önskat den sist var inne på dansgolvet. På så sätt kunde han tvingas spela låten tre eller fyra gånger samma kväll. Den spelade sig själv.

Tänkte på honom när jag satt i en bar på ett hotell vid Medelhavet. Drink och klink hör ihop. Pianisten satt vid sin flygel på en liten upphöjning.

Det var sent. Till slut var jag ensam gäst i baren. Pianisten kvävde en gäspning och spelade på. Nya låtar och gamla, hits och evergreens. Det gick en viss monotoni i musiken. Han hade väl gjort sitt för kvällen.

Jag satt med min mobil och läste sms. Skrev några själv.

Plötsligt ser jag honom resa sig från pianot. Han skjuter in stolen efter sig och går bort till baren och konverserar barflickan.

Det hade inte varit så konstigt – om inte pianot hade fortsatt att spela. Pianisten stod i baren medan pianot fortsatte att spela.

Ett självspelande piano. Hade kanske spelat hela kvällen. Och pianisten? En statist, en kuliss?

Han fick en kopp kaffe och tog den med sig till flygeln. Ställde koppen på locket och fortsatte att spela. Eller gjorde han det? Pianot gjorde det i alla fall.

Nu infann sig några nattsuddande gäster och slog sig ned. Pianisten sträckte på sig och förde sig som om han verkligen spelade. Bugade och tackade för applåden.

Jag måste gå fram.

– Vad snäll och spela ”As time goes by” …

Han nickade med ett tillkämpat leende och spelade. ”As time goes by”. Med sina händer.

Jag kände vansinnet nalkas och lämnade lokalen för att aldrig sätta min fot i en hotellbar igen.