Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scen

På väg ut ur bad boy-facket

.
. Foto: Lars Epstein
Efter tjugo års karriär slipper Gerhard Hoberstorfer åtminstone tidvis att spela bad boy. I höst är han aktuell i "Juloratoriet", "Hedda Gabler" och "Rock'n'roll". DN möter en Berlinälskande glesbygdsromantiker med extremt dåliga minnen av Ingmar Bergman.

När jag kommer in på Gerhard Hoberstorfers gata och skymtar honom i fönstret hajar jag till. Som i en nära-döden-upplevelse flimrar flera av hans roller förbi. Den litteräre seriemördaren i Van Veeteren-filmen "Svalan, katten, rosen, döden", den silverglittrande Oberon med sanslös discopage i "En midsommarnattsdröm", körledaren Victor i premiäraktuella "Juloratoriet" på Stadsteatern. Kanske är det hans likhet med John Malkovich som får hans visuella cv att passera revy för mitt inre öga. Befinner jag mig i själva verket i en film som heter "I huvudet på Gerhard Hoberstorfer"?

Vardagssurrealismen fortsätter när jag kommit innanför dörren. Stadsteaterstjärnan och hans sambo upptäcker ett maskerat gäng i svarta men välskräddade kläder på sin innergård och diskuterar fascinerade huruvida de är konstnärer eller AFA-aktivister. När hans formgivande partner lämnat hemmet börjar han stolt visa saker som hon designat i deras avspänt stilrena bostad - allt ifrån soffan till vattenrenaren.

Gerhard Hoberstorfer har kommit långt sedan kalkonfilmen "Lust" 1994 - ett alster som fortfarande får honom att stöna av ångest.

- Den fuckade upp min eventuella filmkarriär och jag tycker att regissören borde ha belagts med yrkesförbud. Vi var alla otroligt skeptiska till manuset, men han lovade att vi skulle förhålla oss fritt till det. Vilket var lögn. För mig stod valet mellan att försöka genomföra det med hedern i behåll eller hoppa av huvudrollen första inspelningsdagen och bli persona non grata i hela filmvärlden. Vilket jag i och för sig verkar ha blivit ändå.

I stället lyser Gerhard Hoberstorfers stjärna allt starkare på teaterhimlen där han får allt större och roligare roller.

- Det är brutalt orättvist ur ett genusperspektiv, för kvinnorna försvinner karriären ofta i min ålder, men för mig tar den fart.

Han konstaterar att han som ung hamnade i facket snygg och farlig, vilket han fått "dras med" sedan dess.

- Tv hör bara av sig när de ska casta någon skummis, något fyrkantigare än deras rollbesättning får man leta efter. Men man vågar inte säga nej, eftersom man inte får så många chanser. Även filmvärlden känns väldigt trång, rädslan att misslyckas gör att samma personer får samma roller om och om igen. Det hade varit kul att få chansen lite oftare, det är min enda lilla bitterhet.

Efter tjugo års karriär har han lärt sig vilka sammanhang han vill och inte vill vara i. En av hans mörkare erfarenheter var hans korta tid med Ingmar Bergman på Dramaten, "ett terrorvälde som verkar jämförbart med hur det var att sitta i Göran Perssons regering", säger han och skrattar.

- Dramaten var skapelsens krona trodde man ju först, men det var en fasansfull upplevelse att jobba med Bergman. Det rörde sig om ren pennalism och han hade ett helt kotteri som möjliggjorde terrorn som pågick. Men jag vägrade låta mig brytas. "Du har visat kurage", sa han efter premiären, vilket jag tolkade som: "Jag fick dig inte, din jävel." Jag har extremt svårt att delta i sorgeorgien över Bergman. Man blir inte god bara för att man dör. Vi älskar att bli utsatta för monster i det här landet och är bra på att skaffa dåliga chefer som får härja fritt utan opposition, säger han och efterlyser mer civilkurage.

Med tiden har hans prioriteringar gått från att tänka karriärmässigt till att eftersöka bra energi, vilket han framför allt har funnit i de senaste årens samarbete med regissören Alexander MØrk-Eidem.

- Vi delar väl vissa grundläggande idéer och han är en utmärkt regissör som låtit mig utvecklas. Jag inbillar mig att vi blir bättre av varandra och allt modigare ihop. Av de fyra uppsättningar vi gjort ihop är jag nog mest nöjd med "Sommargäster" där vi fick till en sorts Berlinenergi.

Något som inte vill säga lite i Hoberstorfers värld. Berlinteatrarna Volksbühne och Schaubühne är för honom ledande i Europa.

- Jag åker dit så ofta jag kan. De står alltid mitt i samhället och har ett sätt att bygga ett tilltal som borde plagieras av fler.

Att intervjua Gerhard Hoberstorfer är att få en ström av sköna oneliners som: "I Sverige tror vi att en familj är något man kan köpa på Konsum", "De man tror ska bli skådisar när de är 12 blir sjuksköterskor" eller "Mikael Marcimain har axlat den mantel som Lukas Moodyson så slarvigt slängde av sig för att bli konstnär."

Han säger sig vara obekväm i intervjusituationen men känns ändå oerhört ärlig och rättfram.

- Jag trivs bra med mitt liv, men det tog ett tag. Jag har gått i terapi för att ta eggen av min egen narcissism och behöver inte dö nyfiken, vare sig när det gäller droger eller sex. Men jag har kommit bort från missbruksbeteendet som jag levt med länge. För några år sedan hade jag försökt förföra dig nu, förklarar han lugnt.

Jag blir mållös och för i stället in samtalet på hans väg till teatertiljorna. Han berättar att han som ung var mesig och osäker, tills en tjejkompis fick med honom i en gymnasieteatergrupp och allt lossnade. Därefter följde en tid på Kulturama och sedan på Danshögskolan, där han gick i samma klass som Mikael Persbrandt och Kenneth Kvarnström - ett apart gäng, som han uttrycker det själv.

- Men jag fick ju jobb som dansare sedan, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att jag var en otroligt vältränad snygg 20-årig pojke med lite diffus sexualitet. Men det var för tråkigt, jag stod inte ut med att äta keso och spegla mig hela dagarna.

I stället blev det scenskolan i Malmö som han avslutade 1987. Dåtidens teaterlandskap beskriver han som dystert och i avsaknad av självförtroende och ideologier.

- Man ville ha jobb och tog vad som helst, men det fanns samtidigt inga konstnärliga val att göra. Nu tycker jag att det börjar bli intressant igen. Teater moment och Teater Giljotin har tagit upp Auroras och Galeasens stafettpinne. Det borde finnas ännu fler fungerande småteatrar i opposition till de stora.

Just nu bollar han mellan tre helt olika Stadsteaternpjäser, vilket passar honom utmärkt.

- Jag har alltid dragits till cynism, vilket jag får gott om i "Hedda Gabler" men det är väldigt häftigt att gå till "Juloratoriet" och få den andra sidan av myntet. Sedan har vi Tom Stoppards pjäs "Rock'n'roll" som är en mer intellektuell berättelse om kommunismens sammanbrott i Tjeckoslovakien.

Ibland gör han också utflykter i reklam- och företagsvärlden. Han driver sedan några år tillbaka ett företag som sysslar med talarcoachning och eventproduktion för kunder som Coop och Absolut Vodka. Översättningar av Michel Houellebecq och spelningar med rockbandet Bad Liver och en tangokvartett finns också på menyn.

- Det är både utvecklande och skönt att vara i fler världar än en. Det skulle kännas obehagligt om hela mitt liv berodde på vad jag har för relation till Benny Fredriksson [Stadsteaterns chef].

Men helt oberoende är man ju inte, lägger han till.

- Jag tänkte på det när jag försökte läsa "Tjuvarnas marknad" av Guillou. Det gick inte, det är så jävla dålig litteratur. Fast om någon ringde och ville att jag skulle vara med i filmatiseringen av den skulle jag glatt tacka ja. Vi är horor allihop i teatervärlden.

Premiär på "Rock'n'roll" den
1 december på Stockholms stadsteater.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.