Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

Mattias Andersson

Foto: Joakim Roos
"Med en enastående förmåga att skapa levande publikkontakt har Mattias Andersson som ledare för Backa teater i Göteborg satt samhället mitt på scenen. På ett lyhört och underhållande sätt avlyssnar han sin tid och gestaltar moraliska och existentiella problem utan att vika för svårigheterna och allvaret. Han återuppväcker vår tro på teatern." Därför är Mattias Andersson nominerad till Dagens Nyheters Kulturpris.. Och den nominerade är: Mattias Andersson. I intervju­serien med kandidater till Dagens Nyheters Kulturpris ­presenterar vi i dag regissören ­Mattias Andersson som förnyat Dostojevskij på scen. Malin Ullgren har träffat honom.

"Brott och straff" går för fulla hus på Backa teater i Göteborg. Det är slutsålt till och med slutet av april, och föreställningen är förlängd fram till sommaren. För dem som tar sig igenom alla miljoner sidor av Dostojevskijs roman från 1866 leder läsupplevelsen ofta till en livslång kärlek.

Regissören, dramatikern och sedan ett år Backa teaters konstnärlige ledare, Mattias Andersson, har haft "Brott och straff" med sig sedan tonåren. När Backa skulle ha premiär i sina nya lokaler på Lindholmens varv i Göteborg passade han på att göra ett tredelat öppningsprojekt av sin gamla älsklingsbok. Det blev en pjäs från sju år, en från elva år och en från femton år och uppåt, den senare med Mattias Andersson som regissör.

- Man kan läsa hela världen genom den boken. Vad är ett brott, vad är ett straff, hur stor kan kärlek vara? Den handlar bland annat om att möta sin skuld och om att bli till genom andra människor, att man inte kan bli människa om man är helt innesluten i sig själv, säger Mattias Andersson. Den rör sig på så otroligt många plan: exis­tentiella, religiösa, psykologiska och politiska.

Det är första gången han regisserar efter någon annans text, även om han har flyttat historien från 1800-talets S:t Petersburg till något som skulle kunna vara Göte­borg 2007.

- "Brott och straff" är speciell för mig, men annars har jag aldrig känt mig intresserad av att sätta upp dramatikens äldre klassiker. Jag har haft svårt att förhålla mig till något annat än samtiden.

Raskolnikovs narcissism, hans idé om att vara utvald, slår nog an en del hos unga människor, när tanken på vanliga livet är som mest skrämmande. Eller när tanken att vara ämnad för något stort, sedan, senare, är ett sätt att överleva.

Kvällen jag ser föreställningen är publiken blandad, gymnasie­elever och vuxna. Ett par flickor på raden bakom drabbas av skratt­paroxysmer under en känslig scen i andra akten. Utan att vända mig om minns jag känslan av ett skratt som tar ny fart varje gång man sneglar på sin lika uppvarvade kompis. Till slut blir jag irriterad, vänder mig om för att hyssja.

Men det går inte. Ena flickan är högröd i ansiktet och böjer ner huvudet mellan knäna och skakar av skratt. Det är ju skitroligt. Extra roligt att jag sitter bredvid min egen gamla gymnasiebästis, och att vi så sent som i vuxen ålder var tvungna att springa från något slags spoken word-föreställning, därför att vi inte kunde sluta skratta åt de innerliga estradpoeterna.

Den lilla touchen av pinsamhet som alltid hotar under en teaterföreställning lär sig den vuxna publiken att bortse ifrån. Man njuter eller uthärdar tyst medan man tittar på andra vuxna människor som leker en låtsaslek. Den unga publiken kan inte alltid behärska sig om någonting känns för mycket eller sägs på ett töntigt sätt. Kvällens föreställning slutar i alla fall med stående ovationer och tre inropningar, en månad efter premiären.

Backa Teater vänder sig till alla, men har en kärnpublik i skolorna.

- Vår publik har inga förutfattade meningar om hur teater ska vara, det tilltalar mig enormt. Dessutom är det den sanna folk­teatern eftersom vi spelar för unga människor från alla delar av stan, med alla slags bakgrunder.

- Jag tror mer på teatern som konstform nu än jag trodde på den för kanske sju-åtta år sedan. I dag står teatern för en unik möjlighet till kollektiva upplevelser, där ens egen spontana reaktion spelar roll för det som händer i nuet. Till skillnad från när man sitter framför något nedladdat i datorn. Jag tycker faktiskt att det är sann magi när ett drama tar form i rummet med levande människor framför våra ögon.

De tre föreställningarna har föregåtts av ett flera månader långt researcharbete bland unga människor i Göteborg. Ensemblen har samtalat med referensgrupper om sådant som kriminalitet, och om huruvida allt kan förlåtas.

- Istället för att sitta och gissa i en repetitionslokal hur "kidsen" har det ville vi höra deras berättelser, få förstahandsinfo.

Hur undviker man att bli en vuxenparasit, som tar lite material från ungdomarna och sedan drar hem till sitt?
- Man måste komma med något som man själv är upptagen av. Jag utgår alltid från djupt personliga upplevelser och frågeställningar när jag skapar en föreställning. Vi åkte ut med stora existentiella frågor ur romanen, och bad om deras hjälp. Inte på temat "hur är det att vara hiphoppare och bo i en förort?" Det handlade om frågeställningar som man förväntas ha lämnat bakom sig efter tonåren, typ: vad är egentligen meningen med livet?

Genom förarbetet fick Mattias Andersson och ensemblen idéer om var betoningarna och smärtpunkterna skulle ligga i en samtida uppsättning av "Brott och straff". Hur fattigdom ser ut i dag, och vilken gud det egentligen är människor pratar om, i stället för att slå fast att det är Fadern och Jesus Kristus. Mot slutet kom ofta provpubliker och såg delar av föreställningen. Vissa scener kom att göras om.

Det låter som att du har en prestige­lös syn på dina verk.
- Ja, när jag själv regisserar har jag nog det. Då utsätter jag mig och frågar provpubliken om den köpte det den såg. Det är lika bra att få höra vissa invändningar innan, bättre än att chansa. Ofta finns det någon skevhet där som man har anledning att ändra.
- Jag tar åt mig sjukt mycket av kritik, men jag försöker ändå alltid utsätta mig för den. Sedan flera år har jag vänner och kolleger som läser mina pjäser och som är uppriktiga med vad de tycker. Det viktigaste är att det funkar sceniskt, och det är ju inte alltid samma sak som att det låter bra i mitt eget huvud när jag skriver.

Mattias Andersson kom in på scenskolan i Göteborg som 20-åring, men lade efter några år ner skådespeleriet för att i stället skriva pjäser och regissera.

- Det är en skön drog att stå där i ljuset. Men jag kände inte att jag fick möjlighet att uttrycka mig på det sätt jag ville, som skådespelare blir man ju hela tiden inplacerad i olika sammanhang, medan jag som dramatiker på något sätt väljer min egen bana. Att skriva dramatik är egentligen skådespeleriets motsatta uppgift. När man skriver måste man skala bort sitt ego.

Vad är grejen med att skriva pjäser, varför gör du det?
- Jag har gjort det i så många år nu att jag bara fortsätter göra det jag alltid har gjort, typ. Har haft någon form av skrivprocess som egentligen har pågått oavbrutet sedan jag var 17 år. Jag vet inte. Eller jo, jag har en känsla av att det nog bara är där, i skrivandet, som jag egentligen vågar vara riktigt tydlig med min inre röst, att jag bara då har en verkligt uppriktig dialog med världen. Det är inte så lätt att ha det med människor annars.

- Men jag har en oerhörd nytta av att vara skådespelare från början när jag själv regisserar. Jag tror jag vet en del om utsattheten det innebär att stå på en scen. Det är så lätt att hämma människor genom att säga för mycket och briljera med vilken skarpsynt regissör man är. Ofta räcker det att påpeka en sak som kan rättas till, och lita på att man kan ta resten allteftersom, genom den process som pågår under repetitionerna.

Teatertjafset på svenska scener, eller rättare sagt nationalscenen Dramaten, har blivit en engagerande dokusåpa de senaste åren. En känsla av förfäran - hur fan står folk ut med att jobba i den emotionella gröt som verkar kunna uppstå under repetitioner inför en föreställning? Samtidigt är det något väldigt tilltalande med att det finns platser där det är okej att drabba samman kring konst och egon.

Mattias Andersson pustar avvärjande när jag frågar om han sökt jobbet som Dramatenchef.

- Nej, du är galen. Tre produktioner per år, som här på Backa, känns lagom för att kunna hålla ihop ett konstnärligt uttryck. Jag ser mig också först och främst som dramatiker och i andra hand som regissör. Att gå in i någon chefsroll och avsäga mig mitt konstnärskap skulle vara fullständigt omöjligt för mig.

Däremot är han inte rädd för konflikter.

- Jag har inga problem med störiga människor, jag moraliserar inte över att folk har problem eller är jobbiga. Tvärtom blir jag nervös när det flyter på för lätt under repetitionerna, min erfarenhet är att det är då det kan bli trevlig och meningslös teater och därmed fias­ko. Jag vill inte låta konstnärs­romantisk, men det är meningen att starka känslor ska komma loss, och då vore det konstigt om det inte ibland blev bråk.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.