Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scen

Så ska en Bergman tas

Teaterchefen Anna Pettersson.
Teaterchefen Anna Pettersson. Foto: Thomas Karlsson

KRÖNIKA. Festivalföreställningens fria tolkning av ”Scener ur ett äktenskap” med Johan insmord i egenkärlek, försätter förhållandet mellan manlig självupptagenhet och kvinnlig underordning i sådan gungning att perspektivet får sig en riktig bredsida. Så ska en Bergman tas, skriver DN:s kritiker Pia Huss. 

Så har den Bergmanska 100-årsfestivalen dragit ner ridån. Tack och hej leverpastej. På Strindbergs Intima teater fick teaterchefen Anna Pettersson nog av allt manligt självförhärligande och bjöd in till en tolv dagars parallell feministisk festival späckad av samtal med konstnärer som lyft Bergmans verk som bland andra Harriet Andersson, Marie Göranzon, Ewa Fröling, Gunnel Lindblom, Kristina Adolphson, Jane Friedmann. Här gjordes betraktelser om konstnären som vampyr av kritikern Lars Ring och lästes svarta sagor av teaterkonstnären Staffan Westerberg. Här förmedlades minnen ur kvinnligt perspektiv – att arbeta med Ingmar kunde vara att värmas av en ljusstråle eller att bli fullkomlig negligerad, ja mobbad. Diskussioner, stå-upp och gestaltningar. Radband av tragikomiska betraktelser, spetsfundigheter och lustmord på manliga ikonen. 

Och över allt svävade känslan av att kliva utanför konfortzonen. För när man i det stora teaterhuset vid Nybroplan knappast på allvar vill utmana synen på den svenska teaterns nationalhelgon, jobbar Anna Pettersson uppfriskande mothårs. Varken diskussionerna eller raden av uppsättningar, där somliga skapats enkom för detta tillfälle, håller sig inom det bekväma. Som den sanslösa ”Utsikt från ett nattduksbord – En vampyr matar sina demoner” av och med Anna Wallander och Henrik Eriksson”. En svettig vånda i vargtimmen ackompanjerad av elgitarr. Eller Charlotte Engelkes ”Den lilla glädjen” som med ironi, dans och genuskullerbyttor vrider och vränger klichéer ur Bergmans tidiga filmer som till exempel ”En lektion i kärlek”. 

På Strindbergs Intima sopar ingen manschauvinism under mattan Varför skulle de? Bergman själv var ju enligt många vittnesmål, en tämligen obekväm typ. Som Anna Pettersson konstaterade i en precis stå-upp-monolog, att just alla de egenskaper vi älskar att hylla honom för såsom egensinne, demoni, perfektionism, kraft och så vidare också är de vi älskar att hata. Det är knappast konfortzonen Bergman gjort sig känd för och här drogs jag in i något av det mest konstruktivt obekväma jag varit med om, nämligen att som en av två i publiken – det kan aldrig vara fler samtidigt – så snacka om att känna sig exklusivt utvald. Jag talar om Anna Petterssons fria tolkning av ”Scener ur ett äktenskap” med Hanna Nygårds och Andreas Ferrada Noli. 

Tillsammans med min ”medåskådare” bjuds jag in i Marianne och Johans intimsfär. På en halvmeters avstånd möter jag dem i den inledande intervjuscenen med en Johan insmord i egenkärlek. Jag sitter tillsammans med makarna då Johan förklarar hur han plötsligt ”gått och blivit kär”, packar och drar. Jag ligger i sängen mellan dem då de pratar livet och plågorna. Ja ni fattar, det här är så obekvämt att det går varvet runt. Det är ingen idé att ens känna sig generad. Tvärt om, det här är en upplevelse jag sent ska glömma. Inte minst eftersom tolkningen försätter förhållandet mellan manlig självupptagenhet och kvinnlig underordning i sådan gungning att perspektivet får sig en riktig bredsida. Så ska en Bergman tas. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.