Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 19:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/saverman-sill-och-surkal-i-staden-vid-seine/

Kultur

Säverman: Sill och surkål i staden vid Seine

Kåseri. Paris är och lyckas förbli Drömmen om Paris.

Rätta artikel

Åker du till Paris för att äta sill?! frågade i uppbragt ton en dam i vårt sällskap. Själv hade hon något mera fransyskt på tallriken.

Den parisiska sillen, som serveras i filéer med oljepotatis, är ett milt mellanting av vår matjesill och den jungfrusill som man äter om våren vid Nordsjöns övergång till Atlanten längs kusterna i Holland och Belgien. En vardagligt enkel delikatess i höstdiset med vin som är billigt eller öl som är dyrt.

Men som sagt: vem åker till Paris för att äta sill och potatis? Paris är och lyckas förbli Drömmen om Paris, Seinekajernas, takåsarnas, caféernas och filmernas stad, nu som för femtio eller hundra år sedan.

Detta även om dagens Paris till hälften består av apotek, till hälften av vespor och gröna elsparkcyklar som ligger slängda här och där i väntan på att någon ska komma och ladda upp dem.

Av gångtrafikanter krävs samma dödsförakt som på den tiden då gatorna trafikerades av Renault 4 CV, Peugeot 203 och Citroen B 11. Bilder av trafiken i Paris har sett likadana ut i hundra år.

Tyvärr har man skrotat de gamla bussarna på linje 29 så nu kan man inte längre stå utomhus på plattformen därbak när man åker till Ménilmontant.

Ménilmontant är namnet på en trakt i Paris men också namnet på en lång och dyster uppförsbacke från lika dystra Boulevard de Belleville. Dit begav man sig för femtio år sedan när man varit på Cinemateket och sett filmen ”Ménilmontant”, en av stumfilmstidens märkligaste klassiker, en regntöcknigt förtätad story helt berättad i bild utan en enda textrad.

Ett halvsekel senare sitter man bänkad i Café Ménilmontants glänsande glasveranda och ser filmen i mobilens miniformat bland bleknade pastellaffischer av Mistinguette och andra franska stjärnor från början av förra seklet.

– Tur för dig att det var stumfilm. Var det inte svårt med språket?

– Nej det var lätt. Det var värre för parisarna.

En av dem höll på att lära sig svenska och skulle översätta ordet choucroute till svenska. När han fann ordet surkål lade han pannan i djupa veck.

– Ål vet jag var det är – men surk?