Hur är det att sjunga på La Scala?
– Himmelskt och ärevördigt på en gång, rent magiskt när jag sjunger Cherubins första aria ”Non so più” från något som kallas Punto Callas. Det är den akustiska punkt på scenen på La Scala där Maria Callas tyckte rösten klingade allra bäst.
Du sjunger mycket både på scenen och konsertestraden. Vad gillar du bäst?
– Jag vill gärna se en lied eller romans som en föreställning i miniatyr, där rösten färgar tonerna och orden och som gör dramatiken levande för lyssnarens inre öga. Men måste jag välja får det ändå bli scenen eftersom jag älskar den mer djupgående processen – psykologiskt, vokalt och fysiskt.
Fysiskt?
– Eftersom hela kroppen och inte bara stämbanden är mitt instrument vill jag känna mig så stark, rörlig, flexibel och så snabb som möjligt. Då blir uttrycksmöjligheterna desto fler. Dessutom är det en träning i disciplin och mental styrka som kanske är en sångares och en löpares viktigaste redskap. Sedan tre år tillbaka har jag tränat löpning och deltagit i några lopp.
Ditt namn antyder en annan bakgrund. Var kommer du ifrån?
– Mamma var svensk och pappa är från Dubrovnik i Kroatien. Han kom till Sverige 1966 med väskan full av dalmatiska kärlekssånger. Jag föddes i Stockholm i en smältdegel av balkansk stämsång, nyckelharpa och tidiga inspelningar med operasångerskan Margareta Hallin, som är mammas barndomsvän. Resultatet kunde inte bli annat än sångerska.
Vad har du på gång?
– Mitt nästa operaengagemang blir Melanto i Monteverdis ”Il ritorno d’Ulisse” på Theater an der Wien med Les Talens Lyriques. Dirigent är Christophe Rousset och regin görs av Claus Guth. Därefter återvänder jag till Den Norske Opera för fler föreställningar av Brittens ”The rape of Lucretia”. Och om ett år får jag göra Cherubin igen med Anna Netrebko, som då gör sin första grevinna vid festspelen i Baden-Baden.