Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

”Hör musiken, söker efter orden” på Stadra sommarscen

Rune Jakobsson och Susanne Gunnerssen.
Rune Jakobsson och Susanne Gunnerssen. Foto: Dragan Popovic
Scenrecension

Verk: ”Hör musiken, söker efter orden”

Plats: Stadra sommarscen.

Regi: Johan Bernander.

Text/manus: Agneta Pleijel.

Medverkande: Rune Jakobs­son, Susanne Gunnerssen, Ellen Hennig, Josef Säterhagen m fl.

Övrigt: Musik: Anders Ortman.

Den som aldrig haft en Hjalmar Gullberg-period har förmodligen aldrig varit poesiläsare. Han talar till de unga – och till de gamla. Däremellan händer det att han faller i onåd. Olof Lagercrantz gjorde ett försök att en gång för alla dödförklara honom i sina famösa DN-artiklar på 70-talet. Jag misstänker att Lagercrantz såg en sida av sig själv i Gullbergs skönskrift och frestades att gå till attack.

Funnes det en högre poetisk rättvisa borde Lagercrantz sitta på förs­ta bänk nu när Agneta Pleijels nyskrivna pjäs om Hjalmar Gullberg och hans tid spelas på Stadra sommarscen. Det är ingen äreräddning – det hade krävt polemik – utan ett porträtt som i Stadras speciella anda låter författaren tala för sig själv i korta scener som osökt saxar mellan liv och dikt.

Man märker att Pleijel varit här förr. Det var för fyra år sedan Ylva Eggehorn dramatiserade Pleijels roman ”Kungens komediant”, där den gustavianska epokens teatermiljöer dammades av i festliga former. Pjäsen om Hjalmar Gullberg, ”Hör musiken, söker efter ”orden”, är allvarligare och tränger djupare genom märg och ben än något annat jag sett och hört i den vackert restaurerade ladugården mellan Grythyttan och Nora.

Därmed inte sagt att det är en gravallvarlig föreställning. Gullberg väcks trots allt till liv; från det ögonblick han föds i Malmö 1898, barn till en direktör i pappersbranschen och dennes sekreterare. Föräldrarna är inte gifta och lyckas med barnmorskans hjälp få gossen placerad i ett gott fosterhem.

Här tar Pleijels tolkning av Hjalmar Gullbergs öde sin början. Även den som har en lycklig barndom kan växa upp till en främling för sig själv. Det är en poäng och ingen nödlösning att Rune Jakobsson spelar både Hjalmar och Hjalmars biologiske far. Den dubbla upplagan illustrerar på ett full synligt vis splittringen i den vuxne författarens liv.

På scenen finns även Hjalmar som barn, bärande på sin fiollåda, läsande sina böcker, ännu en påminnelse om den identitetslöshet som bildar grundackordet i Gullbergs diktning. Genom hela föreställningen vandrar detta par och ser på varandra, på en gång förskräckta och längtande.

Bilden berikas av tidsfärgen i Johan Bernanders uppsättning. Den akademiska Lundamiljön med litteraturprofessorn Olle Holmberg och mångsysslaren Ivar Harrie, en av Expressens första chefredaktörer, passerar revy i tablåer av det mer spexiga slaget. Magnus Wetterholm, Stadras konstnärlige ledare, har dagen till ära lagt på några kilo för att kunna fylla ut Harries storrutiga kostymer och Edvard Perssons patriotiska kroppshydda.

Strax är vi tillbaka i det stora allvaret. Kampen mot fascismen och krigsårens beredskapspoesi. Gullberg, vid tillfället radioteaterchef, läser dikten om Karin Boyes död. Den lyckliga samvaron med Greta Thott, så spontant fri och säkert fångad av Susanne Gunnerssen, som egentligen inte avbryts av sjukdomen och det noga planerade självmordet.

Det är ju som Gullberg själv skriver i den sista diktsamlingen:

Ort och årstid? Från det ena

rummet bara gå till nästa

rum – så enkelt och så lätt.

Vid din hand.

Så vacker och så gripande är hela pjäsen och föreställningen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.