Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scen

Recension: Svante möter Beppe Wolgers

Other: Björn Bergenheim/rockfoto

Thuresson är tydlig med innehållsförteckningen redan från start: ”Sångerna med nattmössan och dockorna, de är inte med”, säger han.

4

Musikföreställning

”Svante möter Beppe Wolgers” 

Medverkande: Svante Thuresson och Claes Crona Trio

Scen: Lilla scenen, Dramaten, Stockholm

Speltid: Cirka 2 timmar, inklusive paus

 

Föreställningen ”Svante möter Beppe Wolgers” handlar istället om att låta publiken träffa mannen bortom barnprogrammet ”Beppes godnattstund”. Han som bland annat förvandlade ”Waltz for Debby” till ”Monicas vals”, ”Younger than springtime” till ”Vinter i skärgår’n” och ”Walkin’ my baby back home” till ”Sakta vi gå genom stan”. Alltså textförfattaren och människan som nog ofta har överskuggats av den folkkära papparollen i film och tv. 

Thuresson gjorde en liknande konceptskiva i mitten av 90-talet – ”Jag är hip, baby: Svante Thuresson sjunger Beppe Wolgers”. Men nu är arrangemangen mer avskalade och på scen varvar han sångerna med att läsa upp väl valda avsnitt ur Wolgers biografi. Det handlar om vevgrammofonens vedermödor, musikaliska tillkortakommanden som gitarrist och om resan till USA. 

Men också om faderns tidiga bortgång, mobbningen han utsattes för och Povel Ramels humoristiska lösning på stamningen som satte krokben för talet, men aldrig för orden. 

Personliga upplevelser och känslan av ”att alltid tillhöra de utstötta” är formulerade med glimten i ögat, men Wolgers slarvade aldrig bort allvaret. 

Thuresson är i sin tur en chosefri uttolkare som utifrån dessa passager visar hur livet satte sina spår i en vardagligt ledig låtlyrik. Inte minst i Olle Adolphson-visan ”Det gåtfulla folket”. Lyhördheten inför barndomen kommer man liksom aldrig ifrån när det gäller ”Beppe”.  

Thuresson infogar någon enstaka krogshowsanekdot ur det egna minnet apropå sånggruppen Gals and Pals. Men han är inte den typen av artist som ställer sig själv i centrum och därför kan han fylla en sådan här föreställning med uppriktig värme och hyllningar även till jazzkolleger som Monica Zetterlund. Rösten är bedagad, men ändå vital och bortsett från en något övertaggad trummis i Johan Löfcrantz Ramsay har han fin hjälp av Claes Crona Trio med Hans Andersson på bas.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.