Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

På scenkonstbiennalen dånar en obändig kraft och vilja till förändring

Lo Kauppi i ”Befrielsefronten”.
Lo Kauppi i ”Befrielsefronten”. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography

Somligt i biennalens urval är märkligt, och barnteatern saknas helt. Men i programmet finns också ett starkt ljus och en scenkonst som ger fingret åt förtryck.

Sprittande förhoppningar och djupt mörker – kontrasterna på scenkonstbiennalen i Norrköping är stora. Många av de dryga 1.600 besökare som kommit från när och fjärran, delar förmodligen känslan av att vi här kikar in mot en snar och tämligen oviss framtid. Befriande oförutsägbar i konstnärliga uttryck men skrämmande oviss i politiskt hänseende. Just det sistnämnda diskuterades under rubriken ”Sverigedemokraterna och kulturpolitiken – hur kan vi göra motstånd?”, det seminarium som ojämförligt samlade flest åhörare med debattörer som kulturskribenten Per Svensson, Unga Klaras vd Nisha Besara, Moment teaters konstnärlige ledare Andreas Boonstra och den sylvasst välformulerade Lena Berggren som är docent i historia vid Umeå universitet.

Lena Berggren som konstaterar att vi i dag är ”dummare än på 30-talet” i vår naiva acceptans av hur Sverigedemokraterna tillåts sätta agendan. Till synes omedvetet förflyttar vi gränserna för det acceptabla. Att den svenska aningslösheten var stor under 1930-talet må vara, men nu? ”Då visste vi inget, nu vet vi allt men gör ändå ingenting åt det”, konstaterar Lena Berggren som också efterlyser, rent av ropar efter, en ideologisk debatt. ”Vi måste formulera hur vi vill ha vårt samhälle, ge visioner och definiera vad demokrati egentligen betyder.” Demokrati som, vilket Per Svensson konstaterar, inte är något givet tillstånd utan något vi måste stå upp för var dag.

Hög tid alltså för såväl politiker som kulturen att bilda front mot en hotande kulturell nedsläckning. Censur, stängda teatrar, manipulering av kulturbidrag är bara något av vad som kan bli följden med en sverigedemokrat som kulturminister.

Dystert, men på biennalen finns också ett starkt ljus, en rörelse framåt och en scenkonst som inte sällan ger fingret åt varje försök till förtryck. Ur biennalens dryga dussin föreställningar, samt ett antal slutproduktioner från landets konstnärliga teaterutbildningar, dånar på många håll en obändig kraft och vilja till förändring av form och innehåll. Mitt i det politiska samtalet står till exempel Dramatens och Osynliga teaterns berörande ”Det levda baklänges” av och med Arwan Arkawi. En resa från terrorns förtryck mot den svenska migrationspolitikens byråkratiska tyranni. Något var och en i publiken får känna in på bara huden genom virtual reality-glasögon och 3d-ljud.

I ”Everything remains” dansar/går/vrider Juli Apponen fram ett, bokstavligt talat, naket fysiskt vittnesmål bortom kön och sjukdom. Teater Lumor framför sin oavvisligt knivskarpa ”People respect me now” och Malin Hellkvist Selléns ”Missionären” är en liten sensuell och lekfull berättelse om hur missionen ibland var ett sätt för kvinnor att ta plats både i det offentliga rummet och i sin sexualitet. Kvinnors behov av mentalt utrymme och den vilt längtande folkmusiken brinner också i Sara Parkmans ”Fäboland”.

Feminism, sexism och rasism. En kamp att föra i samhället liksom inom konsten. ”Begär det omöjliga!” utropar Maria Svelands ”Befrielsefronten” från Örebro länsteater i sin form av musikaliskt frustande plakatteater. Fräckt ställs våra begrepp om vad vi kan tolerera av sexistiskt förtryck på huvudet. Effektiv väckning även för den mest avtrubbade.

Scenkonstbiennalen är en teaterfest men somligt i juryns urval är ur kvalitetshänseende och avsikt märkligt. Flagrant är också frånvaron av barnteater. Att Ada Bergers fenomenala uppsättning av ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” inte visas här är till exempel rent skamligt. Något som naturligtvis också påverkar urvalet är teaterns skakiga ekonomi. Att inbjudas till biennalen är ärofullt men innebär också ett, särskilt för små grupper, övermäktigt stort ekonomiskt åtagande. Men ändå, som publik, konstnärer, medborgare och demokrater kan och ska vi aldrig upphöra att begära det omöjliga.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.