Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

”Den fjärde rosen” av Gunilla Linn Persson

Magnus Wetterholm och Marika Lagercrantz spelar ett omaka par.
Magnus Wetterholm och Marika Lagercrantz spelar ett omaka par. Foto: Börje Gustavsson
Upptäckarivern som förenade konstnärerna i Paris gestaltas övertygande i ”Den fjärde rosen”. Leif Zern har kanske hittat kartan till framtiden.
Scenrecension

Verk: ”Den fjärde rosen” av Gunilla Linn Persson

Plats: Stadra sommarscen utanför Örebro

Regi: Johan Bernander

Scenografi: Märta Fallenius

Medverkande: Magnus Wetterholm, Marika Lagercrantz, Rune Jakobsson, Lasse Forss, Peter Bergared, Eva Haldert

Övrigt: Musik: Anders Ortman

Det går en våg av intresse för det tidiga 1900-talets Paris genom kulturlivet för närvarande. Woody Allens senaste film, Siri Derkert på Moderna museet, Gertrude Stein på diverse teaterscener. Man kan undra vad det beror på. Nostalgi? Det slags slump som plötsligt samlar sig till en trend som ingen har frågat efter?

Jag tror snarare att det handlar om ett behov av att återvända till den tidiga modernismen och den framtidstro som postmodernismen tog död på. Res till Stadra sommarscen så förstår ni vad jag menar. Där ger dramatikern Gunilla Linn Persson, regissören Johan Bernander och Magnus Wetterholms ensemble liv åt den upptäckariver som förenade några av de konstnärer som samlades i Paris åren före och efter första världskriget.

På Stadra finns sedan drygt tio år tillbaka en tradition av levande historia som tagit vägen över svenska författare, från Johan Olof Wallin till Hjalmar Söderberg, en av huvudpersonerna i förra årets pjäs. Nu får de sällskap av Gertrude Stein och Alice B Toklas, Apollinaire och Hemingway i en långdans som börjar i dur och slutar i moll.

Det krävdes ingen postmodernism för att ta död på modernismens lekfullhet. Det räckte med två världskrig. Men drömmen lever sig eget liv, och jag vet ingenstans där den blir så övertygande gestaltad som på Stadra med sin omutliga tro på det som borde vara teaterns existensberättigande: skapandets mirakel.

Gunilla Linn Persson har inte bara fattat Parisgaloppen, hon har även lyckats fånga det som alltid varit styrkan i den spelstil som Wetterholm anför: publikkontakten och den speciella tonen, en lätthet som förenar poesi med barnslig glädje, ett drag av fest och värme. Han spelar själv Gertrude Stein mot Marika Lagercrantz i rollen som Toklas, bägge porträttlika, han med sina kliv i stora karlskor, hon smal som ett rep och med överläppen skuggad av världslitteraturens sötaste mustasch; ett ytligt sett omaka par som under kvällens gång smälter samman i ett äktenskap av utopiska dimensioner.

Res gärna till Paris, men glöm inte att ta vägen över Stadra – där hittar ni kanske kartan till framtiden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.