Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-22 02:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scen/rasmus-olme-det-ar-inom-dansen-som-den-verkliga-fornyelsen-sker/

Scen

Rasmus Ölme: Det är inom dansen som den verkliga förnyelsen sker

Rasmus Ölme. Foto: Nicklas Dennermalm.

Frågan är vilka platser för utveckling som återstår för scenkonsten i dag, skriver Rasmus Ölme, dansare, koreograf och professor på Den Danske Scenekunstskolen i Köpenhamn.

Johan Hilton frågade scenkonstnärerna hur deras konstform ska förnyas (DN 26/9) och teatermänniskorna svarade. Även Mats Eks repliker (DN 25/9, 31/10) har framför allt berört teatern, trots att det är som koreograf som han verkligen har varit med och förnyat en konstart. 

Det är symtomatiskt för teaterns dominans i scenkonsten och jag tror att denna dominans delvis är ett svar i sig. De största är sällan de kvickaste. Inget inlägg i debatten har hittills riktigt kunnat svara på frågan om hur förnyelse ska uppstå. I stället beskrivs hur utvecklingen gått snett, till exempel via användning av teknologi eller politisering av innehåll. 

Suzanne Ostens (DN 1/10) inlägg pekar framåt men åberopar samtidigt de metoder hon alltid arbetat med: samskapandet och de längre processerna. Att hennes (utmärkta) käpphästar fortfarande är svaret kan ses som ett bevis på att inget hänt. Lars-Åke Thessman (DN 10/10) ser bildspråket som vägen framåt och finner inspiration i dansen, medan Farnaz Arbabi (DN 7/10) menar att utvecklingen sker inom teatern för barn och unga

Med avstamp i min egen bakgrund inom dans och koreografi undrar jag dock om det verkligen är säkert att det verkligen är scenkonsten som Johan Hilton avser med sin fråga och inte teatern? 

För inom dansen, denna konstform som jag älskar djupt, råder ingen brist på förnyelse. Dansens poetik knyter samman det abstrakta med den materiella kroppen. I dag, när människans förståelse av sig själv som subjekt är i gungning på grund av teknologisk utveckling och den globalism som följt på den, är det en aspekt som kanske är viktigare än någonsin tidigare. 

Ni som saknar förnyelse kan bara, med öppet sinne, gå till Weld eller MDT i Stockholm och se hur dans och koreografi utvecklats. Gå till Inkonst i Malmö och Skogen i Göteborg och se hur teatern kan inkorporera koreografi och performance. Oavsett åsikt om utvecklingen så finns förnyelsen där. 

Institutioner är oftast bättre på att bevara än att förnya, vilket även Nadja Hjorton och Eli Frankel påpekar (DN 5/11). Dansinstitutionerna går knappast heller i bräschen för utvecklingen utan fångar snarare upp och förmedlar den. Det är ett viktigt led och utgör inget problem så länge det samtidigt finns andra platser som driver den. Frågan är vilka platser för utveckling som återstår för teatern i Stockholm i dag? 

Var tog till exempel Kulturhusets nyskapande scenkonstprogram vägen? Festivaler som Panacea, grundad av Mårten Spångberg och som Linda Zachrison gav en plats på Stadsteatern, eller Perfect Performance, grundad av Danjel Andersson och Anna Efraimsson? Vem plockar upp den facklan? Och varför tror ni att grundarna till dessa initiativ fortsatt inom just dans och koreografi i sina senare karriärer? 

Som flera tidigare inlägg redan påpekat behöver scenkonsten ingjutas med ett större självförtroende över sin förmåga att faktiskt skapa verkligheten i stället för att passivt spegla den. Men så länge själva förhållandet till teatern, scenen och skådespeleriet förblir detsamma uppstår ingen utveckling. I stället riskerar mediet att bli själva budskapet: Här spelas teater. Här dansas dans. 

För att en förändring ska uppstå måste vi vara beredda att omdefiniera oss. I utkanten av den här debatten, skriver Hilton (DN 10/10) till exempel om maktens roll och kopplingen till metoo är uppenbar. Och ja, centralisering av resurser och makt i stora institutioner står i vägen för utvecklingen. Hierarkier förstärks och internpolitiken riskerar ta större plats än konsten.

Men även utbildningarna spelar en roll i förnyelse-ekologin. Mats Ek menar i sin första text att skådespelarutbildningen inte bryr sig tillräckligt om hantverket. Liknande kritik har riktats mot dansen. Här finns plats för självkritik från allas håll. Hantverket är ingen neutral verktygslåda. Om det enda man har är en hammare så ser allt ut som spik. Hantverket måste utvecklas och kan inte bekvämt luta sig mot sitt arv. 

Å andra sidan räcker det inte med att avfärda hantverket utan att kunna presentera alternativ – teorin kan inte ersätta praktiken. Visst måste den nutida scenkonstnären kunna tänka men hen måste också vara förmögen att sluta tänka för att i stället veta med kroppen, bli ett medium för en kunskap som rör sig i andra banor än de intellektuellt analytiska. Att formulera det hantverket praktiskt är en utmaning för alla konstutbildningar. 

Det är heller inte bara en fråga om att tänka eller ej, utan också tänka hur och med vem. När Arbabi svarar på Zerns efterlysning av den tänkande teatern (DN 13/2 2017) nämns Judith Butler, Sara Ahmed och bell hooks. Här kommer några bidrag från de senaste 15 åren i dans- och koreografibokhyllan: Karen Barad, Gilles Deleuze, Bojana Kunst, Fred Moten, Jacques Rancière och Paul B. Preciado.

Det har varit fint att följa hur denna debatt breddats. De första inläggen kom från större spelare på de stora institutionerna med Wiman (DN 12/9), Ek, Zern, Larsson (DN 2/10) och Osten. Sedan dess har inlägg kommit från teater för barn och unga (Arbabi) och från bildspråket (Thessman). Bortanför huvudstaden (Mattias Brunn, DN 23/10 och Anna Sjövall, 16/10), bortanför vitheten (America Vera-Zavala, DN 14/10) och utanför institutionerna (Hjorton och Frankel). De olika rösterna tecknar tillsammans ett utsnitt på vem som intresserar sig för den västerländska scenkonstens utveckling, och jag ser fram emot att läsa ännu fler perspektiv.